Som ett underlag för kommande samtal presenterar jag här tre egna texter från 1940-talet.
A
(En nästan nioårigs parafras på första trosartikeln)
Gud är vår Fader och Frälsare och Skapare.
Han regerar i sitt himmelska rike.
Han följer våra själar, utan att vi märker det.
Han har skapat jorden.
Han har skapat grönskan.
Han har skapat människan.
Han har skapat floden.
Han har skapat vatten för vår törst.
Han har skapat himlen.
Han har skapat allt, som finns i världen.
Han har skickat sin son till oss.
Han visar sin barmhärtighet för människan.
Han hör på våra böner.
Han förlåter våra synder, när människan gör bättring
Och därför skall människan tacka Honom.
– den 15/8 1940
/detta skrivet på skrivmaskin, därefter med blyerts:/
Kära farfar. Jag har skrivit de här raderna, och undrar om jag får skicka dem till farfar. …
B
Morgonpsalm
När morgonen gryr
och drömmarna flyr,
till dig går min bön
om kraft till mitt rön.
– Ord och musik FB 16/2 1942
C
Uppsats i svenska 11/11 1948 (näst sista gymnasieåret)
Morgonandakten i våra skolor.
Några synpunkter
Disposition: 1) Inledning: Morgonbönen och vår andliga svältkost. 2) Svårigheter och nya möjligheter att ge morgonbönerna liv. 3) Avslutning: Vad står på spel?
Skolans morgonbön står i dag under debatt. De flesta medger, att någon ändring måste göras. Många förespråkare för den allmänna sekulariseringen kräver morgonbönens avskaffande. Detta krav har blivit särskilt aktuellt i samband med det förslag till en ny skola, som skolkommissionen nyligen framlagt. Mot den negativa inställning till den kristna livssynen, som genom tiderna färgat vår skola, mot dess önskan att ta bort de sista resterna av detta arv, har en storm väckts både bland äldre och bland ungdomen själv.
I en tid, då föräldrars auktoritet och hemmens centrala ställning så försvagats, är det ett sabotagedåd att rycka undan den andliga fostran, som endast skolan kan ge. Man talar om trostvång och vill ge loss en frihet, som vi inte kan bruka, som betyder andlig ryggradslöshet. Sedan klankar man på ungdomens nedbusning och frågar efter vårt allvar och vår ansvarskänsla.
Säkert behöver vi både allvar och ansvar för att kunna reda upp det fiasko den äldre generationen gjort. Någon varaktig återuppbyggnad sker inte med Marshallmiljoner. I första hand krävs normer för en sund livsföring, enkla, radikala normer. Såna kan vi tro på, såna kan entusiasmera oss. Och har vi trots allt tänts av entusiasm, finns det ändå hopp för framtiden.
När kristendomsundervisningen gjorts konfessionslös, och när ungdom inte hittar till kyrkan, är morgonbönen den enda återstående möjligheten att ge oss en livssyn, som håller för oss och som hållit för andra.
Det får vi inte av terminslånga serier om Pauli resor. Men vi kan få det genom en lärares eller en kamrats enkelt framlagda erfarenheter. Den lärare, som är skyldig att hålla morgonbön, ställs inför ett mycket svårt problem: Hur skall han kunna tala så, att både småpojkar och gymnasister skall förstå och intresseras? Hur skall han kunna variera från gång till gång?
Har man iakttagit den sömnigt slöa andan vid morgonbönerna, förstår man, att lärarna i regel inte lyckas med sina försök. Men den lama psalmsången varslar också om, att det finns ett fel i inställningen hos eleverna.
Frågan blir nu, hur vi personligt kan engageras i morgonandakterna, så att de intresserar oss.
Först vill jag föreslå en uppdelning av skolan, så ett de yngre får vissa morgonböner för sig och gymnasiet vissa för sig. Då ges större möjlighet att ta upp problem, som är aktuella för alla närvarande.
Det är klart, att elevmorgonböner röner stort intresse. Jag tror det vore värdefullt, om det blev något naturligt för oss att hålla morgonbön. Så kunde en tradition skapas, det är inte längre så märkvärdigt att gala inför kamraterna. Kamratskapet skulle också bli mer än ytlig bekantskap.
Det vore även givande, att ibland höra andra lärare än kristendomslärarna.
Många förordar en profanhumanistisk morgonandakt med dikt och musik. Den skall ge en stunds samling före skolarbetet och lyftning för dagen.
De försök, som gjorts här med lyriska morgonböner, måste tyvärr anses inte ha fått önskad framgång. Nu är det väl ofta så med lyrik, att man inte med en gång förstår den, det hela blir vackra ord utan innehåll.
Däremot har musikmorgonbönerna blivit mycket uppskattade. Denna uppskattning borde kunna bidra till att ändra uppfattningen av morgonbönen som ett tråkigt tvång – en syn, som genom det allmänna talet om morgonbönens avskaffande, blivit vanlig.
Skulle morgonbönerna upphöra skulle samtidigt något annat tas bort. Förutom vid en del högtidliga samlingar är ju morgonbönerna de enda tillfällen, då hela skolan samlas. Jag tror det finns en stark gemenskapskänsla i skolan, som vi inte riktigt har upptäckt. Det skulle därför vara nyttigt att inställa morgonbönerna för en tid. Då skulle det klarna för alla, vad vi gick miste om. De få minuterna på morgonen räddar skolan från att bli en opersonlig kunskapsfabrik, som säkert mycket mer än nu morgonbönen skulle kännas som ett tvång.
Det är med denna sak som med friheten: man uppskattar den inte förrän man mist den. Vågar man se problemet inte som en fråga om tio minuters längre morgonsömn utan som en kamp om andliga värden, förstår man, att här måste vi ta ställning på allvar och gå i strid för en angelägen sak. Låt vara, att mycket brister i fråga om morgonandakterna: med en positiv inställning kan vi ändra det. Så kan morgonbönen bli något mer än lagstadgad tråkighet, den kan bli vår egen stund, som vi själva slår vakt om.