Eva föddes i Uppsala på Akademiska sjukhuset 26 november 1932.
Eva är dotter till Arne Tiselius, professor i biokemi vid Uppsala universitet, Nobelpristagare i kemi 1948, och hans maka Greta, f. Dalén. Föräldrarna kom båda från Göteborg. De möttes i Marstrand på Societetssalongen där och förlovade sig 1928. I november 1930 disputerade Arne i Uppsala, där han varit doktorand/elev hos The Svedberg, professor i fysikalisk kemi.
The Svedbergs forskning handlade om separationsmetoder inom kemin. Detta var också Arnes intressefält, men medan The Svedberg använde sig av ultracentrifugen, kom Arne att intressera sig för elektrofores. Det är en metod som handlar om att med hjälp av proteiners elektriska laddning åstadkomma en separation. I första hand upptäcktes så blodets sammansättning av alfa, beta- och gammaglobuliner – gammaglobulin, som vi alla känner som ett gott immunitetsskydd! Det var framför allt dessa forskningsresultat från åren under 30-talet, som belönades med Nobelpriset 1948. Tack vare denna centrala och basala forskning i separationstekniker blev Uppsala ett internationellt center, dit forskare från hela världen sökte sig. Vidareutvecklingen av elektroforesen har lett fram till allt finare metoder, bl.a. inom genteknologi, och bioteknologi. Det har legat som grund för kartläggningen av det mänskliga genomet, HUGO-projektet. Arne engagerade sig också i forskningspolitik med nära kontakter med Sveriges regering. Han var under ett antal år under 1960-talet ordförande i Nobelstiftelsen, där han bl.a. startade en av stiftelsens viktigaste engagemang med symposier. Och hans internationella engagemang var brett och djupt.
När mina föräldrar gifte sig 26 november 1930 var Arne alltså disputerad och Greta hade en utbildning som kartriterska. 1938 fick Arne, genom en donation av Herbert och Karin Jacobsson, en forskningsprofessur i biokemi vid Uppsala universitet. Det var ett sätt att behålla Arne i Sverige, då han erhållit lockande och prestigefyllda erbjudanden från USA.
Evas start i livet blev innehållsrikt! Först levde familjen, förutom Eva en yngre bror, Per, ett lugnt familjeliv. Greta förblev ”hemmafru” hela livet och skötte den viktiga ”markservicen”. Arne och Greta byggde och skapade 2 vackra hem. Villan i Kåbo i Uppsala, villa Tiselius, och sommarhuset på Skaftö, Bohuslän. I och med Arnes Nobelpris 1948 förändrades situationen radikalt! Familjen blev känd och omskriven, Uppsala och Sverige var ”litet” på den tiden och det var länge sedan en svensk vetenskapsman/kvinna tilldelats Nobelpriset. Jag minns det så väl! Torgny, som blev min make, använde Hjalmar Bergmans drama ”Swedenhielms” för att beskriva, vad en sådan djupgående händelse kan göra med relationer och dynamik i en familj! Greta, som inte var så förtjust i offentlighet och representation, drömde om att Arne skulle vara folkskollärare i Hjo, långt borta från allt ståhej!
Jag däremot tyckte det var spännande och var mycket stolt! Vi fick ju uppleva så mycket intressant. Arne var 46 år, alltså ung som Nobelpristagare, med många dynamiska år framför sig. Jag upplevde att det blev en väldig stimulans, där Arnes resurser som forskare, ledare, handledare verkligen kunde komma till sin rätt.
Jag gick då på Högre allmänna läroverket (nuvarande Katedralskolan), 4-åriga reallinjen och tog studenten 1952.
Jag får erkänna, att jag kände mig mycket osäker på framtiden, på vad jag skulle bli ”när jag blev stor, vuxen”.
Mitt hem var präglat av, att mamma var lätt neurotisk, depressiv, medan pappa representerade det livskraftiga, det utåtriktade. Jag kände mig ansvarig för mina föräldrars välbefinnande och var/blev väl, som Torgny senare kom att karaktärisera det som, en slags ”vigselring” för dem. En ”klassisk” hemmadotter! Men någonstans inom mig, kände jag en kraft, en vilja att komma loss och stå på egna ben – men hur få tag i denna kraft och känna, att jag hängde ihop? Var jag naturvetare, som min far, eller var jag mera humanistiskt orienterad? Vem var jag?
Hösten 1952 läste jag latin vid Uppsala universitet. Jag hade mött en sympatisk student, som gick i Fjellstedtska skolan. Vi höll ihop de senare åren under gymnasiet.
I december månad vikarierade jag i en filial till LundeQ:s bokhandel på Sysslomansgatan med konstlitteratur, underbart vackra verk. Jag var mycket konstintresserad och jag var väl kanske, som dotter till Arne, litet av ett ”dragplåster”! En dag kom Gertrud Piipo, väninna till min mamma, in i butiken. Med sig hade hon en stilig ung man. De två skulle arrangera julafton för utländska studenter vid universitetet. Den unge mannen var duktig på gitarr och skulle underhålla – och han hjälpte Gertrud att bära kassar med mat och dryck. De bara tittade inom för att säga hej! Det var något med denne man…. När de skulle gå försökte han sig på att ”knycka” en av mina finaste böcker! Det var där DET skedde – början på att mitt liv förändrades totalt.
Vi möttes så senare, en bit in på det nya året. Gertrud inviterade oss två tillsammans med några vänner. Jag skall aldrig glömma, när vi vandrade hemåt på kvällen. Vi skiljdes i Universitetsparken, Torgny, ty det var ju han, skulle till KFUM-huset, där han bodde. Några andra av sällskapet skulle samma väg, som jag. Torgny i en sälskinnsmössa, som för mig såg ut som sammet – det var något av sammet över honom!
Några dagar senare kom det ett brev till ”Fröken Eva Tiselius”!
Inledningen –”Det var något av en upplevelse att få möta une femme tellement exquise, que toi! ……”
Detta blev starten på vår kärlekshistoria, som kom att vara till dess döden skiljde oss åt.
Den var inte utan komplikationer. Torgny var färdigutbildad, disputerad, prästvigd med tjänst i Stockholm, Maria Magdalena församling. Han var 27 år, jag var 20 fyllda. Och utan utbildning eller yrke.
Vi förlovade oss 26 november 1953 på min myndighetsdag. Och vi gifte oss i Uppsala Domkyrka 4 september 1954. I lysningsannonsen i DN hade de funnit fram fotos av Torgny och mig. ”Lysning har avkunnats för kyrkoadjunkten, teol.dr. Torgny Bohlin – son till framlidne biskopen i Härnösand Torsten Bohlin och hans efterlevande maka, född Sahlin – och fil.stud. Eva Tiselius, dotter till nobelpristagaren professor Arne Tiselius och hans maka, född Dalén, Uppsala.”
Drivkraften för mig var ”att kasta mig ut” i ett äktenskap med en man jag kände en djup tillit till för att komma loss från ett hem med mycken kärlek, men som också band mig kvar i barndom och felriktat ansvar. Det var ett radikalt steg, som det tog nästan ett helt liv att helt leva upp till! Och något jag aldrig ångrat utan tvärtom känt som det viktigaste och bästa jag gjort här i livet, helt avgörande!
Som nygifta flyttade vi in i en etta på St.Paulsgatan. Torgny hade sin tjänst, men han var orolig för, hur jag skulle klara av vardagen, utan yrke och arbete. På den tiden betraktade man prästfruarna, prästfamiljen, som en slags ”egendom” i församlingen. Det förväntades, att man ställde upp på olika sätt vid basarer t.ex, eller kyrkkaffe. För mig blev det naturligt att följa Torgny i skilda sammanhang. Jag minns söndagsskolan på Söders höjder, där barnen kom störtande för att möta och ta emot Torgny, prästen. Jag bistod honom, spelade orgel, tog hand om barnen. Men nog var det en omställning från att ha bott i stort hus med familjeliv i Uppsala med umgänge inom universitetsvärlden, en omhuldad skyddad tillvaro i hägn av Arne och hans ”kändisskap”! Pappa och jag hade också ett slags samförstånd, ganska starkt och varmt, något, som Torgny lagt märke till och upplevde som ovanligt fint. Detta var en ny värld för mig – Torgny hade ju växt upp i en prästfamilj, där det kyrkliga var vardag, för mig var allt detta nytt.
Längre fram i livet har jag, när jag tänker tillbaka på mitt val, den utmaning jag tog i och med mitt giftermål med Torgny, kunnat förstå, hur jag vågade.
Greta, min mamma, hade berättat för mig om sitt liv. Hon växte upp i en familj med 4 bröder. Hennes far , Per Dalén, var rådman i Göteborg, en ganska så autoritär och sträng man. Hennes mor var danska, Alice Baerentzen, och kom från en förmögen, konstnärligt begåvad släkt. Äktenskapet var inte så harmoniskt med betydande manlig dominans. Vid 18 års ålder kommer Greta till Strängnäs för att, som tiden då krävde av en ung kvinna, gå i hushållsskola där. Hon får som skolkamrat en ung kvinna, Hervor Norberg, vars far var domprost i Strängnäs, Otto Norberg. Mamma lär känna denna prästfamilj och vistas i deras hem. Hervor har en äldre bror, Axel, som är flygofficer. Mellan Greta och Axel växer det fram en kärleksrelation och de båda trolovas. När min mamma är 19 år gammal, störtar Axel vid Malmslätts flygplats och omkommer. Som mamma själv beskrev detta, höll hon på att knäckas Hon hade sökt och upplevt trygghet utanför sitt stränga manligt dominerade hem och funnit den i detta prästhem. Hon gömde sig i en garderob, skakad i djupet av sin tillvaro. Mamma berättade allt detta för mig. Hon hade sparat alla brev mellan Axel och henne, hans dagbok och sin egen dagbok, tidningsurklipp från flygolyckan och från begravningen i Strängnäs domkyrka. Jag fick också uppleva – och har starka minnen av det –hur Greta behöll och vårdade kontakten med familjen Norberg under alla år. Hervor Norberg förblev en vän i vår familj så länge jag kan minnas. Och kontakten var i hög grad ömsesidig, där också Arne var inkluderad. Men någonstans levde Axel och minnet av honom hos Greta!
När så Torgny, med sin bakgrund som teolog och präst, fadern Torsten Bohlin, teolog och biskop, kommer in i mitt liv – och i min familjs liv – väcks alla dessa minnen till liv hos Greta. Och hon gläds!
På något sätt känner jag, att jag, i mitt val av make och livskamrat, kom att förena mina föräldrabilder. Att det blev en slags trygghet och en bas för att våga och kunna lämna barndomshemmet. Och att det var helt avgörande för mig att känna så!
Det var en del, som förvånades över, att Eva Tiselius gifte sig med en präst. Torgny kom längre fram i livet att tala om detta. Hur han upplevde, att han hade starka rivaler bland naturvetare och forskare hos Arne, men att Greta, och hennes upplevelse av ett prästhem, kom att bli hans bundsförvant i erövrandet av mig! Allt detta sammantaget gjorde, att jag kände att jag hade båda mina föräldrar bakom mig, när jag tog det livsavgörande steget ut ur hemmet och ut i LIVET!
Ibland har jag, när jag nu, vid 82 års ålder, ser tillbaka på mitt liv, tänkt, att det kan liknas vid en raket med ett antal laddningar. Laddningarna ligger där, redo för att utlösas. Att födas är den första – den andra laddningen tändes och brann i och med valet av make, Torgny Bohlin.
Också Arne, min far, hade en slags prästerlig anknytning med förfäder inom prästerskap och teologi i Norge på sin mors sida. Hans hela namn är Arne Wilhelm Kaurin Tiselius, där efternamnet Kaurin är hans mors. Modern Rosalide (Rosa) Lodoiska Kaurin föddes 1868 i Tromsö, där fadern var präst för den samiska befolkningen. Rosas mor Ovidia f. Keyser, var dotter till teologen, professor Christian Keyser. Min tiptip-oldefar (norsk), farmor Rosas farfar, Jens Matthias Pram Kaurin, var mot slutet av sitt liv biskop i Bergen 1858-63. Hans porträtt hänger i sakristian i Bergen Domkirke. När Torgny 1974 utnämndes till professor vid Bergen Universitet flyttade vår familj in i ett hus på Sandvikslien, ett stenkast från Christinegård, där min tiptip-oldefar bodde under sin tid som biskop! Det kändes litet som att komma hem. Rosas far Christian Kaurin blev så småningom sokneprest i Opdal. Han var en mycket kunnig botaniker, intresserad speciellt av mossor och lavor. Det finns en lava, som fått sitt namn efter Christian Kaurin. I Opdal möter så Rosa Kaurin sin blivande make, svensken Hans Tiselius, fil.doktor, matematiker i Försäkringsbolaget Nordstjernen. Hans stora intresse för botanik hade lockat honom att vandra i de norska fjällen. De två, Rosa och Hans, blir ett par. De bosätter sig i Stockholm, där deras 3 barn föds, Arne, den yngste, år 1902.
Familjen drabbas alltför tidigt av sorg. Vid besök i Oslo 1906, Arne var då 4 år gammal, segnar fadern ned ute på gatan, drabbad av hjärtinfarkt. Hans Tiselius begraves på Vestre gravlund i Oslo.
Rosa är nu ensam med 3 barn. Familjen flyttar till Göteborg, där det finns släktingar till Hans. Rosa försöker försörja familjen genom att ge pianolektioner och hon syr vacker Hardangersöm. Frimurarna, där Hans varit engagerad, försöker på olika sätt bistå.
Året efter, 1907, dör det äldsta barnet, Nils 10 år gammal, i brusten blindtarm. Det är svårt att föreställa sig helt, hur Arne upplevde allt detta, så tidigt i sitt liv. Vi talade inte, så som jag kan minnas det, om detta i vår familj. Men genom hela sitt liv var Arne starkt bunden till sin mamma, mamma Rosa. De två betydde mycket för varandra! Han tog tidigt ansvar och försökte hjälpa till och underlätta, bl.a. genom att ge extralektioner i matematik. Hans start i livet var präglat av enkelhet och fattigdom och mycken omsorg och kärlek.
Så mina föräldrar har var och en en stark historia med sig in i livet! Själv finner jag det otroligt gott att känna till allt detta, ty det hjälper mig att förstå dem mot deras bakgrund och samtid.
Det jag kan minnas från min barndom och ungdom är somrarna framför allt. Familjen tillbringade somrarna i Bohuslän. Jag har vaga minnen från Marstrand. Längre fram hyrde vi hus i Rönnäng på Tjörn och i Stockevik, Skaftö. Per och jag tog snabbt in den bohusländska dialekten, det blev vårt sommarspråk. Vi hade också sommarvänner, jämnåriga från Göteborg eller från trakten. Eftersom Greta, vår mamma, var s.k. hemmafru, blev somrarna långa och sköna.
I Uppsala bodde vi i nedervåningen till systrarna Öhrvalls villa i Kåbo, Södra Rudbecksgatan, under många år. Jag gick i kindergarten på Drottninggatan. Där fick man lära sig att måla och träffa barn i samma ålder. I Kåbo i villorna runt oss bodde många intressanta människor, familjer med barn.. Familjen Söderman med två döttrar, familjen Weman, Henry, domkyrkoorganist med hustru Birgitta och deras barn, Gunnar, Erik och Birgitta.. Familjen Waldenström, Jan och Elisabet och familjen Teorell, Torsten och Gull med 4 döttrar, Maj, Åsa, Anne och Eva.. Flera av dessa var nära vänner till oss, som vi kom att umgås med genom hela livet.
1938 donerade Herbert och Karin Jacobson pengar till en forskningsprofessur vid Uppsala universitet. Denna donation tänktes som ett sätt att få behålla Arne Tiselius i Sverige. USA lockade och tillbuden frestade säkert Arne. Arne blev alltså den förste innehavaren av denna professur och det gav naturligtvis en trygghet för Arnes fortsatta forskning, men också en trygg situation för familjens försörjning. Detta blev nog starten för planerna på ett eget hus i Uppsala. En tomt blev inköpt på Thunbergsvägen i ett område, gränsande till Kåbo, ett slags nyare Kåbo med samma bebyggelse av villor av skilda slag. Arne och Greta anlitade arkitekten Sten Hummel Gumaelius och det blev, för tiden, ett litet ovanligt men personligt hus. Året var 1939. Huset byggdes i vinkel med en del i 2 våningar, klätt med träpanel. I vinkel med denna delen kom en lägre del med trästruktur, som reviterades i vitt murbruk. Denna senare del var husets vardagsrum med öppen spis och väggfasta bokhyllor, högt i tak. I hörnet mellan dessa två delar byggdes en terrass med direkt tillgång till trädgården. Den delen av huset, som var i 2 våningar innehöll entré med hall, köksingång, kök och jungfrukammare, arbetsrum för Arne och matsal. Övre våningen hade 3 sovrum, varav ett större, vilket blev barnkammaren. Till föräldrarnas sovrum fanns stor klädkammare, mycket inventiös, där mamma hade ett fint toalettbord. Badrummet var skönt med såväl badkar som bidé. Till huset hörde stor vind och en rymlig källare, mycket välplanerad med tvättstuga, torkrum, matkällare och pannrum. Det blev ett mycket vackert hus med en fin vindflöjel med årtalet 1939! Alla fönster hade fönsterluckor och träpanelen på 2-våningsdelen målades senapsgul, vilket stod så vackert mot den vitreviterade lägre delen, verkligen personligt och smakfullt! Det här är ett hus, som jag har intensiva minnen av! Människor närmast ”vallfärdade” dit av nyfikenhet. Vad var detta för ett hus, vad skulle det bli? Ett konditori? Det säger mycket om mina föräldrar, att de startade med att bygga ett sådant personligt och ovanligt hus! De hade god smak! Bror Hjort blev så förtjust i huset, att han vände sig till Sten Hummel Gumaelius för att ge honom i uppdrag att bygga Bror Hjorts vackra hus på Norbyvägen, en liten bit bort från mina föräldrars hus. Man kan se, att det är samme arkitekt! Mina föräldrars hus har kommit att kallas ”Villa Tiselius” och förekommer i arkitekturtidskrifter under det namnet.
Huset stod i det närmaste klart sommaren 1939. Pappa hade då fått ett Rockefellerstipendium/schollarship för 1 års uppehåll i Princeton, USA. Planerna var, att hela familjen skulle ut på 1 år. Med oss skulle också vårt hembiträde (!) Inga Britt. Arne reste över redan under sommaren. Greta fick ansvaret för avfärden för resten av familjen och att ordna med allt praktiskt. Vi reste med allt packat till Göteborg, där vi bodde hos morfar Per Dalén på Kungshöjdsgatan. Detta var i begynnelsen av september 1939. Allt vårt bagage fördes ombord på Svenska-Amerikalinjens Kungsholm och allt var klart för avfärd. Så går tyskarna in i Polen – andra världskriget bröt ut! Nu låg ansvaret på mamma Greta att avgöra, hur vår familj skulle handla. Då fanns inte telefon, e-post, SMS – alternativet var telegram – och det gällde att handla snabbt! Mamma beslöt efter mycken eftertanke, att vi skulle stanna i Sverige. Telegram avgick till Arne i Princeton. Vårt bagage lyckades vi få i land. ”Kungsholm” fylldes av människor, som inte vågade stanna i Europa. Jag kan ännu minnas, när den överfyllda båten långsamt lade ut från kajen i Göteborg och alla serpentiner, som bröts – den ödesmättade stämningen, dramatiken.
Vi återvände till Uppsala, till det nya fina huset, utan Arne, som befann sig på andra sidan av Atlanten. Jag, som skulle ha börjat skolan den hösten, fick en försenad start. Det var inte så lätt att komma så där i efterhand till Folkskoleseminariet i andra änden av Uppsala. Mamma fick följa mig och hålla mig i handen till att börja med. Jag har en teckning av henne från den tiden med ett gult halsband över klänningen. Det var en tuff tid för min mamma och för vår familj!