Bakgrunden för dessa sagor är följande:
Torsten Bohlin blev 1925 utnämnd till professor vid Åbo akademi. Den lilla familjen, Torsten, Anna och Torgny, då 1 år gammal, flyttade till Åbo. Där föddes Sverker, bara litet drygt 1 år efter Torgny. De båda blev som tvillingar, så nära varandra i tid. Torgny har beskrivit, hur de båda bröderna varje morgon och varje kväll satt på pappa Torstens knä vid morgonbönen och aftonbönen. De små blev så allvarligt förkylda med öroninflammation och halsont. Mor Anna satt vid deras sjukbädd och sjöng. Men på den tiden fanns inte antibiotika och för Sverker blev detta ödesdigert. Han dog, bara drygt 2 år gammal. Det kunde likaväl varit Torgny, som drabbats, en känsla, upplevelse, som Torgny bar på genom livet! Torgny överlevde, men Sverker dog. Familjelyckan med de två små slogs i spillror – Torgny blev ensam kvar på sin fars knä. Pappa Torsten gick in i en djup livskris, som lämnade Anna och Torgny ensamma i deras sorg. Mor Anna var redan gravid och bar på nästa barn i syskonskaran, hon bar livet i sitt sköte!
Sorgen och saknade efter Sverker kom att få olika uttryck i var och en i den lilla familjen.
För Torgny var sagorna ett sätt att bearbeta, gestalta sorgen – men insikten att det var detta sagorna handlade om kom först långt senare i Torgnys liv!
Torgny kunde ju inte skriva själv utan han dikterade sagorna för föräldrarna, som skrev ned dem ord för ord. Det var framför allt Anna, som skrev och det är hennes vackra handskrift vi kan se nedan – men även Torsten skrev. Sagorna är samlade i två små blåa anteckningsböcker, som jag, Eva, Torgnys maka, har i min ägo. Föräldrarna lyssnade och skrev förundrade ned det, som Torgny berättade. Ingen av dem förstod helt, vad dessa sagor handlade om, men de blev gripna och ville gärna försöka få en slags “förklaring”. De vände sig till en psykiater. Inte heller denne med sin sakkunskap kunde få grepp om grunden för denna skapande kraft hos Torgny.
Man kan bara ana hur djupt ingripande denna tidiga upplevelse av döden blev för Torgny. Den kom att på ett grundläggande sätt prägla hela hans livsupplevelse. Upplevelsen av faderns djupa förtvivlan och kamp med sin tro – modern, som bar livet i sitt sköte, de båda föräldrarna mötte sorgen på helt olika sätt. Så småningom föddes Carl Yngve och familjen återvände till Sverige. Sverker vilar på kyrkogården i Åbo. Gravstenens text är: Gud är kärlek.
Denna tidiga upplevelse med de små brödernas sjukdom och Sverkers död är något, som de yngre bröderna naturligt nog inte kunnat dela med sina föräldrar och storebror Torgny. Det förblir en erfarenhet, som stannar inom den lilla familjen från Åbo-tiden. Det är kanske utifrån detta faktum, som jag minns, hur man talade om “den äldre brödraskaran ” (Torgny) och “den yngre brödraskaran” (Carl-Yngve, Folke, Harald och Erland)?
Många, många år senare, när Torgny gått vidare i livet, disputerat 1952, prästvigd i december 1952, utbildat sig till psykoterapeut vid St. Lukasstiftelsen och arbetat kliniskt inom psykoterapi, varit docent i dogmatik vid Lunds universitet, varit vid Ersta, den psykiatriska kliniken som själavårdskonsulent, med bl.a. drömtolkning som specialitet, men framför allt i samarbete med psykiater, psykoanalytiker, psykologer, läkare och sjuksköterskor, inte bara inom psykiatrin utan också den somatiska delen av Ersta sjukhus, vidare till Oslo universitet som docent i kristendomens idéhistoria samt slutligen professor vid Religionsvitenskaplig institutt, Universitetet i Bergen går han tillbaka till sina sagor från barndomen. Torgny finner då, med den kunskap han nu själv besitter i psykoanalys och teologi – och ett långt livs erfarenheter – att dessa sagor i grunden är ett uttryck för och ett bearbetande av sorgen och saknade efter lillebror Sverker! Torsten, fadern, lämnade i sin djupa förtvivlan och livskris Torgny ensam – liksom modern, som med sin starka livskraft bars av vissheten om ett spirande liv i sitt sköte. Genom sagorna sökte Torgny på egen hand gestalta tröst och trygghet, tillit, livsglädje, en förmåga som kom att ligga centralt i hans karaktär och i hans liv. Det kom att prägla hans forskningsinsats och hans gärning som teolog, psykoterapeut, själavårdare och präst och make.
I samband med faderns dödsbädd aktualiserades för Torgny upplevelsen av Sverkers död och faderns livskris, hans kamp med sin tro. Faderns dödsbädd och de tankar och reflektioner över livet, som Torsten Bohlin där gav uttryck för – de finns nedtecknade och några står på gravstenen på Uppsala Gamla Kyrkogård – “Jesus kom för att frigöra glädje” – “Tillvarons mysterium är skapande glädje” var något, som gjorde ett outplånligt intryck på Torgny Bohlin. Styrkan och kraften i dessa ord låg centralt i Torgny Bohlins livskänsla och utmanade honom livet igenom. Själva grunden för detta ligger med all säkerhet i den tidiga upplevelsen av Sverkers död och faders livskris, som på något sätt vänts till en förlösande livsglädje och tillit vid dödsbädden. Torgnys sagor och Torsten Bohlins ord vid dödsbädden hör samman! Torgny Bohlin dog 19 april 2006 i Bergen och han är gravsatt i graven på Uppsala Gamla Kyrkogård.
Torgny Bohlin har i Kyrkohistorisk årsskrift 1991 och 1992 skrivit om Torsten Bohlin. Bakgrunden är den dubbelföreläsning Torgny Bohlin höll 1989 i Uppsala vid ett symposium till minne av 100 årsminnet av Torsten Bohlins födelse 1889. Artiklarna “Torsten Bohlin – Konturer av en teologs identitetsutveckling I och II” finns alltså publicerade där. Där kan man läsa om tiden i Åbo och den djupa kris familjen genomlevde. Torgny Bohlin kommer där också in på sagorna och deras betydelse.
