Harald Sahlin: Nu berättar mamma Rigmor för barn och barnbarn.
/Rigmor var född 1878 i Örebro och bodde på Olaigatan, nära Choisie./
Jag växte upp vid en stor, stor trädgård där vi hade väldigt fina träd och gamla ekar och fruktträd och bärbuskar och allt sådant. Men på riktiga landet hade jag aldrig varit. Men så en gång när jag var sju /=nio/ år gammal /=1887/och de höll på att bygga kanalen, de byggde om Svartån till en kanal och då hölls min bror och jag alltid nere och hjälpte arbetarna. Vi lärde oss att slå med släggor på stora, långa stick /?/, eller vad de kallas, och bar pålar som sedan skulle sprängas. /Kanalen byggdes 1886 till 18887/
Och en dag när vi som vanligt höll på därnere, så visslade min mamma. Hon hade en visselpipa som hon visslade i när vi skulle komma upp och äta. /Ohörbart/ och när jag kom genom matsalen såg jag mina gröna bomullsklänningar ligga på matsalsbordet där. Det var ju en ovanlig syn. Och så sprang jag in till min mamma som satt i förmaket och då sa hon “Du skall skynda dig att klä om dig. Du skall få resa till Ullavi, till Lewnhauts där /Lewenhaups hyrde lägenheten under Nettelbladts/ Och det kommer en droska om en liten stund och hämtar dig. Skynda dig att klä om dig” Under tiden paackade hon ner de där klänningarna som låg där.
Och så kom det en droska så jag fick gå ner och sätta mig i den och i den så fick jag åka fra mil ut på landet, till Ullavi som låg i Pålsboda socken. Och det tog flera timma att sitta ensam i den där droskan och åka och till slut somnade jag och tvärr kom jag att somna så nära en glasruta som stod där så den sprack. Och jag var förskräckligt generad öveer att komma fram och ha spräckt den där glasrutan. I alla fall kom vi då åkande genom en lång allé som ledde upp till Ullavi och där satt min lekkamrat och jämnåriga Margareta Lewenhaupt ochhennes båda yngre bröder och när de fick se vagnen så skulle de kappas och springa fram för att se vilken det var som kom åkandes.Och så ropade de till varann “Äh det är bara Rigmor” Det var det mottagande jag fick. Sen så hade jag förskräckligt roligt där.
Jag hade ju aldrig i hela mitt liv varit på riktiga landet. Men en sak var förfärligt besvärlig och det var att varje middag började med surmjölk och det fick man inget socker till. Det var jag van vid att få hemma. Så jag tyckte det var ett lidande att komma igång med den där surmjölken. Men man fick ju vänja sig … Och så skulle vi en dag gå och se oss om på ägorna där och de hade mycket kor och kalvar i en stor inhägnad och så var det en som jag tyckte såg särskilt stor och stilig ut och jag sprang genst fram till den och började klappa den. Då kom förvaltaren som hette Olsson och var skåning framspringande och slängde undan mig “Är du tokig? Det är ju en tjur!” Det var mitt första äventyr på landet. Och sen hade jag förskräckligt roligt där, men tyvärr så fick vi varenda middag surmjölk – och utan socker.
Och så blev det Mosters /?/ födelsedag och vi hade sett så säkert att de hade gjort fraspannkakor. Då tänkte jag att nu skulle jag slippa surmjölken. Men nej. När vi kom opp till middan var det först surmjölk och sen kom de där goda sakerna. I alla fall då varj jag sju /nio/ och sen gick tiden och Lewenhauptarna var alltid borta på somrarna. Men vi hade så mycket roligare tillsammans på vintrarna. Då åkte vi skridskor. Det var alltid en skridskobana nedanför vår trädgård. Där övade vi oss i konståkning och hade mycket roligt. Ibland hände det att det blev ett stort töväder och sen frös och då kunde man åka utanför skridskobanan också, på själva ån, som gör många ringlingar och bukter ut till Hjälmaren. Och vi åkte ända till Lennartsnäs. Jag minns en gång hade vi åkt mycket långt och Hjälmaren låg liksom en spegel. Men så fick vi motvind på hemvägen och då blev vi så trötta att vi ville sätta oss på isen och vila, men då var det någon som åkte förbi oss och sa “Det får ni inte göra för då fryser ni ihjäl”, så vi fick lov att knoga på bäst vi kunde tills vi kom till stan igen.
Men på riktiga landet var jag sedan inte förrän jag var fjorton år /1892/, då hade min syster varit sjuk och läkarna hade sagt att hon borde vara på riktiga landet och då hyrdes det ett sommarnöje ute i trakten av Frövi och då fick vi uppleva riktiga skogaroch vildmarksliv riktigt och det var ju förfärligt. roligt. Ja så gick tiden och jag kom så småningom ur skolan och sen skulle jag ……Och så flyttade familjen Lewenhaupt till Stockjolm /1894/ för greven blev major där, han hade varit kapten förut. Och då skulle våningen hyras ut till någon annan. Och så minns jag att jag var oppe i mitt … Vi bodde en trappa opp och hyresgästerna bodde under oss. Så satt jag i mitt rum och förhörde min yngre bror på hans läxor, då dörren öppnades och in kom min pappa med en främmande herre, för att se på våningen för han ville hyra den /1894 Rigmor var 16 år/. Och denne herre var klädd i en underlig kappa som jag aldrig sett maken till, ungefär som en kuskkappa, men först en rock och så en bred krage ovanpå den liksom. Och han presenterade sig som lektor Sahlin och han var då spekulant på våningen efter Lewenhaupt.
Och så flyttade familjen in på hösten. Men först kom han ensam med hela flyttlasset och familjen skulle komma efter. Och det var den vackraste häst jag minns och han … Och jag hjälpte honom att packa opp, lår efter lår och de stod kvar på gården hela natten och vi höll på i flera dagar innan vi hade fått allting färdigt. Och aldrig kom det så mycket som en regnskur på det här. Och sedan kom så småningom hans familj och de hade två små pojkar som var fyra och två år gamla. Sigurd och Olof hette dom. Och dom blev jag ju genast mycket god vän med. Hela den tiden var jag kvar i hemmet, för att jag skulle bereda mig på inträdet till seminariet i Stockholm och då var jag nästan varje kväll nere hos Sahlins och han läste högt för sin fru och mig. Och på det viset gick vi igenom mycket av Shiller och Goethe och det var myck, mycket trevliga kvällar jag hade med dom.
Sen kom jag in på seminariet och var borta i tre år /1896-1899/ och när jag var hemma på ferierna, så var de bortresta så jag såg inte mycket till familjen då. Men sen kom jag ut till Paris och studerade vidare och medan jag var där, så fick jag brev från min mamma, att det var så sorgligt för att fru Sahlin hade dött /november 1899/. Och jag förstod vilken förfärlig sorg det måste vara för maken, för jag hade sett vilket idealiskt samliv de levde i. Men jag studerade vidare därute och under tiden jag var där så koms det överens om att jag skulle bli lärarinna i Jönköping, vid flickskolan där, när jag kom hem. Och så kom jag hem på sommaren /1900/. Och då kom lektor SAhlin resande för att hälsa på oss och hur det var så kom vi överens om att vi skulle gifta oss.
Och då gällde det at bli av med denna platsen som jag hade åtagit mig. Jag måste resa ner till Jönköping till föreståndarinnan där och tala om hur det var och hon lovade mig och sa “Jaha då gäller det att skaffa fram en vikarie”, men det var förfärligt svårt. Det var ont om lärarinnor då och jag måste resa dit då alltså. Och då gick jag upp på vinden för att hämta min koffert för att packa den för min resa och då fick jag höra hur det kom någon upp till mig för trappan och när jag vänder mig om så var det en telegrampojke och telegrammet var till mig och där stod det att de hade fått en lärarinna. Så då slapp jag resa till Jönköping.
Och då kunde vi fira bröllop i stället. Och det gjorde vi den andra januari 1901. Men då /1899/ hade han blivit rektor på skolan i Falun, så jag fick resa dit då. Och där fick jag ta emot tre söner, som var nio, sju och fyra år. Och det blev em myclet, mycket lycklig tid för mig och för oss allihop där. Människorna som vi umgicks med var snälla och vi bodde om somrarna i Leksand två gånger och i Rättvik en gång och vi hade verkligen härliga tider /?/. Jag måste återgå lite till Örebro, för min man var väldigt flitig föreläsare och på den tiden fanns inte någon föreläsningsförening, utan han for omkring och höll olika föredrag och då reste han på en sån där hög cykel. Han hade ett stort framhjul och ett litet bak och det var naturligtvis ingen utväxling utan han satt och …ja, man trampade på själva /?/ axeln, så det var ett förfärligt arbete och dessutom var det så förfärliga landsvägar på den tiden. Han for runt omkring Örebro och höll föredrag och grundade föreläsningsföreningar. Och så var det någon bestämmelse att om en föreläsningsfirma kunde upplysa myndigheterna att man haft ett visst antal åhörare, så fick de statsbidrag och det gjorde att de gjorde propaganda för dessa föreläsningar och han var mycket, mycket uppburen som föreläsare och hade ganska många underliga äventyr också på sina färder på denna cykel. Men … Denna föreläsningsverksamhet fortsatte han med också i Falun och hade ganska många lustiga äventyr för resten. En gång var han ute och föreläste i en socken som var bara en halvmil ut och det var på vinternoch han hade gått dit och så när föreläsningen var slut, kom en föreståndare fram mitt framför hela publiken och sa “Jaha tack så mycket. Vad får vi betala för det här nu då?” “Ja det kostar ingenting”, svarade han. “Jaså, ja då skall vi bjuda på slädskjuts in till stan igen?” “Nej , det behövs inte. Jag kan gå”, sa han. “Tack Broder!” sa föreståndaren och tog honom i handen.
Föreläsningsföreningar grundades precis runt om hela Falun och många andra kom ju så småningom dit och föreläste också, när det väl fanns föreningar. Ja då bodde vi i Falun i sju år, men så växte pojkarna opp och det blev ett lektorat ledigt i Stockholm. Så tänkte vi att det kunde vara bättre att flytta dit för det var bättre för deras skolbildning och det de sedan skulle ägna sig åt, och så flyttade vi dit 1907. Han blev då lektor vid Norra Realläroverket först ett år, men sedan flyttades han över till det nystartade Östermalms högre allmänna läroverk och där var han sedan kvar ända tills han blev pensionerad /1928/. Han var till stor hjälp för rektorn, med det att han kunde undervisa i vilket ämne som helst. Egentligen var det svenska och filosofi som var hans ämnen. Men han kunde, som sagt var, ta vilket ämne som helst. Så det var så många gånger som det hände att strax före klockan åtta att det ringde i telefon. Då visste vi att då ringde rektorn som ville tala. Och mycket riktigt var det någon lärare som var sjuk och då kom han dit och vikarierade i alla möjliga olika ämnen, så gott som.
Ja så gick det, ända tills han blev pensionerad. Under tiden föreläste han mycket och var omkring lite varstans och föreläste och hade på somrarna ofta hela kurser på olika håll. Det var nya saker , det var ingen annan som hade ordnat med sådant förr. Så gick tiden och de äldre bröderna tog sina examen. Den ena tog studenten först och så blev han officer och den andre kom å tekniska högskolan och den tredje kom till Ryssland ett tag först, han ville bli affärsman och sedan så småningom reste han ut till Amerika, men det var mycket längre fram. Och under tiden växte de yngre barna upp och kom i skolåldern. De gick i en privatskola först, en småskola. Tant Dagmars skola som den hette. Det var inte så stora klasser och det var en mycket trevlig skola. Men så kom kriget 1914 och då blev det ju förfärligt dåligt med mat och verkligen på många sätt.
Och till Haralds uppgifter hörde att så fort han slutat skolan och kommit hem och fått sin choklad, så skulle han ut och ställa sig i kö och köpa bröd. Man hade ju brödkort då. Och så en dag kom han hem och sa “Jaha,nu har brödfröken sagt att hädanefter skall vi ha påsar med oss själva, för man kan inte ge oss påsar till brödet”. Men han gick troget varenda dag till denna kö och fick köpa så mycket som man fick på sina kort. I alla fall måste man ju härda ut, det var ju så litet man fick och när det var så många som vi….Vi hade ju jungfru på den tiden som hjälpte till. Och då bakades det bröd hemma och för att det skulle bli mer blandade man i lite av varje, lite kli och lite potatis och så där, så det var inte något gott bröd. Och smöret fick man så lite av, så det blandade man också ut, så att det skulle se lite mera ut. Och mjölken var ofta sur, när man fick den. Men i alla fall, de tre småbarna då, Ingvar, Harald och Margit, som då var nio, sju och fyra år. de små fick äta före oss andra och för att då få dom att äta den där otäcka maten så brukade jag läsa högt för dom. Och jag hade fått tag i en bok, som var förfärligt spännande, så de var mycket intresserade. Men så fort de slutade äta, så slutade jag läsa. “Läs mera! “Hur gick det sen… Vad betyder det?” “Ja jag läser inte om ni inte äter”, sa jag. Så på det sättet fick jag dem då att äta de där verkligen inte något vidare aptitliga smörgåsarna. Och den lilla minsta, som bara var fyra år, det var ju inte så gott för henne att förstå allting, så hon sa ibland “Vad betyder det? Vad menade han med det?” och då sa pojkarna “Det kan du väl förstå ändå. Läs vidare mamma!” De hade inte tålamod att vänta på några förklaringar, inte. Och den boken har jag aldrig fått tag i sedan. Den hette “Genom öknen” och var av Sienkiewicz och handlar om två engelska barn som kom i en karavan på något vis och fick ta sig ensamma genom Egypten. Så det var ju förfärligt spännande. Ja så gick ju tiden och pojkarna kom opp i läroverk och det var inträdesprövningar för att komma in där. Och när den äldste, Ingvar, prövade in så blev han nummer ett. Och när Harald prövade så var han nummer ett. Så jag var väldigt stolt över mina pojkar.
Harald: Ja detta var Rigmor Sahlins minnen från gamla dagar.
Ljudspår nr 42