”Mohrens sista suck” – en familjetradition
”Kärlek och död eller Mohrens sista suck”, opera seria i tre akter. Passion, drama, ja, nog kommer känslorna att svalla! Jag förstår, att det är många närvarande som kan mycket om Mohren, men innan spelet börjar vill jag ändå delge er några uppgifter om verket, upphovsmännen och min familj.
Fram till ca 1760 utvecklades i Italien två former av opera, opera seria och opera buffa. Opera seria är högtidlig, stel och allvarlig med sjungna recitativ medan opera buffa är komisk och lättsam, ofta med talade inslag. Denna lilla pärla är en opera seria eller rättare sagt en parodi på en sådan.
Handlingen är förlagd till Granada, 1 – 2 januari 1492 då morerna, efter 777 år fördrevs från Iberiska halvön. Det var då som den siste härskaren, Boabdil, vände sig om och med tårar i ögonen betraktade sitt underbara palats, Alhambra, den röda borgen, för sista gången. Hans mamma förebrådde honom ”…att gråta som en kvinna över det du inte kunde försvara som en man!” Platsen heter ”Puerta del ultimo sospiro”.
Den sköna Donna Rotunda, dotter till Don Cascaluña, grand av Spanien, älskar den moriske prinsen Mustapha ben Abel Guzan, vilket naturligtvis ogillas av fadern. Mustapha har en farlig rival i den spanske ädlingen Don Lopez y Infamo. Ett lyckligt slut är ju otänkbart i en opera seria, varför alla dör!
Mohren hade premiär den 30/11, Karl XII-dagen, 1865 i Södermanland-Nerikes stora sal, kanske efter ”marschen kring torget”, som det står i Glunt nr1. Ja, det lär ha varit smygpremiär vid ett hemligt sällskaps kapitel, men eftersom det är hemligt glömmer vi raskt bort det. Nationen var inhyst en trappa upp där LundeQ låg, alltså i hörnet av Drottninggatan och Östra Ågatan, och i bottenvåningen låg studentrestaurangen Taddis. Ett antal prominenta gäster fanns på plats, t.ex. director musices J A Josephson, professor Rupert Nyblom och Oscar Arpi, Allmänna sångens dirigent, ”samtliga synbart belåtna och roade”.
Förhoppningsvis textar sångarna så tydligt, att ni hör rimmen, det är de värda. I första akten, när Mustapha talar med Rotunda om återförening dagen efter, kommer rimorden i Don Lopez kommentarer. Fyndigt! För övrigt kan man säga att texten, som sig bör, pendlar mellan det högtidliga och det banala.
Den som kan operalitteraturen har möjlighet att hitta influenser från kända operor, fr.a. Verdis tidigare operor. Mest känt är intradan à la ”La Traviata”, men då undrar jag, fanns partitur, hade kompositören varit utomlands eller låg musiken i luften? ”La Traviata” hade Sverigepremiär först 1868! I dödsscenen är Mozarts Don Giovanni mycket närvarande.
Librettot skrevs av Per Elfvik, född 1842 i Örebro. Han kom till Uppsala och Södermanland-Nerikes Nation 1862, blev präst och, vid 32 års ålder, regementspastor vid Westmanlands regemente och kyrkoherde i Hjulsjö, norr om Nora stad. Han dog i Hjulsjö 1880, ännu inte fyllda 38 år. Elfvik ”tecknade raskt och väl och var oöfverträffad som berättare” och under studentåren ”väckte han uppmärksamhet såsom visförfattare och använde äfven sin kvicka penna i den dramatiska konstens tjänst.” Det sägs om honom, att han p. gr. a. sitt ”glada lynne och angenäma väsende” var mycket omtyckt.
Musiken skrevs av Petrus Blomberg och Julius Bagge. Enligt en som var med på premiären troligen Hans Sundström som sjöng Don Cascaluña, skrev Petrus Blomberg musiken till 1:a, Julius Bagge till 2:a och båda till 3:e akten. Jag har också sett en uppgift, att Blomberg skrev 1:a och halva 2:a och Bagge resten av 2:a och hela 3:e.
Petrus Blomberg föddes i Spelvik utanför Nyköping 1841, kom till Uppsala 1862. Han studerade musik, hade en vacker röst och deltog i Uppsalas musikliv, i synnerhet i kvartettsången. Blomberg ingick i den första Luttemanska kvartetten, bildad av tenoren Hugo Lutterman 1865, en ensemble som gjorde konsertresor, även utomlands. Kan de ha hunnit med en resa innan ”Mohren” skrevs och då stött på ”La Traviata”? Det var ju Blomberg, som skrev 1:a akten. Går det att hitta svaret? Han turnerade som sångare och hade kortare engagemang vid Stockholmsoperan och lyriska scenen i Helsingfors. 1885 tillträdde Petrus Blomberg tjänsten som organist och klockare vid Kristine kyrka i Falun. Han dog i Falun 1907. Det sägs om honom att han var en ”vänsäll och sympatisk man, utrustad med godt hufvud och godt hjärta” och att han ”alltid hade ett skämtsamt ord på tungan”. På premiären sjöngs Mustapha av Blomberg.
Julius Bagge föddes i Botkyrka i Tumba 1844, student i Uppsala maj 1863. Han ägnade sig åt flera olika studieriktningar och deltog förstås i musiklivet, spelade t.ex. violin i Akademiska kapellet och sjöng i OD. Bagge var också förste kurator på S-Nerikes. Efter flytt till Stockholm ägnade han sig åt affärsverksamhet, först som musikhandlare och sedan som förläggare och blev 1889 kamrer vid Musikaliska akademin. Bagge dog 1890. Han ansågs vara oegennyttig och tillbakadragen. Det var han som sjöng Don Lopez 1865.
Vid premiären kreerades Donna Rotunda av Oscar Wollert och vid pianot satt Erik Setterblad.
”Mohrens sista suck” trycktes första gången redan 1866 och 1877 överlät Per Elfvik och Petrus Blomberg alla rättigheter till Julius Bagge att trycka och försöka tjäna pengar på spexet. Elfviks överlåtelse var naturligtvis i versfom. Mohren har, oomarbetad, spelats ett otal gånger på nationen, i föreningar runt om i landet, på radio, både med professionella artister och med studentspexare. Både sångare och åhörare var ju män, det fanns inga kvinnliga studenter och när de sedan kom, hölls de utanför nationsgemenskapen. Därför känns uppgiften att Upsala kvinnliga studentförening spelade Mohren 1907 upplyftande. 1994 ägde en annan minnesvärd föreställning rum här på Eklundshof i Brunnspaviljongen med Staffan Eker – Rotunda, Richard Ringmar – Mustapha, Sture Lundén – Lopez och Pelle Frisk – Cascaluña. Annika Finnilä-Eker ackompanjerade.
Men hur kom det sig, att ”bröderna Bohlin”, som de tre Uppsalaboende bröderna kom att kallas, började framföra spexet? De är ju inte helt unga längre, men alla tre tror att svaret är morbror Ingvar. Ingvar Sahlin kom till Uppsala 1926 och ingick i ett matlag med Ejnar Haglund, Ingemar Hedenius och Gösta Knutsson där det musicerades mycket. Enligt Ingvars dotter, Christina Rörby, roade de sig med, om de var lite onyktra, att sjunga opera lite varsstans ute på staden, mycket troligt också Mohren. Ingvar Sahlin blev så småningom folkhögskolerektor, först i Sigtuna och sedan på Geijerskolan i Ransäter. På båda skolorna spelades ”Mohrens sista suck” i olika uppsättningar. I en sjöngs Mustapha av Ingvars fru, Essie, Ingvar spelade piano och sjöng Don Lopez, som en lärare agerade. Den lille gossen Michael tyckte så illa om den läraren för att han var elak mot Mustapha/mor Essie. Michael Sahlin har sedan sjungit de flesta rollerna, bl.a. just Don Lopez, och ingår i vår ensemble. Idag är han bortrest, men det finns en god ersättare. Folke Bohlin, äldst av de tre, blev bekant med spexet i Sigtuna och julen 1954 fick yngste bror Erland noterna i julklapp. På Erlands studentskiva, maj 1955 framförde de Mohren för första gången, Folke spelade piano och sjöng Rotunda, Harald var Mustapha, Erland Don Lopez och Eskil Hemberg, sedermera operachef, Don Cascaluña. Efter den premiären har det blivit många föreställningar i olika konstellationer vid födelsedagar, bröllop och släktträffar, men även utanför familjen.
Med anledning av att Örebro fyllde 700 år 1965 visades Mohren på Hjalmar Bergmansteatern. Richard Ringmar sjöng Mustapha och Ulf Grimås Rotunda. Det var mitt första möte med spexet. Härligt!
I början agerade bröderna för det mesta i det de råkade ha på sig, t.ex. frack! Men senare kom behovet av scenkläder. Jag blev engagerad vid flera tillfällen att hyra lämplig utstyrsel, men insåg så småningom att det skulle vara bra om det fanns en egen garderob att tillgå. Det är inte roligt att lämna tillbaka en vit skjorta, som i stundens hetta målats med läppstift! Brödernas mor Anna hade en mängd fina tyger på sin vind. Hon var vänlig nog att låta mig ta vad jag behövde och det var grunden till de kostymer och den rekvisita som finns idag.
Och härmed säger jag: Maestro, spelet kan börja!
Diverse källor Gunilla Bohlin