Kära Eva
din kusindotter har gjort ett
en-timmes program i Sveriges Radio P2
Lyssna(57 min)
************************
EVA SVANHOLM BOHLIN
av John Rausér Porsback
Gymnasiearbete vid Lars-Erik Larssongymnasiet år 2013, redigerat och kompletterat av EvaSB år 2017.
När jag skulle välja ämne för mitt gymnasiearbete vid Lars-Erik Larssongymnasiet valde jag att skriva om skolans första rektor som också var min första körledare – Eva Svanholm Bohlin. Hon hade gjort sig vida känd för sitt skol- och körarbete i Lund dit hon flyttat år 1970. Nu ville jag försöka teckna en bild av hennes utveckling och började då med att intervjua henne och hennes man Folke i januari 2013.
Berättelsen börjar med att Eva Svanholm föddes den 24 juli 1936 i sina farföräldrars hemort Västerås, då det var där hennes mor Nini, född Högstedt (1909–98), råkade befinna sig vid tillfället i fråga. Efter födseln fördes hon till familjens hem i Stockholm. Då Eva var 5 år gammal flyttade familjen till Saltsjö-Duvnäs i Nacka kommun, Stockholms län. Evas far, hovsångaren Set Svanholm (1904–64) var en berömd och mycket eftertraktad operasångare, vilket naturligtvis präglade hennes barndom.
Som enda barn i fyra år fick Eva redan från början en barndom med mycket uppskattning och uppmärksamhet från sina föräldrar. Bland annat fick hon lära sig att tävla och spela spel. Av sin morfar lärde hon sig att lägga patiens (en sorts tävling med sig själv). När hon sedan blev storasyster med så småningom fem yngre syskon blev hon tvungen att ibland spela dåligt för att hålla liv i syskonens intresse.
Tävlingslusten har kommit att följa henne genom livet – att tävla upplever hon som ett sätt att göra tillvaron mer spännande. Om hennes framgångar vittnar bl a en mängd prisbucklor från kappseglingar i hennes ungdom.
Eva lyckades också få sina småsyskon att sjunga under hennes ledning. Körintresset är något som präglat Evas liv sedan tidiga år.
Evas föräldrar hade båda studerat på Musikkonservatoriet i Stockholm, bland annat solosång under John Forsell. Bland deras klasskamrater återfanns den blivande storstjärnan Jussi Björling. Nini och Set fann varandra där och när Nini senare tyvärr sjöng sönder sin röst (hon fick stämbandsknutor) gav hon upp sin egen sångkarriär för att i stället hjälpa sin man med hans och i övrigt fokusera på familjelivet.
Med levande intresse hörde Eva på när Set och Nini tillsammans nästan dagligen arbetade med hans repertoar med Nini som ackompanjatör och kunnig samtalspartner. Höjdpunkter i Evas barndom var de gånger då hon, uppallad på en hög klaverutdrag för att kunna se ordentligt från första parketts första rad, fick uppleva sin far på Operans scen, ofta i hjältetenorroller.
Set Svanholm hade debuterat som baryton men samma år som Eva föddes gick han över i tenorfacket. Han fattade en bit in i sin karriär starkt tycke för Richard Wagners musik. Hans internationella framgångar bestod inte minst i hans tolkningar av Wagners tenorroller. Det är främst som wagnertenor han är känd idag.
Utöver de musikaliska lärdomar Eva fick genom att iaktta sin fars framsteg gavs även hon själv många tillfällen att sjunga. Det skedde dagligen i hemmet tillsammans med mamma Nini. Ninis betydelse för Evas musikaliska utveckling kan inte nog betonas. Både som treåring och som sjuåring uppträdde Eva utklädd och med rörelser på Medborgarhuset med Alice Tegnérs Videvisan till AT:s eget ackompanjemang.
Eva lyckades bra i skolan. Under hela sin skolgång hade hon möjlighet att sjunga – både som solist och tillsammans med andra, ibland i körer som hon startat själv och ledde. Hon spelade också på tramporgeln eller flygeln i skolans aula vid morgonbönerna och andra tillfällen.
Trots Evas intresse för musik ansåg hennes far att hon borde utnyttja den allmänna begåvning hon visat i skolan genom att skaffa sig en akademisk utbildning och ”bli nånting riktigt” .
”Han visste förstås inte då vad som skulle komma att hända med akademikeryrkena, inte heller att man kunde bli professionell körledare”, kommenterar Eva när jag intervjuar henne.
På sommaren efter studentexamen 1955 på latinlinjen vid Saltsjöbadens Samskola kompletterade Eva sin examen med biologi med hälsolära för att kunna söka till läkarutbildningen men övergav snart dessa planer på grund av etiska betänkligheter.
När hon stod inför valet av fortsatt utbildning och kommande yrkesinriktning upplevde hon starkt att hon alltsedan början av gymnasieåren intresserade sig för speciellt tre olika ämnesområden, nämligen filosofi, musik och matematik. Särskilt de två sistnämnda kom att prägla hela hennes kommande verksamhet.
Hon vände sig nu till Stockholms Högskola och sade sig vilja studera musikteori och filosofi. Eftersom musikvetenskapen ännu inte införts vid högskolan fick hon rådet att kombinera filosofin med ämnet svenska för att på så sätt få med filosofin i en fil mag. För svenska krävdes studier i både nordiska språk och litteraturhistoria. På hösten 1955 blev hon därför student vid institutionen för nordiska språk.
Hon fortsatte att leda kör i hemmiljön men gick också med i Akademiska kören som då leddes av den legendariske Johannes Norrby.
På ett seglarläger i Sandhamn hade Eva under gymnasieåren träffat en amerikanska – Ellinore Chance (Elli) – med vilken hon blev god vän. Elli frågade om inte Eva skulle komma och hälsa på henne i Amerika. Att ta ett år eller två i Amerika var någonting som var ganska inne under den här tiden, och så kom det sig att Eva begav sig till Amerika där hon på hösten 1956 skrevs in i Sophomore Class termin 2 vid University of Pennsylvania i Ellis hemstad Philadelphia.
Hennes breda intresseinriktning kom här till uttryck i att hon valde och med framgång genomgick kurser i bland annat matematik (College algebra) och History of music och Introduction to music (musikteori och notläsning). Vårterminen 1957 reste Eva till Västkusten där hon tog ett tremånadersjobb i Los Angeles för att sedan tillbringa en tid i San Francisco.
Under Philadelphiatiden fick Eva och Elli möjlighet att se Set uppträda i New York. Efter föreställningens slut smög de sig upp på scenen och sjöng Calle Schewens vals. Eva har alltså liksom sin far sjungit på Metropolitan i New York, dock under avsaknad av publik.
Eva och Elli återvände sedan till Sverige där Eva direkt efter sommaren 1957 avslutade sina studier i nordiska språk med en ”tvåa med spets”. Sedan fortsatte hon med litteraturhistoria men blev snart lockad av Elli att med henne flytta till Uppsala i början av 1958.
Via Elli lyckades Eva få ett av det tiotal studentrummen i den gamla träbyggnad vid Fyrisån som kallades Imperfektum (på den plats där nu den Katolska kyrkan ligger). Snart hade hon startat en Imperfektum-kör och hon blev också ledare för Stockholms nations kör.
Vid universitetet i Uppsala slutförde hon kursen i litteraturhistoria som hon ju påbörjat i Stockholm och tenterade för den stridbare Victor Svanberg (”tvåa med spets”). Hon gav sedan på nytt spelrum åt sitt musikintresse genom att ta två ”betyg” i musikhistoria med musikteori och fullbordade så sin fil kand-examen år 1959.
Just vid denna tid var det en så skriande brist på lärare i matematik att man öppnade möjligheten även för humanister att studera detta ämne. Det nappade nu Eva på eftersom hon ju alltid tyckt att matematik var roligt och det kom hon att hålla på med mycket länge.
Efter att hon 1962 tagit fil mag i svenska och matematik blev hon genast anställd som lärare i de båda ämnena på Uppsala Tekniska gymnasium. Snart hade hon startat en kör även där.
Det föll sig naturligt för Eva att på somrarna söka sig till olika kurser för dirigering av enbart kör eller kör och orkester med Per Borin, Eric Ericson med flera som lärare.
Det var i Uppsala Eva träffade sin man Folke Bohlin som studerade musikforskning. Samma år som hon flyttade dit började Eva utöver universitetsstudierna sjunga i Uppsala Akademiska Kammarkör. Denna var grundad av Folke som lyckats få självaste Eric Ericson, ett av körvärldens mest kända namn, att under ett par år åta sig dirigentskapet. Han efterträddes av Dan-Olof Stenlund (Danne) som kom att betyda oerhört mycket för Evas eget körledarskap, inte minst under 1970-talet då hon sjöng med i Malmö Kammarkör under hans ledning.
Den 12 juni 1961 gifte sig Eva och Folke. Mamma Nini ville att Eva skulle föra namnet Svanholm vidare i sitt nya efternamn men Eva berättar för mig att hon uppfattade detta som en feministisk markering och sådant tog hon avstånd från. År 2004, då Set skulle ha fyllt 100, följde hon dock Ninis förslag, dels för att hedra sin far, dels för att det då fanns andra med namnet Eva Bohlin i släkten.
1963 fick paret Bohlin sitt första barn: Karl Yngve. Eva födde ytterligare två barn i Uppsala: Ragnar 1965 och Sverker 1966. Ragnar är idag aktiv som dirigent för San Francisco Symphony Chorus och undervisar på San Francisco Conservatory of Music.
Eva stannade fyra år på Tekniska gymnasiet och blev sedan anställd som lärare (amanuens) på Matematicum i Uppsala. Samtidigt byggde hon ut sina kunskaper med tre ”betyg” i ämnet.
Kanske tvekade hon inför en fortsatt satsning på matematik – kanske var musikintresset ännu starkare? Hon återvände till musikforskningen och tog 1967 en ”trea” i detta ämne med fokusering på musikteoretiska frågor. Hennes ”trebetygs”-uppsats hade rubriken ”Sven E. Svensson som musikteoretiker”. I den behandlade hon bl a Svenssons kvintspänningsteori vars själva grundvalar hon försiktigt ifrågasatte.
Hon diskuterade mycket ingående med sin handledare Hans Eppstein sin plan på en doktorsavhandling på temat ”98 % av alla kan lära sig sjunga”. Dock segrade intresset för matematik.
Hon tog en ”fyra” i detta ämne och hade planer på en doktorsavhandling om övertonsserier och olika typer av stämningar (tempererad, liksvävande etc) men kom aldrig att fullfölja detta projekt.
1970 flyttade familjen till Lund. Folke hade doktorerat i musikvetenskap i Uppsala och sedan fått en docentur vid Lunds Universitet, vilket var orsaken till flytten.
Folke var inte helt inaktiv inom körvärlden, trots att han flyttat ifrån sin körverksamhet i Uppsala, vilken bland annat innefattade vice dirigentskapet för Orphei Drängar. 1972 blev han anförare för Lunds Studentsångförening och detta fortsatte han att vara fram till 1985.
Eva berättar för mig att hon inte alls tyckte om att flytta till Lund eftersom hon hade det så bra ordnat i Uppsala. Men efter att familjen installerat sig i ett relativt nybyggt bostadsområde på Norra Fäladen och Eva börjat undersöka Lunds körliv fann hon dock, för att uttrycka det med hennes egna ord, att ”där fanns arbete för henne att uträtta”. Lunds körliv var inte lika bra som Uppsalas vilket hon tog som en utmaning.
Just vid denna tid sökte Lunds Akademiska Kör (LAK) efter en ny dirigent. Man tillfrågade Folke som avböjde men i stället föreslog Dan-Olof Stenlund som var på väg att flytta till Malmö. Han föreslog också sin i Lund ännu okända fru som Stenlunds vikarie under väntetiden. Så kom det sig att Eva blev körens vikarierande dirigent men hon gjorde sig där så omtyckt att hon mycket snart valdes till ordinarie dirigent. Sin debut gjorde hon med en mycket positivt recenserad Luciakonsert i Allhelgonakyrkan. Luciakonserten kom att inleda en mångårig tradition i Lund.
1970 födde hon sitt och Folkes yngsta barn, Ingela, som blev en duktig operasångerska.
Hösten 1971 fick Eva anställning som amanuens på Matematicum i Lund där hon också fortsatte sina doktorandstudier.
Två år senare uppstod det en brist på matematikstudenter vilket ledde till att antalet lärare på Matematicum skars ned enligt principen sist in – först ut. Eva fick sluta som amanuens men höll ännu fast vid sina planer på en doktorsavhandling om övertonsserier.
Men vid denna tid tog hon det viktiga beslutet att skaffa sig formell behörighet också som utövande musiker och som musikpedagog. Det gjorde hon genom att dels ta organist- och kantorsexamen 1975, dels genomgå SÄMUS-utbildningen (Särskild ämnesutbildning i musik och annat ämne) vid Musikhögskolan i Malmö 1974-75. Det som i SÄMUS-utbildningen gav Eva mest var delkursen i solosång och grundutbildningen på olika instrument såsom fiol, dragspel, slagverk och blockflöjt. Hon blev nu behörig för tvåämnestjänster i musik och matematik.
I och med sin akademiska examen som musiklärare hade hon nu lyckats uppfylla sin fars förhoppningar om hennes framtid som akademiker utan att behöva offra sina egna musikaliska ambitioner.
Viktigt att poängtera är att Eva under hela sitt liv varit aktiv i, startat och lett körer varhelst hon dragit fram. Men det var i och med arbetet med de lundakörer hon grundade som hennes namn blivit mest känt. Grunden för dessa körer lades 1976.
Då fick Eva utdelning på sin SÄMUS-satsning: hon sökte och fick den nyinrättade tjänsten som körledare och sångpedagog på Lunds Kommunala musikskola. Det var här, vågar jag såsom intervjuande körsångare säga, som grunden för minst en tredjedel av dagens ungdomskörsverksamhet i Lund lades. Som mest hade hon nio sådana körer på gång samtidigt.
Samma år som hon blev anställd startade hon en gosskör och en flickkör. I början saknades det herrstämmor i gosskören. Tills alla positioner var fyllda fick gossarnas pappor rycka in och fylla luckorna. Flickkören var mycket populär och efter något år grundade Eva Korallerna, som var en kör där de duktigaste flickorna fick sjunga.
När Korallerna började bli äldre bestämde sig Eva för att behålla dem som en kvinnlig gymnasiekör och grunda en ny kör, Korinterna, för de bästa bland de yngre flickorna.
Som kantor i Östra Strö-Skarhult-Borlunda några mil norr om Lund 1976-81 byggde Eva upp en körverksamhet som bl a innefattade en diskantkör för kvinnor och barn.
Även i Norge kom Eva under ett antal år att arbeta med diskantröster i en blandning av barn och deras mammor. På sommaren 1978 följde familjen med till Nesna där Folke anlitats som körledare vid kyrkomusikföreningen Musica Sacras sommarkurs, en körvecka som lockat många att komma med sina familjer. Där började Eva att utanför det fastställda kursprogrammets ram sjunga kör med sina och övrigas barn till vilka också flera av mammorna anslöt sig. Detta blev en så uppskattad nyhet att Evas ”barnkör” blev ett stående inslag i de kommande årens kursprogram. För Eva och Folke blev detta en tradition som de avslutade först 1985 i Hamar.
På hösten 1980 besökte Eva gosskörer i England, främst Canterbury Cathedral Choir och King`s College Choir i Cambridge. Här fick hon givande kontakter med bland annat självaste John Rutter som lärde henne olika knep att få kören att låta bra.
1981 började hon vid Malmö Musikhögskola att under några år undervisa blivande kyrkomusiker i barn- och ungdomskörsarbete.
Första gången som Eva deltog som körledare i en körtävling var i Llangollen i Wales år 1984 där hon kammade hem ett flertal priser med flickkören Korallerna och den blandade kören Lunds kammarkör. Hon hade dock en skeptisk hållning till körtävlingar. Hon jämförde med idrottstävlingar där prestationerna är exakt mätbara. Hon brukade skämtsamt säga: ”Tävla i kör kan man egentligen inte – bara om man vunnit första pris förstås.”
1987 ombads Eva att flytta sin gosskör till Domkyrkan i Lund, då gosskören där höll på att falla ihop totalt. Sagt och gjort: kören döptes om till Lunds Domkyrkas gosskör Cantarellerna som bestod av delkörerna Juniorerna och Seniorerna (före målbrottet), Domherrarna och Cantores Cathedrales (efter målbrottet).
Trots Evas stora framgångar på musikskolan var hon ändå sugen på att fortsätta med matteundervisning. I sökandet efter en tjänst som mattelärare lyckades hon 1981 få en anställning på Katedralskolan, då både som matte– och musiklärare (orkester och kör).
Eva gjorde på Katedralskolan ett starkt intryck genom att 1991 starta upp sex musikklasser vilka hon sedan var ansvarig för och undervisade fram till sin pensionering 2001. I och med starten av musikklasserna och deras popularitet blev det lite för mycket för Eva med tre samtidiga anställningar. 1993 anställdes Karin Fagius som hennes efterträdare på Lunds Kommunala musikskola.
När Eva slutade på Musikskolan ville man att hon skulle flytta med sig sina körer därifrån. Eva beslutade sig för att ge flickkören Korinterna åt Karin Fagius och kopplade resten av verksamheten till Katedralskolan. Karin döpte snart om Korinterna till Koritsia – idag ett bekant namn för alla som vistats en del på Kulturskolan i Lund – men tvingades här utesluta alla som inte var skrivna i Lunds kommun. Eva, som tyckte att de resterande flickorna skulle få fortsätta ha möjligheten att sjunga i kör, återbildade snabbt Korinterna för ickelundensiska flickor. Dock blev kören öppen även för intresserade lundaflickor.
Utöver flickkörerna hon nu knutit till Katedralskolan fick även den blandade kören Lunds Kammarkör, vilken fått sitt namn 1983, kopplingar dit.
Eva hade nu satt ordentlig fart på Lunds körliv. Med Lunds Domkyrkas gosskör Cantarellerna, flickkörerna Korallerna och Korinterna och Lunds Kammarkör fanns det plats för de flesta att sjunga någonstans. Eva samlade sina körer till gemensamt arbete dels med olika verk för kör och orkester såsom Mozarts Requiem och Orffs Carmina Burana (versionen med två flyglar och slagverk), dels med den årliga Luciakonserten. Denna spelades för övrigt in av SVT flera gånger och sändes på Luciadagen 1982, 1988 och 2001. Både den första och den sista sändes i repris efterföljande år.
Eva anklagades någon gång för att vara elitistisk men hon var mycket angelägen om att på lämpligt sätt ta hand om alla som ville sjunga hos henne. Hon ansåg ju att 98 % av alla människor kan lära sig att sjunga! Hennes förmåga att sortera rätt sångare till rätt kör gav faktiskt utrymme både för dem som aldrig sjungit förr i sitt liv och dem som gärna ville sjunga i en kör med hög nivå.
I arbetet med sina körer tillämpade Eva en metodik som fokuserade på tonbildning, intonation, klang och text. Hon ansåg att man som körledare ska veta hur varje körsångare låter. Den fastaste rösten skall för samklangens skull sitta mitt i sin stämma där alla har sina bestämda platser. En tonosäker nybörjare placerades längst ut och fick sätta handen för det öra som vätte mot de andra sångarna för att tydligt höra sin egen röst. Man kunde tro att det skulle vara bättre att sätta honom mellan två säkra sångare men då brummade han ofta starkt fel toner i tron att han också sjöng rätt.
Men alla sångarna ska också öva sin tonsäkerhet genom att sitta blandat då och då. Vid framträdanden lät hon sångarna stå ”spacat” med minst en meters mellanrum. Om det fanns läktare i lokalen lät Eva kören stå där vilket förbättrade klangen. Med den metoden kunde hon t ex framträda i Akademiska Föreningens stora sal med välbekant torr akustik utan mikrofonförstärkning.
Vid uppsjungningarna använde Eva m-, n- och ng-ljuden för att få klangen ”i masken”. Sedan övades ord som ”brå” och ”bra” för att få träna det rullande r-et.
I syfte att vänja örat och rösten vid renstämning fick varje stämma fylla i stora tersen i en tom kvint och märka skillnaden mot pianots tempererade stämning. Intonationen försvåras av att tersen i ett dominantackord måste höjas en aning på vägen när den som ofta sker blir inledningston till grundtonen i ett följande tonikaackord.
Vid inövning av en a-cappella-sång började Eva med att spela den på pianot. Sedan spelade hon enbart den understa stämman och fick de andra att lyssna in sin intonation i förhållande till den.
Eva ägnade också mycket arbete åt texten. När man sjunger på ett främmande språk är det viktigt att veta vad varje enskilt ord betyder vilket ofta inte stämmer med den på respektive ställe underlagda svenska översättningen. Medvetenheten om detta gör det lättare att få fram originalversionens känslouttryck. Viktigt är också att bevaka slutkonsonanternas tydlighet.
Alldeles före körens intåg vid en tävling lät Eva sångarna ligga avslappade och leva sig in i det kommande tävlingsmomentet i stället för att repetera in i det sista.
Både vid tävlingar och andra framträdanden var det väsentligt att kören sjöng utantill så att körmedlemmarna kunde hålla oavbruten ögonkontakt med dirigenten. Det gav Eva möjlighet att skapa ett starkt känslouttryck, som blev en utstrålning från kör till publik.
Uttrycksfulla körstycken som Eva gärna gjorde både vid tävlingar, vanliga konserter och skivinpelningar var t ex Verdis ”Laudi alla Vergine Maria”, Pergolesis ”Stabat Mater”, Rautavaaras ”Malaguena” ur ”Lorcasvit” (på finska!), Åhléns ”Sommarpsalm”, Rabes ”Rondes”, Nystedts ”Mary´s Song”, Alice Tegnérs ”Ave Maria”, Macintyres ”Ave Maria”, Poulencs ”Tout puissant” ur ”Quatre petites prières”, Whitacres ”Lux aurumque”, Alfvéns ”Och jungfrun hon går i ringen”, Saint-Saens´ ”Saltarelle”, Wikanders ”Förvårskväll” och ”Kung Liljekonvalje” (både versionen för blandad kör och den för manskör), Hovlands ”Jerusalem” och maken Folkes ”Look! Shepherds of Bethlehem” (versionen för manskör och solister).
Främsta skälet till att Eva satsade så mycket på att låta sina körer tävla var att hon, om det kunde ordnas så att kören var på tävlingsplatsen ett antal dagar före själva tävlingen, fick en ytterst motiverad grupp att jobba med utan ”läxpluggsfrånvaro”. Körtävlingar deltog hon inte i för att vinna utan för att höja körens nivå, säger hon till mig.
I en årlig tävling för svenska körer, kallad ”Toner för miljoner”, som genomfördes under åren 1997-2002, deltog första gången nästan 1000 körer med sammanlagt ca 35.000 sångare. Finalen vanns 1998 av den då nybildade manskören Svanholm Singers under Evas ledning (mer om denna kör längre fram). Även vid den sista tävlingsomgången, 2002, stod Eva på segerpallen, den gången som ledare för Korallerna.
Åtskilliga gånger fick Eva uppleva körtävlingar så att säga från andra hållet, nämligen som jurymedlem, framför allt vid tävlingar arrangerade av Musica Mundi.
1990 reste Eva med sin kammarkör till Berlin, ett Berlin som fortfarande darrade av spänningar och omvälvning efter murens fall bara ett år tidigare. Tänker vi på murens fall och återföreningen av Berlin idag är det nog glädje över sina nya, förbättrade förhållanden vi föreställer oss att nästan alla i Berlin kände, kanske framförallt de som bott i Östberlin. Men Eva berättar för mig att detta faktiskt inte var riktigt det enda intrycket hon och hennes körmedlemmar fick när de anlände till Östberlin. Utöver en ledsen, numera arbetslös gränsvakt de stötte på, visade även Evas körledarkollegor i det förutvarande Östberlin en viss bitterhet över murens fall. Deras förhållanden hade inte alls förbättrats sedan dess, då de tidigare försetts med stora summor pengar för att hjälpa till med upprätthållandet av kulturlivet i Östtyskland. Det fanns alltså mer än en i Berlin 1990 som inte var helt positivt inställd till murens fall.
Till engelska gosskörer reste Eva med Domkyrkans gosskör (SATB) årligen 1997-2004 med undantag för år 2003. Flera gånger kom engelska körer på svarsbesök till Lund. Eva lärde sig mycket av deras rena intonation med huvudklang och upplevde med glädje hur lärorikt det blev för lundasångarna att på repetitioner och konserter få sjunga blandade med de engelska sångarna.
För den engelska klangen betydde det mycket att altstämman sjöngs av countertenorer, en praxis som Eva med framgång införde i sin gosskör.
Två gånger gästades Lund av Wiener Sängerknaben som gav konsert i Allhelgonakyrkan respektive Domkyrkan. För Eva och hennes gosskör var det intressant att kunna jämföra engelsmännens huvudklang med wienarnas fullröstklang. Påfallande var att wienarna fick problem med rensjungningen vid sång a cappella.
Huvudansvaret för alla arrangemang kring dessa resor och besök bars av körens vice ordförande Ylva Hedin Larsson som också i många år tillsammans med Kerstin Hansen var oumbärlig för organiserandet av Luciakonserterna.
Eva och hennes körer hade ett stort internationellt kontaktnät med utbyte med körer från Hawaii över nordamerikanska kontinenten och Kuba till Frankrike, Italien, Ungern, Ukraina, Georgien och andra europeiska länder. Länder i andra världsdelar som Evas körer besökte var t ex Japan, Kina, Australien och Nya Zeeland.
Det var inför en resa till Holland som grunden för den idag berömda manskören Svanholm Singers lades. En tävling i Apeldoorn till vilken alla Europas manskörer var inbjudna hade inte lockat någon svensk kör att delta. Tävlingsledningen som kände till Cantores Cathedrales bad Eva se till att även Sverige blev representerat. Av medlemmarna i Cantores var det tyvärr endast två förstebasar som kunde ställa upp. Eva ville dock gärna delta i tävlingen, inte minst därför att det obligatoriska tävlingsstycket av Robert Schumann var av utmanande svårighetsgrad. Hon kallade därför in sångare som tidigare sjungit för henne. Den kör som blev resultatet av detta vann under namnet Cantores Cathedrales i hård konkurrens tävlingens grand prix. I Lundapressen kunde man läsa: ”Europas bästa manskör finns i Lund”, berättar Eva småskrattande för mig. Men hon tillägger att pliktstycket av Schumann var så väl instuderat och skapade en så förtätad stämning att Eva minns framförandet som det bästa hon någonsin gjort med manskör. Den tillfälligt sammansatta segrarkören beslöt sig för att hålla ihop även efter tävlingen. Den så grundade kören tog sig 1998 namnet Svanholm Singers.
Både år 1999 och år 2000 deltog den nybildade kören i internationella körtävlingar i Japan och korades, även här i hård konkurrens, till bästa kör. Då Svanholm Singers för tredje gången skulle bege sig till Japan arbetade Eva som intensivast med startandet av en ny skola och kunde därför inte följa med. Då bad hon Sofia Söderberg Eberhard, som själv sjungit för Eva under större delen av sitt liv och också arbetat under hennes ledning på Katedralskolan, att hoppa in som vikarie. Efter Japanresan visade det sig att det fanns en oro i Svanholm Singers för att Eva inte heller fortsättningsvis skulle ha tillräcklig tid för kören. Då det visade sig att halva kören ville ha Sofia som ordinarie dirigent bestämde sig Eva för att avgå. Hon gav en sista konsert med kören vid ett körledarkonvent i Lund på hösten 2001 och den fick osedvanligt fina recensioner. Någon skrev till och med: ”OD:s motsvarighet i Lund heter Svanholm Singers.”
Året 2001 var också på annat sätt händelserikt för Eva. Hon hade nämligen nu uppnått pensionsåldern och tvingades därför sluta på Katedralskolan. Egentligen skulle hon haft rätt att arbeta där två år till. Men Evas musiklärarkollega på skolan tyckte att hennes musikarbete varit alldeles för elitistiskt. Han menade att alla skolans elever skulle ha rätt till samma mängd musikundervisning utan att det skulle krävas någon extra talang. Avgörande var dock att den nye rektorn hellre ville satsa på International Baccalaureate. Således lämnade Eva Katedralskolan och hennes tioåriga projekt med musikklasserna lades ned.
Detta tog ganska hårt på Eva. ”Ska du inte starta en egen skola då?” frågade en av hennes kollegor. Eva avfärdade detta förslag där och då. Men tanken måste ha gnagt lite i bakhuvudet på henne, för en kväll kastade hon fram idén för sitt bridgegäng. Entusiasmen hon mötte här (Ulla Leissner: ”Du bara gör det!”) fick henne att faktiskt ta kontakt med Skolverket. Till detta bidrog också det ansvar hon kände att fortsätta producera duktiga körsångare (Eva är utnämnd till andra kvinnliga hedersmedlem i Lunds studentsångare på grund av att en så stor del av deras sångare kommit direkt från hennes körer.) Efter mycket hårt arbete och lite tur fick Eva, samma år som hon slutat på Katedralskolan, tillstånd att grunda Lars-Erik Larssongymnasiet (LEL).
Tanken med LEL var att där applicera ungefär samma pedagogik som använts i musikklasserna på Katedralskolan. Evas mål var att kombinera musik med naturvetenskap och att varva ämnena så att praktiska ämnen skulle växla med teoretiska varje dag. Även om det varit roligt för Eva att arbeta med Katedralskolans musikklasser var nu detta en helt annan sak. På Katedralskolan hade det ständigt tagits tid från hennes musikundervisning till andra projekt och hon hade inte riktigt kunnat få allt så som hon egentligen velat ha det. På LEL kunde Eva som rektor styra både den administrativa och den konstnärliga verksamheten och få så gott som allt som hon önskade.
Höstterminen 2001 skulle den nya skolan dra igång, men att starta en ny skola är inget litet projekt. För det första krävdes elever att undervisa. Ett stort PR-arbete bedrevs för att locka elever till skolan. Som för andra friskolor i Lund var det svårare att få in elever från staden än utifrån. Friskolor var, innan Skåne införde fritt sök (rättighet för elever att söka till alla gymnasieskolor i länet) en bra inkörsport för elever utifrån att få börja studera i Lund, vilket ofta var – och är – eftersträvansvärt. Inom Lund var dessutom konkurrensen mellan skolorna stor. Till slut hade man i alla fall fått ihop elever nog för att bilda en klass med Lundabor och en klass med pendlare.
Utöver elever krävs det såklart att en skola har alla sina lärartjänster fyllda. Att hitta lärare var inte några större problem för Eva. Tjänsten som musikhistorielärare fylldes genast av Folke. Och från Katedralskolan lyckades Eva få flera gamla kollegor, bland annat sångpedagogen Rise Vinten Eilert som dessutom var en nära vän till Eva, att komma till henne på LEL och undervisa. Tjänsten som gehörslärare fylldes av Joel Bexelius, som sjungit för Eva sedan han var 7 år gammal. Själv var Eva i början mattelärare, men denna uppgift lämnade hon sedan vidare, då det räckte mer än väl att vara rektor – och ja: körundervisningen överlät hon självklart inte åt någon annan. Icke att förglömma är att Eva fortfarande hade sina då icke skolrelaterade körer igång (Korallerna och Domkyrkans gosskör med Cantores Cathedrales). För dessa byttes Katedralskolan ut mot LEL som huvudsaklig rekryteringsbas.
Det största bekymret för Eva var att hitta och välja lokaler för sin nya skola. Sommaren innan skolan skulle dra igång hade hon kommit så långt som att hon hade två möjliga lokaler att välja mellan men fortfarande inte beslutat vilken av dem som skulle tas i bruk. I en intervju om skolan hon gav för Sydsvenskan formulerades detta faktum snabbt om till: ”Tre månader till skolstarten och rektorn vet inte var skolan ska hålla hus”. Efter en ordentlig tillrättavisning från Eva släpptes en ursäktande och mer utvecklande artikel ett par dagar senare. Eva tog inga risker som kunde avskräcka hennes dyrbara, ansökande elever.
Senare beslutades det att Folkets Hus källarlokaler skulle användas och det var också där Lars-Erik Larssongymnasiet hösten 2001 drog igång. Något år senare, då elevantalet vuxit till det dubbla, flyttades skolan till Kulturskolans lokaler.
Musikaliskt sett blev LEL en minst lika stor framgång som Katedralskolans musikklasser varit. En höjdpunkt varje år blev framförandet av Larssons ”Förklädd gud”. Eva fortsatte entusiastiskt sitt rektorskap fram till år 2007, då hon kände att det byråkratiska arbetet tog alltför mycket tid och kraft.
Sitt huvudansvar för skolans musik behöll hon dock i flera år. Även sitt körarbete utanför skolans ram fortsatte hon. Ännu 2009 deltog hon med stor framgång som ledare för Korallerna (som under en period bestått av nästan enbart LEL-elever) och Cantores i den internationella körtävlingen i Venedig. Hon fortsatte att leda Korallerna fram till försommaren 2011. Längst behöll hon gosskören Cantarellerna – den av henne arrangerade Cantarén den 14 april 2012 blev hennes sista offentliga körframträdande. Av mer intern karaktär var konserten i Fernströmaulan den 9 juni samma år.
Under årens lopp har Eva gjort ett flertal skivinspelningar (se förteckningen nedan) varav julskivan ”Nu stige jublets ton”, utgiven på BIS, blivit den mest sålda.
När Eva ser tillbaka på sitt liv säger hon till mig i dag att hon alltid haft ett starkt sensuellt förhållande till musik, något hon upplever både som lyssnare och som utövare. Detta syntes rent konkret på några LP-skivor från hennes barndom där vissa ställen är helt utnötta därför att Eva spelat dem gång på gång för att få uppleva den där sensuella rysningen som musiken gav henne.
Eva berättar också att hennes främsta drivkraft i körarbetet alltid varit lusten att gestalta musik och behovet av nära samarbete med hängivna körsångare.
För sitt arbete har Eva fått motta flera utmärkelser, bl a Norrbymedaljen och Årets körledare 1991 samt – finast av alla – den kungliga medaljen ”Litteris et artibus” år 2000.
När jag i dag – i januari 2013 – intervjuar Eva och Folke förbereder de sig för att lämna sitt hus på Galjevångsvägen i Lund, i vilkets vardagsrum så många av Lunds stora sångtalanger sjungit upp genom åren, och flytta vidare till en mindre och mer lätthanterlig lägenhet. Trots alltmer vacklande hälsa och trots att hon nu trivs bättre hemma i sin fåtölj än bakom bänken i rektorsexpeditionen på LEL (även om jag inte tvivlar på att hon fortfarande befunnit sig där om hon orkat) så lyser hennes ögon med den där drivande gnistan som har funnits där ända sedan jag för första gången träffade henne som en liten gossopran – och förmodligen mycket längre än så.
—————
Utbildning
1955 Studentexamen på latinlinjen vid Saltsjöbadens Samskola
1959 Fil kand-examen vid Uppsala Universitet: nordiska språk 2,5 betyg, litteraturhistoria 2,5 betyg, musikforskning 2 betyg (1 betyg motsvarar en termins studier; 0,5 = spets)
1962 Fil mag-examen: nordiska språk 2,5 betyg, litteraturhistoria 2,5 betyg, matematik 2 betyg, pedagogik 1 betyg
Därefter fortsatta studier med sikte på ev kommande avhandling, dels i musikforskning (3 betyg 1967 med tänkt avhandlingsämne “98% kan lära sig sjunga”), dels i matematik (3 betyg 1965, 4 betyg 1968 med tänkt avhandlingsämne “Övertonsserier och olika typer av stämningar (tempererad, liksvävande etc)”)
Doktorandstudier påbörjade vid matematiska institutionen i Uppsala
1973-1974 Särskild ämnesutbildning i musik och annat ämne, SÄMUS, vid Musikhögskolan i Malmö
1975 Organist- och kantorsexamen i Lund
1975 Studier för lärarexamen i matematik och musik vid Lärarhögskolan i Malmö
1962-1971 Sommarkurser i kördirigering resp kör- och orkesterdirigering
1978 Studier i kördirigering för Dan-Olof Stenlund vid Musikhögskolan i Malmö
Anställningar
(beträffande mindre sådana endast ett urval)
1952-1960 instruktör, senare huvudledare vid KSSS´ seglarläger i Sandhamn
1960-1962 lärare i musikhistoria vid Folkuniversitetet i Uppsala
1959-1960 biblioteksbiträde vid handskriftsavdelningen, UUB
1962-1966 lärare i svenska och matematik vid Tekniska gymnasiet i Uppsala
1967-1971 amanuens vid Matematicum i Uppsala
1971-1973 amanuens vid Matematicum i Lund
1976-1981 kantor i Östra Strö-Skarhult-Borlunda församlingar
1976-1993 körledare och sångpedagog vid Kommunala musikskolan i Lund
1981-2001 lärare i matematik och musik vid Katedralskolan i Lund
1987-2012 ledare för Lunds Domkyrkas gosskör
(1987-2001 såsom anställd av Domkyrkan)
2001-2007 rektor vid Lars-Erik Larssongymnasiet i Lund
2001-2011 musikansvarig vid Lars-Erik Larssongymnasiet
Bland mängden av uppdrag som talare kan nämnas ett flertal radioprogram som 1958-1962 beställdes av Gösta Knutsson för Sveriges Radio i Uppsala och 11/6 1974 programmet ”Opp, Amaryllis”
Utmärkelser
1984 Lunds kommuns kulturstipendium
1989 Malmöhus läns landstings kulturstipendium
1991 Norrbymedaljen (utdelad av Akademiska Kören, Stockholm)
1991 Årets körledare (utsedd av Sveriges Körförbund)
1991 Madeleine Ugglas körledarstipendium
1995 Kungl Musikaliska Akademins pris för pedagogisk verksamhet bland ungdomar
2000 Lunds kommuns kulturpris
2000 Den kungliga medaljen ”Litteris et artibus” för arbete med musik bland barn och ungdom
2004 Årets lundensare (utsedd av Grandiosa sällskapet, Lund)
2007 Årets barn-och ungdomskörledare (utsedd av UngiKör)
Skivinspelningar
1973 Lunds Akademiska Kör sjunger julsånger (LP; Firma Mentet)
1978 Lunds Akademiska Kör (LAK LP-1; prod. Robert von Bahr)
1984 Luciakonsert i Lund (LAK, Lunds kommunala körer (LKK) -1, LP; prod. Robert von Bahr)
1985 Korallerna (LKK-2, LP; prod. Robert von Bahr)
1988 Glädjens blomster. Svensk folkvisa och romantik. Lunds kammarkör (LKK-3, LP, även utg som CD; prod. Robert von Bahr)
1993 Da pacem Domine. Nordisk sakral musik med unga röster från Lund (LKK-4, CD; prod. Robert von Bahr)
1997 Nu stige jublets ton. Sånger i juletid med unga röster från Lund (BIS Northern Lights CD-5008; prod. Robert von Bahr)
1999 Svanholm Singers (SvS1; prod. Håkan Sjögren och Eva Bohlin; SweDisc Distrib )
2002 La luna asoma. Lunds kammarkör (LKK-5, CD; prod. Stefan Klaverdal och Eva Bohlin)
2007 Ave Maria (Proprius PRCD 2042; prod. Viggo Mangor och Eva Svanholm Bohlin)
Dessutom medverkar flera av Evas körer på skivor med segrarkörer från olika tävlingar, skivor som tävlingsledningen på resp ort gett ut, t ex Svanholm Singers Grand Prix i Takarazuka, Japan 1999, Korallerna Grand Prix i Grado 1999 och Cantores Cathedrales Grand Prix i Bratislava 2008.
Ytterligare kan nämnas att Korallerna och Gosskörens seniorer våren 2011 spelade in ett flertal sånger för Mia Carlssons julkalenderapp Swedish-Christmas.
Körer
som Eva varit ledare för.
Ett urval bland körer som Eva grundat och som ännu existerar i dag (2017).
I Uppsala:
Stockholms nations kör
I Lund:
Lunds akademiska kör (ej grundad av Eva)
Korallerna
Korinterna
Gosskören Cantarellerna inkl manskören Cantores
Cathedrales
Svanholm Singers
Katedralskolans kammarkör
Lars-Erik Larssongymnasiets körer
Intervjuer
1999 Staffan Liljas, red, Gosskörboken (s 23f, 32, 49, 68f)
2013 Olof Esbjörnsson, Superduon (Körlivet i Lund, Föreningen Gamla Lunds årsbok 95)
2015 Karin Johansson, A cappella. Tjugofem körledares röster (s 223-231)
2016 ”Intonation och klang är färskvara!” – Kördirigenten Eva Svanholm Bohlin 80 år. En dokumentär från Sveriges Radio. Prod. Britta
Svanholm Maniette
Huvudkälla
till John Rausér Porsbachs gymnasiearbete vid LEL
2013 Eva Svanholm Bohlin var en intervju med Eva och Folke 13/1 2013.
______________________________________