Inför släktmöte i Härnösand 9 augusti 2003
Anna Bohlin
Farfars stora produktion av teologisk litteratur sträcker sig från vetenskapliga diskussioner över presentationer av andra tänkare, som Amiel och Pascal, till andaktsböcker, men här har också smugit sig in två skönlitterära böcker: Ernst Marks anteckningar och Pojkar. Psalmtexter och dikter av mer centrallyrisk karaktär finns också efter hans hand, men det är dessa två prosatexter som är publicerade. Pojkar, utgiven 1941, är som titeln antyder en pojkbok. Det exemplar jag fått har en dedikation inskriven i pärmen: ”Till Olle på konfirmationsdagen den 19 april 1941 från mamma” – det säger något om hur Pojkar cirkulerade på marknaden. Efter första världskriget blev barnboken ett allt viktigare ”ideologiskt redskap” för såväl kristna som socialistiska rörelser i kampen ”om att rädda unga själar”, som Norstedts Litteraturens historia (del 6, s. 50) uttrycker det. Fostran till en moralisk och solidarisk man är också det centrala i farfars bok; första kapitlet slutar med att den här 10-årige huvudpersonen Börje självbesinnande yttrar – och detta trots att ”kinden glödde som ett helt kräftfat”: ”Fy såna ruskiga örfilar! Fast dom var nog rättvisa.” (s. 15) Ernst Marks anteckningar däremot riktar sig till en annan publik och talar i en helt annan ton. Jag skulle vilja ägna den här stunden till en läsning av Ernst Marks, som är en tankebok snarare än en roman, en predikan snarare än en bikt eller kanske helt enkelt anteckningar. Så här kommer mina anteckningar om Anteckningar:
”Luther känner jag inte mycket till”, påstår Ernst Mark mot slutet av boken (s. 115). Förmodligen riskerade ingen läsare i det fallet att förväxla Mark med författaren. Boken kom ut 1936, och de allra flesta läsarna var rimligen medvetna om att man hade att göra med en biskop. Men påståendet ska inte förstås som en ironi – det är del av en omsorgsfull legitimering av berättaren som en människa som skulle kunna vara vem som helst, en Envar i en medeltida allegori. ”Allt hos mig är ofullgånget. Det är den enkla sanningen om mitt lilla jag.” (s. 10) Så presenteras huvudpersonen med namnet Ernst, som ju betyder allvarlig, och Mark – här är det jordelivet och dess sanning som står på spel. (Kanske är associationen till Marx, alltså Karl Marx, inte helt förflugen: en argumentation för och emot löper genom hela framställningen, texten är med andra ord byggd i dialektik.) Längre ner preciseras Ernsts karaktär: ”Föreställdes jag inte en gång av en skämtsamt lagd vän rentav som typen för den välsituerade, trevlige medelklassvensken!”(s. 10f) Ernst Mark är alltså en ”typ”, en karaktär vars individuella drag får vika undan för det allmänna.
Boken kom ut i flera upplagor (vilket tyder på att den sålde bra!) och i senare upplagor har en undertitel tillkommit: En själs utvecklingshistoria. Samma undertitel förkommer för övrigt i Strindbergs Tjänstekvinnans son, vilket i sig inte är märkligt eftersom variationer på den undertiteln sedan länge var en retorisk figur. Ett annat exempel är Fredrika Bremers Hertha, som har undertiteln en själs historia. Däremot pekar den ut att det visserligen handlar om en särskild individs unika historia, men att det individuella är av mindre betydelse. Det är själen, utan namn, härkomst eller formell utbildning, som utvecklas och som tecknar en historia. Själens historia gör anspråk på att tala om ett tillstånd för alla själar. I Ernst Marks anteckningar handlar denna historia om själens väg från otro till tro, och frågan som den ställer handlar om döden.
Överallt i sin omgivning möter Ernst Mark döden, den tränger sig på honom och tvingar honom att konfrontera sin egen dödlighet. Frågan om döden, meningslösheten, dödsångesten utnämner Ernst t.o.m. galghumoristiskt för sin ”hobby”, han skriver: ”Eftersom ’Frågan’ (frågan med stort F!) så envist biter sig fast, dekreterar jag frankt: ’Frågan’ är f.n. min speciella hobby. Ibland autografer, sigill, frimärken, nu ’Frågan’!” (s. 20) Min minnesbild av romanen, som jag läste första gången för drygt tio år sen, var att den handlade om förlusten av en son, och det gör den, men sonen Svante dör först i inledningen till andra kapitlet, nästan mitt i boken. På så sätt bildar sonens bortgång textens dramaturgiska klimax, men den inordnas under en redan etablerad dödstematik. Den fungerar som en förstärkning av dödens meningslöshet och grymhet, och resten av boken beskriver bearbetningen av sorgen, som på bokens sista sidor utmynnar i en insikt om att han ska älska sonen i hustrun och i den levande dottern. Barnets död strukturerar alltså berättelsen, men formulerar inte Frågan. Utan tvekan är det farfars egen erfarenhet av Sverkers död, av tvivel och depression, som är incitamentet till och nerven i berättelsen, men i den litterära gestaltningen är detta del av en mer allmänt ställd fråga.
Det självupplevda ställs faktiskt upp som villkor för ett innerligt och övertygande tal också inom berättelsens ram, och det är just en präst som begår fadäsen att predika om det han inte upplevt. Jag citerar ett längre stycke:
En gång hörde jag en präst från predikstolen tala rörande, uppskakande, åskådligt om ett barns dödskamp, om dess sista flämtande andetag och om moderns ångest och smärta. Det var i en gudstjänst, men sannerligen, det var ohyggligt profant. Mannen som talade stod nämligen helt och hållet utanför allt detta. Händelsevis visste jag, att han hade två friska, starka pojkar och att han aldrig gjort någon dylik förlust. Det må nu vara. Men jag kände, att det hela var retorik. Det var beräknande deklamation; här och var kommo också mycket riktigt näsdukar i rörelse. Detta tycktes verka på talaren som en efterlängtad applåd; vältalighetsströmmen svallade upp än mäktigare, rösten vibrerade, han överträffade sig själv. Jag gick ut ur kyrkan kallare än jag kommit dit. (s. 79f)
Nyckelordet här är ”retorik”, redan den första karakteristiken av predikan som ”rörande, uppskakande, åskådligt” pekar ut retoriken. Enligt antikens vältalare var talarens uppgift att med sitt tal undervisa, förnöja och just ”röra” sin åhörare (docere, movere, delectare), bl.a. genom att åskådliggöra det man vill ha sagt (evidentia). I citatet fungerar det dock nedsättande. ”Men jag kände, att det hela var retorik”, skriver Ernst. Konstfullhet utan koppling till erfarenhet förlorar förmågan att övertyga, driver ut det heliga ur berättelsen om livet och döden – gör den ”ohyggligt profan”.
Samtidigt arbetar farfar, t.ex. just här, med välkända retoriska strategier. Bl.a. ett av antikens mest kända tal, Sokrates försvarstal, bygger på att skapa förtroende hos åhörarna genom att betona ärlighet, erfarenhet och oförmågan till konstfullt tal. Den påstådda konstlösheten är alltså en del av konsten. Den antika retoriken föreslår också att talets argumentation kan ges just åskådlighet i ”exempel”, som stöder ens ståndpunkt. Sedan 300-talet har retoriken haft avgörande inflytande över utvecklingen av den kristna predikan, och ”exemplet” är en figur som utnyttjats i stor utsträckning i predikokonsten. En berättelse om ett helgons liv eller annan god människas gärningar får tjäna som föredöme och mana till efterföljd. Precis så fungerar de många exemplen i Ernst Marks anteckningar. Bevisen på dödens närvaro som ständigt tränger sig på Ernst, ger i de flesta fall också exempel på hur sjuka människor inväntar döden med förtröstan, hur människor sörjer med tacksamhet mot det som varit och hur människor som drabbas av förtvivlan finner tröst. Dessa exempel finns oftast i hans omedelbara närhet och får Ernst att själv längta efter en tro som räddar från ångesten.
Ett annat sätt att argumentera för sin sak är att hänvisa till auktoriteter. Men hur kan en modern människa förhålla sig till auktoriteter i livsåskådningsfrågor? Vilken giltighet kan de egentligen göra anspråk på? Även detta diskuteras uttryckligen av berättaren. Han skriver:
Och de eviga frågorna äro gemensamma för stora själar och små: dunklet, oron omsluter oss alla. Men det finns en olikhet. Medan jag trevar i dimman, osäker på mig själv, möter jag ibland hos de stora bortgångna en andens lyskraft, som tycks oemotståndligt genomtränga dunklet. Och jag säger mig: om dessa överlägsna andar kunna finna en väg, borde jag bemöda mig att följa dem i spåren.
Auktoritetstro! Men ligger det ovillkorligen något föraktligt i detta? Man talar alltid om ”blind” auktoritetstro. Men behöver auktoritetstron nödvändigt vara ”blind”? Kanhända man också kan tala om arbetshypoteser, bestyrkta av mognad livsvisdom, som den oerfarne handlar väl i att outtröttligt pröva, så långt han förmår. (s. 91f)
Auktoriteten ska alltså leda den lilla själen på vägen, lysa upp i mörkret och låta ana om inte svaret på frågorna, så åtminstone en riktning och ett mål. Efter att tidigare ha citerat bl.a. Sokrates, Seneca, Schopenhauer, Pascal, fortsätter han nu med att referera till Atterbom, Tegnér, Linné, Dan Andersson, Birger Sjöberg, Pontus Wikner, Jeanna Oterdahl, Geijer… Inte mindre än 27 namngivna författare och tänkare citeras i denna lilla skrift på 127 sidor. En sådan beläsenhet besitter knappast vem som helst, men farfar löser elegant problemet och legitimerar förekomsten av alla dessa lärda referenser genom att göra Ernst Mark till en lärdomstörstande bokhandlare i Uppsala. Bokhandlaren besöker även en föreläsning i K.F.U.M:s hörsal om ”odödlighetsproblemet” där en docent får ta hand om argumenten mot den moderna naturvetenskapens och filosofins kristendomskritik. Berättaren oroar sig för att inte kunna referera föreläsningen korrekt, anser sig behöva hoppa över särskilt snåriga resonemang, men konstaterar i slutändan följande:
Om detta i huvudsak är hållbart, så har jag fått liksom en ram omkring min privata förhoppning. Den tycks i alla fall ha utrymme inom vad man brukar kalla kritiskt nutidstänkande, även om var och en måste godtaga dess sanning så att säga på egen risk. (s. 115)
Den samtida diskussion som skulle växa till Hedenius-debatten har med andra ord stärkt Ernst Mark i kampen för tro.
Om den realistiska ramen kräver en bokhandlare för att förklara alla litterära och filosofiska referenser, så är samtidigt boksprängdheten ett kriterium för genren. Det är en tankebok med allegoriserande drag. Den väg som skulle lysas upp av de överlägsna andarna i citatet ovan, känns igen från bland annat Bunyans Kristens resa. Själens sökande efter Gud åskådliggörs där som en färd genom ett allegoriskt landskap. Även om Ernst aldrig riskerar att som Kristen bli inlåst av någon Giant Despair i Doubting Castle (alltså hos jätten Förtvivlan som regerar i Tvivlets borg), så lyssnar han till ”[s]orgens brunn” i ”saknadens långa dal” (s. 82). Där realismen tillgodoses genom att berättelsen situeras i ett Uppsala, som ges detaljerade beskrivningar i olika årstider, fungerar naturen och kyrkoåret också som metaforer för själens växt och livets sanning. Och liksom i alla kristna allegorier är den viktigaste referensen och högsta auktoriteten naturligtvis Bibeln.
Kungliga Biblioteket katalogiserar Ernst Marks anteckningar som uppbyggelselitteratur, och boken kom ut på Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, liksom huvudparten av farfars övriga produktion. Det uppbyggande syftet benämns också i förordet. Där påpekar farfar att texten är skriven 7-8 år tidigare och fortsätter:
En av mina vänner som gjort en liknande förlust som Ernst Mark kom att läsa manuskriptet. Han påyrkade dess utgivande, enär ”anteckningarna” enligt hans förmenande skulle kunna betyda något för vissa människor. Ehuru icke utan tvekan har jag handlat i överensstämmelse med denna uppmaning. (s. 5)
Förordet inskärper att boken är utgiven för att hjälpa andra och farfar positionerar sig som själasörjare snarare än som skönlitterär författare. Texten är också tydligt riktad till en medel- och överklasspublik, inte bara genom den borgerlige huvudpersonen utan också genom sådana markeringar som att exempelvis latinska sentenser inte är översatta.
Borgerlig, kristen uppbyggelselitteratur som behandlar frågan om döden – hur förhåller den då sig till den litterära samtiden? År 1936, när Ernst Marks anteckningar kom ut, hade Agnes von Krusenstjerna just avslutat publiceringen av romansviten om Fröknarna von Pahlen, som gjort skandal p.g.a. skildringarna av homosexualitet, och Karin Boyes Kris, som också beskriver homosexuellt begär, hade två år på nacken. Elin Wägners feministiska Dialogen fortsätter, som bl.a. diskuterar abortfrågan, kom ut 1932, samma år som Gunnar Ekelöf debuterade med sin modernistiska sent på jorden. 30-talet är arbetarlitteraturens genombrottsdecennium med Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord och Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd, som båda gavs ut 1933. Samma år som Ernst Marks kom Moa Martinsons Mor gifter sig, och det skandalösa i att Martinsons romanperson är mor redan innan hon gifter sig blir iögonenfallande mot bakgrund av Ernsts hustru Vera, en ljusgestalt i bakgrunden med stark tro, endast få ord och ömma modershänder.
Skandaler, feminism och statare är dock förstås inte hela sanningen om det svenska, litterära 30-talet och farfars bok påminner om att det fanns olika sätt att hantera ökad industrialisering, funkis, folkhemsideologi, växande fascism med krigshot. Frågan om döden, såsom den kommer till oss även utan svält och krig är förstås alltid aktuell, och även om själens väg ser olika ut i olika tider och målet föreställs på olika sätt, är samtalet om vägen och målet alltid levande. Ernst Marks anteckningar slutar i berättarens försoning med lidandet i tron på ett högre syfte. Lidandet har ingen mening i sig, men varje förlust ger Gud en möjlighet att skapa något nytt. Kanske var det i sista minuten en så ljus förtröstan på meningsfullhetens triumf över lidandet kunde skrivas – de nazistiska koncentrationslägren skulle snart göra den slutsatsen betydligt svårare att dra. Men kanske kan en av bokens avslutande bilder för trons erfarenhet fortfarande vara meningsfull. Ernst beskriver sin situation som att han vaknat ur en ”orolig dröm”, men frågar samtidigt sig själv:
Hur vet du, att inte det du kallar uppvaknandet ur den oroliga drömmen självt är en dröm, en ny fas i den gamla drömmen? Hur vet jag? Här finns intet annat svar än detta: jo, ty jag erfar att vissheten håller, att det finns en brygga över förtvivlans tomhet, en brygga som inte brister, även om den stundom skälver under våra steg. (s. 124)