GLIMTAR FRÅN MITT LIV

Till Erlands 75-årsdag
från Carl-Yngve

Barndomen
Mor hade fött tre pojkar, men Sverker hade dött två år gammal året innan jag föddes.
Jag tror att hon ville övertyga Vår Herre om att det nu var dags för en flicka. Innan Folke föddes skaffade hon därför flickleksaker som jag lekte med utan att förstå det originella däri. Docka, dockvagn med järnhjul mot parkettgolv (= oljud), sängkläder och så vidare. En manlig gäst frågade vad jag önskade i julklapp och jag svarade en dockvagn med gummihjul. Han blev överraskad: ”Men det är ju en flickleksak” och jag förstod att det var under en pojkes värdighet att leka med tjejgrejor. Nu förvånas jag av att Torgny, som var 4 år äldre än jag, inte redan gjort mig medveten om detta.

När Folke växte till sig övergick jag till att önska mig bilar som han. Det var dock skillnad. Han ville ha träbilar som man kunde leka med ute. Jag ville ha plåtbilar som man kunde ta isär  och se efter hur de såg ut inuti. Ibland fanns där en luftbroms som kunde avlägsnas så att bilen rusade iväg med en gångtid på några sekunder, men verkligt fort. Detta har gjort att jag än idag funderar över hur konstruktören tänkt eftersom där finns ett hål eller en ansats som ska passas ihop med någon annan del när produkten ska sättas ihop igen. Idag spelar datorer ungefär samma roll.

Ett verkligt bekymmer för mig var avsaknaden av flickor i min bekantskapskrets. Jag visste inte hur man skulle behandla sådana varelser från en annan värld. Lek vid en julfest resulterade i att jag skulle kyssa en flicka. Hon stod där med plutande mun och jag visste varken ut eller in så jag gav henne en örfil. Gråt och elände! Mig uppmanade man att be om förlåtelse. Alla tiders! Man kan göra hur dumt som helst mot någon, det var bara att säga förlåt efteråt. Detta har blivit mitt motto så jag har mycket lätt att säga det, särskilt när jag inser att jag haft fel i ett resonemang – vill inte avslöja att jag är korkad dessutom.

Skoltiden
Efter första dagen i småskolan följde jag med Ecke Lundholm hem och vi blev stallbröder ända tills Ingrid kom emellan. Han hette Erik Emanuel och en lärare i realskolan (Mellander) betonade detta då det fanns ytterligare en Erik i klassen som hette Viktor som tillnamn. Lundholm spelade handboll och fick namnet Emma som jag också använder i fortsättningen. Det lär ha funnits en uppmaning från folkskolan som vi lämnade, att man inte skulle sätta Emma och mig i samma klass. Resultat: den ene gick i A och den andre i B. I Fem/femman, som är sista klassen i 5-årig realskola, dök Ingrid upp i min klass (okt. 1944). Det hördes att hon kom från Falun, särskilt när hon läste innantill. Emma hade upptäckt henne och jag vågade mig på att tala med henne för att han skulle få kontakt med henne.

Vi fick gå från skolan mitt på dagen till  biografen Saga för att se en engelsk film, ”The Ghost Goes West”, som var oöversatt. Ingrid och jag fick sällskap från bion,, och när jag var hemma så föreslog jag att hon skulle låna min cykel för att åka vidare hem till sig. Hon kom tillbaka med cykeln på kvällen och jag bjöd in henne. Vi satt på min säng  – när vi skulle pussas avslöjades att jag verkligen inte visste hur man gjorde, så Ingrid fick utbilda mig som var 15 år gammal mot hennes 17, det är skillnad det. Ett bevis för hur länge vi hållit ihop är en bok av Sam Rönnegård ”Dalfolk”, ett recensionsexemplar som jag fick av Far för att ge till Ingrid som julklapp På försättsbladet står:
”Till Ingrid Julen 1944. Med hopp om ett lyckligt liv / Callix.”

Callix var föresten ”En relikt från min uppfostrans bakgårdar” som Morfar sa. Han ville få slut på användningen och frågade vad det var för fel på Carl Yngve som hans Far hette. På den tiden mindes jag ofta var saker fanns och Torgny ville kalla mig ”vetet” och trodde att dess latinska namn var Salix, som byttes till Kalix. Sedan gjorde jag själv om det och började med C, en bokstav som jag gillar utom som uppsatsbetyg. När Far skulle skriva mitt namn började han med en kraftig punkt följd av själva c-slängen. Jag härmade honom.

Trolovning
Ett annat viktigt datum är 11.6.45, då vi trolovade oss. Vi skrev in datumet i den stora Bibeln (Farfars) som låg i övre hallen. Det placerades vid det vackraste stället i Bibeln, var det meningen, så att man lätt skulle kunna återfinna det. Det står vid Jesaia Kap. 53 vers 5.
Den som frågar får veta att jag har min barnatro kvar som då, tron på en God Gud.

Klädseln
Emma och jag klädde oss så lika som möjligt. Vi hade tidigt snusnäsdukar, hophållna med silverring med dödskalle på och knivar med fina skaft, inga Moraknivar minsann. Vi såg ut som zigenare  och köpte ytterrockar – bruna. Jag tvingades sluta i läroverket och kom in på Tekniska Gymnasiet och blev så småningom elevkårens ordförande. Far upplevde detta som viktigt för min självkänsla, men tyckte att man inte kunde ha en brun rock så jag fick köpa en ny grå. Det är den finaste rock jag någonsin haft. På den tiden kostade den 180:- dvs långt, långt mindre än idag. Då var ett-öringen minsta myntet, idag en-kronan. En klar bild av inflationen som visar vilken verklig uppoffring Far gjorde, även om vi inte kommit upp till hundra gånger ännu.

Scouting
Att vara scout var en viktig del i mitt unga liv. Jag blev alltför tidigt patrulledare i ”Bävern”, ett djur som då var utrotat i Sverige. En bestående scoutkunskap är knopar som Torgny lärde mig när han skulle träna inför scoutlägret ”Tullgarn -38”. Trots träningen blev det aldrig någon tävling för honom, vari man knöt ihop rep med en fem-sex knopar. Jag skulle ta tiden med hjälp av köksklockan. I utbyte lärde han mig knoparna och jag tycker att jag har haft ständig nytta av den kunskapen.

Det var några paragrafer i scoutlagen som jag fäste mig vid. Lagen har ändrats så de finns nog inte längre.  Den viktigaste ”En scout talar sanning och står vid sitt ord.” En annan ”En scout lyder villigt sina föräldrar, lärare och ledare.” Jag har haft särskild anledning att tillägna mig detta. Jag stal pengar för att köpa godis och bjuda den kompis jag var med, eller för att gå på bio med honom.

Sanning och lögn
Tre gånger fick jag stryk med rotting av Far sedan jag avslöjats. Först den tredje gången, då han fortsatte så länge att jag förstod att han var allvarligt bekymrad, bestämde jag mig för att riktigt lyssna på vad han sa. Jag trodde dittills att jag fick stryk för att jag stulit men så var inte fallet. Nej, jag fick stryk för att jag ljugit. Far förklarade att dumheter gör vi alla. “Men när du är i en valsituation ska du välja det alternativ som du kan stå för när du blir tillfrågad – då behöver du aldrig ljuga.” Detta har blivit en livsprincip för mig. Man har frågat mig om jag inte hatade min Far eftersom han slog mig. Så var det inte alls. Det var aldrig någon tvekan om att han älskade mig. Aldrig. Hans upplevelse var att ”härtill är jag nödd och tvungen”.

Lagen
Min historielärare i realskolan, Nylander, ville att vi skulle lära oss § 16 i 1809 års Regeringsform utantill. Den börjar: ”Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda.” Detta kan bara bevakas av en person som är omutbar och kan bära ansvaret, dvs vara den slutligt svarande. I en grupp som röstar fram sin ståndpunkt finns ingen med presonligt ansvar. 1973 skrevs lagen om och Konungen fråntogs alla uppgifter utom att vara den främste representanten för Sverige. Jag reagerade mot att det nu inte längre finns någon lag på att man ska tala sanning. Därför ringde jag till Per Ahlmark, som satt i beredningen för den nya lagen. Han hävdade att det inte behövdes utan att det var självklart att man ska tala sanning. För övrigt hade han inte tid att tala med mig, han var hemma på kvällen, för han behövdes för att hålla i en plankas bakände när den skulle spikas. Så var det med den saken. I Guillous ”Ordets makt och vanmakt” ser man hur Palme ljuger gång på gång. Sak samma gäller socialdemokrater på lägre nivå, t ex en tidigare socialdirektör i Sundsvall. Jag gick igenom lagarna för att se om han kunde sättas fast men omöjligt – inte för lögn. Har inte testat ”Trolöshet mot huvudman” men är socialnämnden, som han försökte vilseleda, huvudman?

Ingrid och Agneta
Det var så här att Ingrid lämnade Härnösand efter realexamen och sommarlov för att gå på  Tandläkarhögskolan i Stockholm och utbilda sig till tandsköterska. Hon var gravid och födde Agneta den 15 april 1946. Jag fick lov att berätta för Mor om detta den 3:e eller 4 nov. alltså efter Mors födelsedag, och sedan Mormor och Morfar åkt hem. Det blev bedrövelse och gråt. Hade inte Mor hållit föredrag om barnuppfostran? osv. Världens elände men ur många andra synpunkter väldigt bra. Ingrid fick komma in på ett hem för blivande mödrar där hon fortsatte att vara under den första tiden efter förlossningen. Hon fick alltså rejäl utbildning om barnavård, vilket kom väl till pass sedan vi gift oss och hon kunde tillämpa det på ytterligare 5 barn. Jag kunde komma in på Teknis sedan en elev i första klassen slutat.

Skolbyte
Jag måste lämna läroverket, där man inte fick gå om man var eller skulle bli förälder, men fick plats på Tekniska gymnasiet där jag kom väsentligt bättre till min rätt än i läroverket. Jag har dyslexi och satt jämt och fruktade att jag skulle tvingas läsa högt och språk är svårt för mig så jag var ovän med ungefär alla lärare med undantag för historia-, kemi- och fysiklärarna. Dyslexi var ett närmast okänt begrepp på den tiden men i synnerhet – det var inte lärarnas fel.

I geografisalen stod en balloptikonapparat längst upp. Ingrid och jag satt på var sin sida om den och måste böja oss fram för att  tala med varann. Läraren, hon hette Berlin förresten, avbröt plötsligt lektionen och sa: ”Bohlin får kurtisera fröken Rönngårdh på rasten.” Vi gjorde mer än så.

1949 lämnade jag Teknis som ingenjör. Rektor Toreskog var den förste att gratulerade mig när han satte ingeniörsringen på mitt finger och upptäckte att jag äntligen var förlovad också officiellt. Saken var den att Far ansåg att man måste visa att man kunde försörja en fru och barn när man förlovade sig och titeln ingenjör kunde duga i annonsen.

Vuxenlivet
Far vigde oss på midsommarafton 1949 när det var några dars ledigt från ”lumpen”. Vår militära utbildningsledare, ”Fisk-Lasse” dvs löjtnant Larsson blev en stor förebild för mig. De flesta av oss såg gärna att lumpen inte varade längre än 9 månader. Därför blev en del avundsjuka när jag klarade av att få mucka efter 9 månader i stället för 15. Orsak: Christina var på väg och ett jobb väntade med omedelbar verkan. Det var Far och Mor som hade utnyttjat sina vänner och på så sätt skaffat mitt första jobb. Ragnar Kempe ordnade att jag fick komma till Husum. Efter Chris, som föddes 1950, kom Thomas 1952. Det innebar att jag hade tre barn när jag var 23 år. Vid 33 år ålder hade jag 6 barn så med tveksamhet fyllde jag 43 år. Samma gäller för Ingrid, men hon har ovanan att alltid vara två år äldre än jag. Vi har barn i två kullar med ett hopp på 5 år mellan Tom och Birgitta, som således föddes 1957. Gabriella föddes 1960 och Richard 1962. Slunda är det 10 år mellan pojkarna med följden att de inte lekt så mycket ihop.

Husum
Vi flyttade till Husum. Min resa dit har jag skildrat i en skrift till Mors 50-årsdag. Väl där testades jag på labb, men flyttades rätt snart som biträdande driftsingeniör med speciellt ansvar för sileriet och produktionen av varmvatten för blekeriets räkning. Det fanns många reglerproblem att arbeta med inom dessa områden.  I Husum fanns intressanta uppgifter att lösa och jag hade varit framgångsrik med en del, som jag berättade om privat vid ett möte med SPCI, som betyder Sveriges Pappers- och Cellulosa- Ingeniörsförening. Vi blev kvar i Husum i 12 år.

Wifstavarf
En lyssnare hade uppdrag av en nybliven VD att hitta en instrumentingeniör till dennes bolag. Har glömt detaljerna men VD:n ringde och jag erbjöds 20 % lönelyft, så detta avgjorde saken. Vi flyttade till Fagervik (i Timrå) och jag började på Wifstawarf AB. Jag skulle serva två fabriker, dels en sulfatfabrik med pappersbruk i Vivstavarv och dels sulfitfabriken i Fagervik. Båda nerlagda numer.

Flytten var mycket lyckad för barnen. I grannvillorna fanns jämnåriga barn och brännboll och idrott  spelades på somrarna och det fanns en egen ishockeyplan som bolaget vårdade för vinterspel.

SCA
Efter ca 4 år såldes vi till SCA och mycket besvärliga personalplaceringar följde. Wifstawarfschefer klämdes in som andra män i SCA:s organisation. När vår VD berättade om försäljningen sa han att han självklart var den förste att förlora jobbet. Ett bolag kunde ju inte ha två VD:ar. När jag skulle placeras var saken redan klar. Gunnar Bohlin hade gjort lumpen med Torgny och mig. Gunnar var chef för avd. ”Instrument- regler- och styrteknik” på Forskningslaboratoriet i Sundsvall och hade bett att jag skulle placeras hos honom. Mitt samtal med den som skulle placera om ”wifstavarwarna” blev kort – allt var faktiskt klart innan det börjat. Det var en lycklig tid som följde. Jag fick intressanta uppdrag och fortsatte att göra en hel del förbättringar inom mitt område. Längre fram betalade Bolaget ett års vidareutbildning på Chalmers Tekniska Högskola, så att jag kunde utnämnas till forskningsingeniör (kravet var civilingeniör).

Ingrids jobb
Detta var en tid då hustrun skötte barnen och hemmet även om det fanns undantag. Ingrid var hemmafru tills Richard, den yngste, var elva-tolv år. Då började hon på ”AMU-center” och hade en mycket trevlig tid där. Också hennes erfarenhet av politiska uppdrag kom då väl till pass.

Efter avslutad kurs fick hon jobb hos Norab, en tillfällig anställning över sommaren, med för låg lön. Hon blev i verkligheten kvar i 17 år fram till pensionen och hela tiden med för låg lön. Det är ju inte lätt att höja den när ökningen måste betalas av arbetskamraterna. Lönepotten som ska delas är ju given av centrala förhandlingar och lönesumman för gruppen. Ingrid påminns om detta varje gång våra pensioner kommer. För min del tänker jag att våra liv innebar att barnen kunde få ha Ingrid hemma hos sig. Barnen förresten har jobbat hela sina liv och aldrig varit arbetslösa. Egentligen är det ju dom som drar ihop till våra pensioner, Agneta är själv pensionär nu för tiden och har två yrkesverksamma söner som stöttar henne.

Tankeöverförning
Nu vill jag berätta om en händelse som få fått uppleva så att de vet att det faktiskt existerar och fungerar och som fått stor betydelse i mitt liv. Jag var kanske 14 – 15 år. Ingrid hade ännu inte kommit till H-sand tror jag. ”Hypnositören” och tankeläsaren ”Martelli” uppträdde på Brännaborg. Publiken fick gå ut under en paus mitt i föreställningen.  Till andra avdelningen var det fritt inträde (dvs. ingen vakt kollade biljetterna). Då smet jag in. Jag har sett hela föreställningen men först flera år senare, då han kom till Husum.

En man ur publiken som satt vid min sida fick uppdraget att rita ett kryss med skolkrita någonstans så att publiken kunde se det. Dessutom fick han gömma kritan och en klubbnål som Martelli skulle hitta med förbundna ögon och sedan sätta nålen i krysset. Martelli hade således förbundna ögon när ”styrmannen” ritade krysset på min rygg. Väldigt fräckt tyckte jag men snart blev jag tacksam för det. Styrmannen skulle gå steget bakom den förblindade och tänka hur han skulle gå. Men det gick inte bra för honom, inte ens när Martelli och styrmannen hade kontakt med vänsterhänderna. Martelli avbröt och sa att publiken skulle utse en ny styrman. Det föll sig helt naturligt att jag utsågs.

Han  stod mellan scenen och första radens publik som hade fötterna så att det låg nära till för honom att snubbla eller trampa någon på foten. Vi hade också handflator mot varandra över Martellis vänstra axel. Det fanns en liten yta där jag ville att han skulle sätta sin högra fot. Precis det gjorde han. Vi kom galant ut i mittgången. Martelli sa: ”Det här går så bra att vi inte behöver handkontakten”. Vi gick raka spåret efter kritan och klubbnålen. Jag tänkte tre kommandon rakt fram, höger om och vänster om. Kanske stopp också.
Kommandot ”helt om” var han inte beredd på tror jag. Han virrade omkring och jag beslöt att inte följa efter honom utan han gick i mittgången 6 till 8 meter ifrån mig. Då kom han på att krysset satt på en i publiken. Han vände sig i riktning mot mig och jag tänkte ”rakt fram”. När han kom fram till mig sa han: ”Det är du som har krysset på ryggen”. Sedan började han treva bakom sin egen rygg. Han försökte få tag i sin styrman. Jag upplevde det som en äkta överraskning när han förstod att styrmannen stod framför honom. Han sa: ”Vi har visat att du kan leda mig. Det är ganska jobbigt så jag vill hålla handen på din axel så går vi upp på scenen”. Trappan hade 4-5 steg. Jag hängde kavajen på en stol och flyttade den så ljudlöst jag kunde så att publiken skulle se bra. Instruktionen var att jag skulle tänka Rätt, när han pekade på krysset. Han snurrade runt, runt i horisontalplanet. Sedan riktningen fastställts snurrade han med armen för att hitta rätt till krysset samtidigt som han långsamt gick närmare och närmare kavajen. På större avstånd än jag räknat med sträckte han sig häftigt fram och placerade klubbnålen mindre än 1 dm från skärnings-punkten i krysset. Det gick fortare än jag räknat med, troligen ville han få slut på övningen för att få vila.

När han flera år efteråt kom till Husum gick jag upp på scenen för att känna efter om jag kände något och prova tankeöverföring igen. Vi stod i bredd, ”proselyterna” och jag. Han gick bakom oss och liksom drog i ett snöre som tänktes fäst i respektives rygg. Jag visste att man skulle ta ett steg bakåt för att hindra att man föll. Så gjorde jag också men jag kände ingenting i verkligheten. De som godkänts fick uppgiften att sätta pekfinger mot pekfinger. Jag hade ingen svårighet alls att göra det. Han förhörde mig och påpekade att jag tagit steg bakåt och jag sa att jag visste att man skulle göra så. Tyvärr blev han väldigt arg så jag fick inte någon chans att säga att vi en gång tankeöverfört i H-sand. Han skickade mig ilsken ner från scenen.
Det finns uppenbarligen krafter som vi inte kan mäta trots att de så tydligt existerar, särskilt för den som själv deltagit.

Vilka slutsatser kan dras:
1. Han kände inte avstånd eller riktning till den som styr.
2. Tanken kan gå från mig till honom men inte tvärt om, i varje fall inte för just mig.
3. Kommandot ”Helt om” förstod han inte, kanske för att han inte väntade sig det?
4. ”Truxas” häpnadsväckande seanser är säkert bara tankeöverföring, tror i alla fall jag.

Skyddsängeln
Under mina slyngelår gillade jag att utsätta mig för äventyrligheter och risker. Jag sprang gärna på biskopgårdens tak. En dag gick jag med fot framför fot i regnvattenrännan som bildades av att takplåten bockats uppåt så att vattnet skulle ledas till stuprören. Plötsligt hängde jag med båda händerna på plåtkanten och kroppen utanför huset. Jag har ingen aning om hur det gick till. Jag fick gå armgång en bit för att komma ovanför ett fönster som hade ett litet tak över sig som jag kunde placera en fot på och ta mig upp igen. Först när jag var nere på marken  kom reaktionen. Darrande av skräck insåg jag att jag måtte ha fått hjälp av en skyddsängel som ville få mig förstå att livet var det värdefullaste jag hade fått och hur fel det var att äventyra det.  Takpromenaderna såväl som onödigt risktagande upphörde. Många fler gånger har jag behövt tacka min ängel.

Glädje
Läser just nu om ”Taoism” i vår mångåriga studiecirkel. Tao har bytt ut ”lycka” mot ”glädje”. På Vårdcentralens telefon har en sköterska sagt till mig att det är roligt med min röst som hon gärna lyssnar till, därför att den skvallrar om att jag är glad. Hon undrade hur det kom sig? Jag sa att jag har det så bra – ingen värk någonstans, god vän med alla mina barn, som dessutom inbördes är vänner. Fyra av dem bor i Sundsvall så vi träffas ofta. Dessutom har jag en fru som jag älskar. Helt kort:

Jag känner stor glädje och tacksamhet av och i mitt liv.