NANNA ELEONORA BOHLIN
Född 15.9.1895 i Göteborg. Efter studier vid flickskolan i Gävle och diakonissutbildning vid Samariterhemmet i Uppsala, blev hon församlingssyster. Efter två-tre års arbete i Sverige blev hon beordrad till Svenska församlingen i Paris 1922. Hon vårdade sin Far i Uppsala 1934-41. I IM:s tjänst arbetade hon i Tyskland 1947-48. Tjänstgjorde som församlingssyster i Uppsala, Hofors, Götlunda, utanför Örebro, Själevad, utanför Örnsköldsvik, Lyrestad i Västergötland och Åseda i Småland. Dog 30.9.1974 i Åseda.
BIBLIOGRAFI
– En utlandssvenska. I: Ärkestiftets julbok 1923, s 144-158.
– Kyrkliga ungdomsdagar i Hanebo. I: Ärkestiftets julbok 1931.
– En julkärve i snön. En knippe sommar- och barndomsminnen från Hille. Julen 1937. Troligen i någon Gävle-tidning
– Ögonblicksbilder från tysk vinter. I: Kyrka och tjänst. Julhälsning från de svenska
diakonianstalterna, 1957, s 105-115.
– Glimtar från barn- och ungdomsår. I: En bok om Torsten Bohlin, 1950, s 159-171.
OM NANNA BOHLIN
I Glimtar från Åsedas församling under sjuttio år. Av Marianne Bergdahl. I: Åsedabygden 2003,
s 55, berättas: ”Syster Nanna närmade sig pensionsåldern när hon tillträdde sin tjänst i församlingen och hon kom ändå att stanna i hela elva år. Iklädd sin kakifärgade dräkt färdades hon på sin cykel av äldre modell dagar och sena kvällar, vinter som sommar, alltid på väg till eller från någon medmänniska. Vintertid stoppade hon tidningar innanför den tunna jackan för att i någon mån stänga ute kylan. På söndagen bar dock syster Nanna den stiliga svarta diakonissdräkten med tillhörande vit huvudbonad. Ibland nickade hon till lite under predikan, de sena kvällarna med brist på sömn tog ut sin rätt! Syster Nanna var vegetarian och hade ingen förståelse för den goda kaffetåren, som hon försökte få människor att avstå från, dock med klent resultat!”
NANNA ELEONORA BOHLIN av Bjöm Palmer
Att tala om Nanna gör man gärna ‑ hon är val värd att minnas och det finns egentliga bara gott att säga om henne.
Nanna föddes i Göteborg den 15 september 1895. Hilda och Bernhard hade då varit gifta i nio år och Hilda hade fått fem barn ‑ ett varannat år. Först de tre söner, sedan två flickor Gunhild Maria, född 1891. och Kerstin Gustava, född 1893. Båda flickorna dog under de första vintermånaderna 1895 ‑ 28 januari resp 12 mars. Jag har hört difteri nämnas som orsak, det var ju på denna tid en vanlig barnadödare ‑ liksom scartatina.
Det måste ha varit en ohygglig vinter i det Bohlinska hemmet ‑ Hilda åter i de första graviditetsmånaderna och så förlora bägge de små flickorna i strypsjuka. Men Hilda hade en stark pietistisk gudstro ‑ hon levde efter ordet “Herren gav och Herren tog ‑ lovat vare Herrens namn”.
Trots att Nanna alltså egentligen var den tredje dottern i syskonskaran kom hon redan från början att fungera som storasyster för sina yngre syskon: Margareta, Dagny och lillebror Robert. Men de två systrarna kvarstod som två ljusgenomlysta skuggor, Gunnel och Kerstin, barnen som alltid var sina föräldrars glädje.
l Daddys berättelse “Tre små systrar skildrar hon de tre systrarnas barnsliga karaktärer‑ Den “fina” ansvarstagande Nanna, den robusta “pojkflickan” Greta och Daddy ‑ lillflickan, som drömde och inte tog så mycket ansvar.
Nanna som storasyster fick tidigt ta på sig ett stort ansvar, då storebrödema studerade i Uppsala och Mamma Hilda var borta från hemmet för vård av sina klena nerver. Nanna blev Pappa Benhards självklara stöd, inte bara i hemmet utan också i församlingsarbetet i Hille. När det frågades efter solosång i kyrkan kunde man alltid räkna med Nanna, när kyrkan skulle smyckas skövlade Nanna glatt prästgårdens alla rabatter.
Hon blev en profil i församlingen – “Hillerosen”, flickan med det mörka hårsvallet, den djärvt framspringande näsan och de romantiska ögonen. Det blev också Nanna, som trots friare, stannade kvar i hemmet efter Hildas död 1932 och som följde Bernhard, när han som emeritus flyttade till Uppsala.
Men hon hade sett stora världen ‑ en period, då hon som 27‑årig skickades ut till Paris att hjälpa till i den svenska församlingen och hos prästen Bjurström. Samtidigt studerade Daddy på konstskola i Paris ‑ Nanna fick nog order om att hålla ett vakande öga på sin lillasyster. Som församlingssyster i Paris fick hon kontakt med den verkliga nöd och misär som slummen i en storstad kan uppvisa.
Hennes vistelse i Paris fick ett tragiskt avbrott och slut. Lillebror Robert, nyexaminerad
student, som skulle läsa in sig på “Teknis” med hjälp av en äldre kamrat under en vårtermin i Norditalen, insjuknade i tuberkulös hjärninflammation. En vecka låg han medvetslös på det lilla hotellrum i Arco som kamraterna hyrde ‑ Hotel Oliva finns fortfarande kvar. Nanna nåddes i Paris av ett telegram‑. “Robert svårt sjuk ‑ kom genast”. Nanna reste med tåg ett oroligt resdygn och kom fram till sin lillebror. “Robert, Loe, det är Nanna som är här.” – “Det ser jag väl” svarade Robert och slöt ögonen igen for att inte öppna dem mer.
Nanna har också i Hille Kyrkoblad advent 1941 skildrat pappa Bernhards död: Från Prosten Bohlins sista dagar och stunder. (s. 2-3).
Hon arbetade med flyktingar i Hannover 1947
som hon berättat om i Kyrka och tjänst. Julhälsning från de svenska diakonianstalterna, 1947, s 105-115.