Teologisk studie av Bernh. Bohlin V. D. M. Göteborg 1898. 98 sid.
Domkapitelsavhandling, ventilerad inför Uppsala Domkapitel 18 april 1898.
Bakgrund: På 1600-talet infördes krav på att de som av stiftsstyrelserna föreslogs till regala pastorat skulle inför domkapitlet undergå ny examen. 1856 skärptes regeln till att bli en allmän grund för befordran.
Se Wikmark, Gunnar, Pastoralexamenstryck i Kungliga biblioteket, Lunds universitetsbibliotek, Uppsala universitetsbibliotek: Verbum, 1984 ; 275 s.
Wikmark har dock förbisett, att pstoralexamen inte upphörde 1884.
Kungl Maj:t kungjorde nämligen 18 april 1884 (SFS 1884:13) att tidigare föreskrifter om pastoralexamen (1856:6) som lade en allmän grund för befordran, skulle upphöra att gälla med undantag av att alltfort en prästman, som det önskar, må inför vederbörande domkapitel offentligen förvara en av honom författad teologisk avhandling samt däröver erhålla domkapitlets bedömning (vitsord). Samtidigt utfärdades en stadga för prästexamen. Jag vet inte när detta upphörde.
Drygt två år senare blev BB kyrkoherde i Hille.
Ur protokoll för Ärkestiftets domkapitel 14 juni 1898:
§ 551 D.272
”Företogs till bedömande det af predikanten vid St. Johannes kyrka i Göteborg Bernh. Bohlin enligt Kungl. Kungörelsen den 18 April 1884 genom offentligt försvarande den 8 innevarande juni af en utaf honom från trycket utgifven afhandling med titeln ”Kyrklig söndring i ljuset av lag och evangelium” aflagda lärdomsprof; och afgafs deröfver uppå förslag af tit, Rudin, hvilken å Domkapt:s vägnar opponerat, enhälligt betyget icke utan beröm godkänd; hvarom…. meddelas.”
(I ”Domkapitelavhandlingar efter 1890” av C. W. Strandberg anges, att den ventilerades16/6 men protokollet torde äga vitsord.
Kommentar: Jag gissar att ”D 272” avser ett diarienummer, som kan ge vägledning för mer sökande.
Referat av avhandlingen ges på följande sidor.
Inledningen: (s 3-6)
För bibelns auktoritet böjer sig alla kristna. Hur överraskande är det då inte att det, som alla är eniga om, också söndrar alla. Söndringen har försvarats såsom lydnad för Guds vilja. Somliga säger: strid är tecken på liv; mångfald är rikedom. Sant, men strid är också ett medel att förstöra liv.
Man måste troget ge akt på skriftens anda. Först se på GT:s ”nådeshushållning”. Därefter på den apostoliska kyrkans kamp mot judaiserande åskådningar. Så mycket av gammal judisk surdeg dröjde sig kvar att det för reformationens ande ständigt förefanns ett verk att fullfölja mot den då mera än tillförne mäktiga judiskt-hedniska anden.
I Israel och lagförbundet (s 7-19)
I GT återfinns kärleksbudet endast i förbigående. Det dominerande är lagkrav: du skall, du skall icke. Efter några sidor sammanfattar förf: Hur tröstlös förefaller ej lagförbundets historia! Det kan nästan tyckas, som om det lyckligaste varit, att de tio budordens tavlor, som Moses slog sönder, aldrig blivit förnyade. Men det fanns dock en helig kvarleva,. Ur den framspirade jungfru Maria.
II Den kristna kyrkan, modern för nya förbundets barn (s 20-67)
I detta kapitel går förf. igenom den teologiska utvecklingen vad gäller relationen mellan lag och evangelium och hur dessa begrepp definierats. Alltför ofta har evangeliets erbjudande skymts av lagens krav. Han börjar med hur man under apostlatiden stred om kristendomen kunde spridas utanför judendomen och när så skedde, om de omvända måste iaktta de judiska föreskrifterna. Motsvarande strid fortsatte inom den katolska kyrkan. Reformationens grund var att katolska kyrkan i stället för att leda sina barn med kärlekens bud framåt, ledde hon dem tillbaka mot lagiskhet. Enligt Luther har lagen inget med människans rättfärdiggörelse att göra. Men lagen är därför inte onödig; den behövs för att bestraffa synden och kalla till bättring.
Augsburgska bekännelsen har ingen artikel, som framställer det rätta förhållandet mellan lag och evangelium, inte heller de Schmalkaldiska artiklarna. Men Konkordieformeln försökte ge ett fullgiltigt svar, där femte och sjätte artiklarna behandlar frågan om lag och evangelium. Problemet är att där ges två definitioner av evangelium, det egentliga, glädjebudskapet och ett vidare begrepp, som sammanfattar både lag och evangelium. Denna dubbelhet, som fick betänkliga konsekvenser, återkommer förf. till genom resten av framställningen, det är hans huvudfråga.
Den reformerta kyrkans bekännelseskrifter har i princip samma karaktär.
Pietismen kom med ny väckelse för den lutherska kyrkan liksom metodismen för den engelska kyrkan. Men redan omkring 1730 är dess kraft bruten.
Därefter går förf. igenom ett antal aktuella teologers framställning av hans huvudfråga. Det visar att samtida teologer var på väg bort från Konkordieformelns allmänna definition av evangelium. Nästa kapitel skall dock närmare analysera vad Konkordieformeln avser med.evangelium i allmän bemärkelse. I stället för rubriken ”evangelium i allmän bemärkelse” använder han dock den bibliska benämningen ”Kristi lag”.
III Kristi lag (s 68-80)
”Kristi lag” är enl. Luther kärlekens lag. Begreppet lag fattas i olika bemärkelser. Förf. går först igenom breven och därefter evangelierna. Jesus säger att han inte kommit för att ändra minsta jota i lagen. Ordet evangelium förekommer på mer än hundra ställen i NT. Det brukas då i den vidare bemärkelse, som Konkordieformeln påpekat men inte tillämpar. Jesus liksom samtliga förf. i NT lär lika i detta.
IV Frihetens lag och frikyrkligheten (s 81-92)
En definition av vad frikyrklighet är hämtar förf. från en Göteborgstidning: ”de troendes önskan att handla efter Guds ord”. Den är mera sant evangelisk än statskyrkligheten – som princip. Men de frikyrkligas skarpa stridigheter i fråga om församlingsväsen m m visar att man i själva verket ej håller andligt liv som det enda väsentliga. Vad Kristus befallt sina lärjungar och apostlarna de kristna församlingarna i fråga om utvärtes ordning och liv gör man utan vidare till lag för vår tid. Särskilt Pauli ord: ”skilj ifrån er den som är ond.” Det tillämpas ibland med ytterlig stränghet. Att Herren själv i fråga om den falska lärjungen Judas använde en annan metod tar man inte med i beräkningen. Men det tillämpas med en förunderlig inkonsekvens och godtycklighet. Hur många tar på allvar Herrens bud att också lämna manteln till den som går till rätta med en och vill ta livklädnaden ifrån en? Eller befallningen till den rike ynglingen? Att man skall två varandras fötter (Joh. 13:14-15). Varför ger man kvinnor nattvarden då i den första nattvarden endast deltog män? Egendomsgemenskap? Osv. Ibland varken hör man eller ser vad det står. Försökte man vara konsekvent skulle det leda till så absurda och omöjliga konsekvenser att man måste inse att grundsatsen om fullkomlig lydnad för Guds bud är falsk och omöjlig. Man räddar sig genom att klandra och fördöma dem som har en annan åskådning än man själv.
Man talar mycket om frihet, visar ock understundom en frihet, som rent av slår över till självsvåld, men vet föga om den rätta friheten; kallar därför ock alla, som ej värdera dylik frihet, för bundna.
Den kristna friheten kräver ett sannskyldigt kärleksoffer, som är det svåraste av allt, ity att det fodrar uppoffring av mitt eget jag. Och hellre påtar sig den mänskliga naturen tusen andra gärningar än denna ena.
Den evangelisk-lutherska kyrkans idé är också i sanning djup och till sitt väsen så upphöjt andlig, att den ej så lätt uppfattas av den stora mängden. Vilken hellre stannar vid periferin av Kristi evangelium, än den tränger igenom till själva det centrala. En annan orsak är den trängre tolkningen av evangelium. Visserligen förkunnar den rättfärdiggörelse av tro utan gärningar. Men det oklara lagbegreppet har betänkliga följder. Hos frikyrkorna blir det ofta än hårdare och fordrande.
En annan medverkande orsak är den reformerta kyrkans inflytande på våra kyrkliga förhållanden. Vi måste vara på vakt mot den lagiska bundenheten vid lagens bokstav. De frikyrkliga rörelserna har hämtat mycket från den reformerta kyrkan.
Frihetslagen och frikyrkligheten har mer ljudlikhet än verklig inre harmoni.
Slutord (s 94-98)
Vi ha visat, att det är en förvanskad skrifttolkning som medverkat till den kyrkliga söndringen inom protestantismen. Och i viss mån förvanskad blir alltid den skrifttolkning, som ej förstår att rätt åtskilja gamla och nya testamentet, som överför gammaltestamentlig åskådning till nya förbundets område. Förf. yrkar därför som en motvikt att ställa en kraftig och konsekvent utveckling av vad Konkordieformeln kallar evangelium i vidsträckt bemärkelse.
Då kan man med större kraft försvara den statskyrkliga institutionen och dess ordningar. Även om evangelium inte är bunden vid viss former är statskyrkoinstitutionen, som öppnar sin famn för hela folket, i själva verket mer evangelisk till sin idé än någon frikyrkoorganisation. Kärlekens lag bjuder att med Maria sitta stilla vid Jesu fötter, att ej se på det yttre utan låta blicken tränga mot djupet i evangelii fullhet. Då skall kyrkan bevaras från faror till både vänster och höger. Ty ett visst parti inom kyrkan ger sig ut för att ensam sitta inne med den sanna lutherdomen, och stämplar såsom ett icke rätt Guds ord och icke rätta lärare dem, som dock ha samma heliga och dyra ämbete som lärare av nyssnämnda riktning och som söker i trohet mot den heliga skrift och kyrkans bekännelse förkunna sanningens ord. (fotnot: Att ytterligheterna beröra varandra visar sig då man i ljuset av frikyrklighetens tillvägagångssätt betraktar ovannämnda riktnings ”allmänneliga kärlek”.) Den evangeliska anden borde ock kunna lära en och annan, som på ett köttsligt sätt nitälskar för kyrkan, att det föga passar samman med evangelium, att med höga later och stora ord söka råda bot på kyrkans skador. Vår kyrka sätter syndabekännelsen främst i sin huvudgudstjänst, har ock anledning nog att vid tanken på sina många stora synder i såväl forntid som nutid vara av hjärtat mild och ödmjuk.
Förf. finner tre grupper bland de frikyrkliga: de som söker egen ära, makt och vinning, de som av rent praktiska skäl övergivit kyrkan t ex för rikare uppbyggelse och därvid drivits av ett uppriktigt sinne. Av dessa som mycket litet reflektera över läran, torde ej heller synnerligt vara att vinna. Slutligen finns de som efter att ha rannsakat skrifterna och därunder mena sig ha kommit till insikt om, att frikyrklig ordning stämmer bättre överens med skriftens lära än den statskyrkliga organisationen. Hur angeläget för vår kyrka att få behålla och möjligen återvinna dylika personligheter. Men det torde ej lyckas, så länge de ej insett skillnaden mellan Mose lag och Kristi lag.
Olika meningar kommer även framöver att göra sig gällande i kyrkan. Give Gud att till sin sanna tillämpning komme den gamla kristliga levandsregeln:
”Enhet i det väsentliga,
Frihet i det mindre väsentliga,
Kärlek i allt.”
”Kärleken är sanningen seger.”
Så slutar denna pastoralavhandling.