”Nej söta, söta,-inte än! Låt oss åtminstone först rädda undan något för syltning!” är mammas ängsliga kommentar, när Gudmar vid eftermiddagskaffet påpekar att tiden nog vore mogen för inbjudan till de snälla och hyggliga Ångströms- ja, varför inte nu på söndag? Att komma hem på middag å äta lite jordgubbar.-.
Det kan tyckas anmärkningsvärt, att Ångströms och prästgårds-folket sen åratal tillbaka ”äro de goaste vänner!” storpamp som farbror Ångström är inom Missionsförbundet. Men en- eller kanske rent av två gånger om året, kan man se stationsinspektör Ångström, rak och ståtlig i sin prydliga uniform, värdigt trampa sin högbyggda bycykel landvägen fram mot Åminne kyrka. En fin och hjärtans god man ute i lovliga ärendet att glädja och uppmuntra sin gamle vän och broder kyrkoherden.
Prästgårdsbänkens lyhörda ungdomar upptäckte farbror Ångström i kyrkan långt innan de sett honom. Ty ingen i hela socknen hade en slik röst och en sådan förmåga att liksom suga på och tänja ut psalmverserna som farbror Ångström.
Efter gudstjänstens slut knäar farbror på tå in i sakristian för att vara den förste att tacka sin avhållne och vördade broder i Kristus- som han formulerar orden;” för en utomordentligt god och givande predikan”.
Att en sådan vänsäll åhörare skall hembjudas på söndagsmiddag är ju självklart lika som att sedan vid hemkomsten till prästgården per telefon invitera den övriga skaran Ångströmare. Som farbrors kyrkobesök för det mesta brukar infalla i bärtiden förefaller familjen Ångström i det närmaste startklar i samma stund telefonen plingar till.
Att efterrätten vid dessa middagar vanligtvis består av jordgubbar är ju självklart.
Det bästa är gott nog, menar farbror förtjust gnuggande händerna. Efter kaffet i bersån, vandrar man dästa och belåtna längs trädgårdens söndagskrattade grusgångar för att få en välbehövlig motion.
-”Vad sägs om detta, vänner? En utmärkt sort av krusbär, som inte mjöldaggen rår på!”
Pappa försöker lägga promenaden längs krusbärshäcken, men eftersom familjen Åström själva har mer än nog av dessa förträffliga bär kan man knappast förvåna sig över att jordgubbslandet lockar mera.
Med friska krafter organiseras nu en verklig generalbetning. För höge farao- vad var Egyptens gräshoppor mot denna hord, tyst och metodiskt arbetande sig fram genom landet på sträng skyttelinje. Vad hjälper mammas menande blickar och ungdomarna Lönnrots glättiga förslag om lockande lekar på bakgården?
-”Jordgubbstiden är kort!” suckar farbror Ångström. Han liksom kände på sig, att något mer tillfälle till besök i prästgården blir det nog inte den sommaren.
Men innan skolterminen börjar hinner man med ännu en av sommarens obligatoriska bjudningar, denna gång hos stationsinspektörens.
Tack vare tant Åströms köttbullar, som bland köttbullars mångfald anses stå i särklass, är det något mycket glansfullt över denna bjudning, trots att större delen av dagen svinner hän utan att egentligen någonting händer.
Det är med barnen Ångström som med lillebror Loes leksakståg: dom måste dras upp.-
Sedan allt hälsande undanstökats. står man där och tittar på varandra. Vad skall man nu hitta på? – Titta på tåget så klartDet gul- och rödrandade stationshuset ligger där makligt som en randig katt och dåsar i solljuset. Nu går Ångströms Martin med långa kliv över spåren och manipulerar med semaforen. Man lägger örat mot stålskenan- lyssnar: är något tåg i faggorna?
Sjunger det i skenorna störtar man upp på refugen och hojtar: nu kommer det!
Farbror Ångström, vars vita skjortärmar nyss skymtat därinne på expeditionen, lämnar den knattrande teleprintern att på egen hand haspla ur sig sina remsor, kränger på sig uniformsrocken och träder lik en domptör ut på arenan. Den röda flaggan prydligt hoprullad under armen.
I samma nu dyker ett svartmuskigt ånglok fram ur kurvan, men tycks besinna sig. Skall det över huvud taget bry sig om att stanna? Farbror gör en halvs omärklig rörelse med flaggan, tåget stannar. Bromsen gnisslar, vagnar sackar kvidande ihop. Så blir allt stilla
Loket har gett upp.
Fram kryllar passagerarna- kliver betänksamt utför de höga trappstegen, sneddar spåren tyngda av kassar och korgar, ja stundom med en kappsäck med misstänkt kluckande innehåll!
Loket blänger på farbror, skvalar som en gammal valack, pyser liksom samlande sig inför en verklig kraftansamling – och stöter ut ett tjut så ilsket att den mest förhärdade skvätter till. Långsamt börjar stålkäkarna mala.
Farbror rör sig med små elastiska steg längs tåget, som om ännu något mycket viktigt återstod att bestyra- men besinnar sig och vänder. Han ger upp. Vidundret har ännu en gång glidit honom ur händerna.
Nu är banan fri för några timmar. Barnen kan i lugn och ro tävla om vem som kan balansera längsta sträckan på skenorna utan att snudda vid syllarna. Denna sport kan dras ut i snart sagt det oändliga.
Nu är barnen Åström riktigt på sin mammas gata.- Bettan och Iris- som är bästa vänner, följs åt till hemlighuset bakom häcken. Bakom Iris litet buttra fasad döljer sig en liten humorist. Genom den glesa brädväggen hörs hennes släpigt lågmälta mummel- drunkna i Bettans halvkvävda skrattparoxysmer.
”Oh Iris, vad du är kul! – Du är faktiskt jättekul!”
Flickorna är i det förtroliga fasen-stadiet. Långt om länge uppenbarar de sig, vankande runt gårdsplanen med armarna förtroligt om varandras midjor.
Ett mäktigt matos sprider sig från den del av huset, där köket är beläget. Här står tant Ångström, stor och leende framför spisen, trillande sina berömda köttbullar.
I salen innanför avvaktar mamma tidens gång och tilldragelsernas framåtskridande: Kära Johanna, gör sig inte så mycket besvär! ropar hon litet på måfå utåt köksregionen. ”Det hette ju att vi skulle komma i all enkelhet!”
Tur att jag kom ihåg virkningen, tänker hon, och börjar lägga upp spetsen till sin tredje antimakass. Hennes sällskap är vännerna Åströms vänliga nunor inom glas och ram där ovanför inventionssoffan. Fina och hjärtans goda båda två, det kan man se på porträtten.
Pappa räknar hon inte med, helt borta som han är i en bok, som han hittat om Waldenström, vännen Ångströms stora idol. Den amerikanska gungstolen har slutat knirka. Jaså, han har somnat där borta i sitt hörn. Allt i Ångströms sal andas ro och förväntan.
Nu kommer gossarna instormande från idrottsplatsen, varma och hungriga. Siemon, tant Ångströms förstfödde och stolthet, går raka vägen in i köket.
”Morsan, har du käket färdigt snart?” Och snyter sig i förbifarten en köttbulle. Trots obestridda anlag för korpulens och tung andhämtning räknas Siemon som en framstående kraft inom idrottsföreningen ”Sport.” Kanske mest på grund av sin ekonomiska stabilitet. Han är hittills den ende i föreningen, som har haft råd att anskaffa sig tvärrandad tröja och spikskor.
Tant snor på mellan kök och sal, dignande under brickan med assietternas mångfald. Mamma vill så gärna ge sin lilla handräckning, men avvisas leende men bestämt. Tant Ångström ärhusmodern i kvadrat, som sätter en ära i att göra allt själv.
Äntligen! Tant Ångström klappar i händerna och manar till bords. Magnifik, lik en drottning av Kulinarien, står hon där stor och leende, väl medveten om sin makt över människors sinnen och magar. Farbror ber idag bara en helt kort bordsbön. Bort det att han skulle bestjäla sin kära Johanna på mer ära än nödigt.
”Ja varsågo då, var så go allihop!” uppmanar tant Johanna. ”Inget krus nu! Ta för sig av servetterna, Charlotta lilla. Ta för sig, Gabriel!”
Mamma perdue av värme och förväntan förmår blott prestera ett litet matt, hungrigt leende.
”Finns de något som duger att äta tro, ha, ha?” fortsätter värdinnan helt anspråkslöst.
Så blir också denna middag en fullträff i tant Ångströms serie av fullträffar.
Fastän bordet mer och mer börjar likna ett slagfält och gästernas magar förstämda trummor och pukor i moll, har tant Ångström inte gett upp: ”Kära nån då, är det ingenting som smakar? Va är det med Karl i da då? Ä han inte frisk? Nitton köttbullar bara -va de nånting att tala om de? Och lilla Elinore har visst inte en gång orkat med sin sparrisomelett. Duger inte tant Ångströms mat längre?- ha, ha -inte vill väl Elinor göra tant så ledsen? Spring ut och rör på er i väntsalen en stund barn, så vaknar nog aptiten till efterrätten!
Mätta redan, nä, det kan jag väl aldrig riktigt tro. Gav fröken Justina er mat innan ni gick hemifrån? Jasså, inte de, ja det var då för väl!
Men du Siemon, du brukar väl inte vara den som gör din mamma lessen, sätt i dej de sista av sillsalladen, du gosse, de ä dej väl unt!”
Är tant Ångström ängslig för sina gästers bristande aptit koncentrerar farbror sin oro på vädret. ”Kan nån säja utifall de ska bli regn tro? Det vore då en riktig olycka! I kväll åtminstingen kunde dom väl hålla sig. Hur är det, har vi kanske slut på fruntimmersveckan? Det vet du väl bäst, Hanna lilla?”
Ty nu nalkas dagens slagnummer: krocketspelet. Farbrors spel-och trätobroder, skollärar Borglund travar redan otåligt runt där ute på krocketplan och provslår sin älsklingsklubba.
-Pappa, måttligt road av krocketspel fördrar få vara åskådare, men återgår snart till Waldenströms mer givande sällskap.
Gudmar. son till hedersgästen och äldst bland gossarna, får förtroendet att lotta ut klubborna. Denna gång lyckas han dock inte få dem att räcka till för småtöserna. Men Iris häntydningar låter en ana att spelet för den skull inte kommer att sakna sina poänger.
Krocket är, ja kanske rent av mer än jordgubbar, farbrors passion. Det här är den stund på dagen, då han riktigt lever upp.
Till en början förefaller allt på plan idel frid och fröjd, men snart börjar luften ladda upp sig. Det börjar med en oskyldig anmärkning från farbror: ”Ligger inte skollärarens klot i ett annat läge än nyss? Och därtill i ett betydligt fördelaktigare!”
Den koleriske magistern reser borst: ”Har Ångström verkligen mage att beskylla honom, Borglund, för fusk? Verkligen väl starkt! Är det nån i sällskapet som visat betänkliga anlag för fusk, så är det allt broder Ångström själv.”
Farbror slår bort det hela som någonting helt orimligt.
”Ja såg ju tydligt, att gubben Borglund fuska” viskar Iris, full av indignation, ”Ja såg et , han maka på klote!”
”Magistern fuskar!” alla gapskrattar, blott den finkänslige Gudmar gör berömvärda ansatser att dölja sin munterhet.
Nu syftar Karl att djärvt slag och krockar farbror Borglunds klot just som denne låg i läge att gå på pinn. Skolläraren hoppar höjdhopp av ilska – skadeglada skrattsalvor.
Farbror Borglund känner stämningen emot sig, slänger klubban och vill gå hem. Farbror Ångström blir ledsen: ”Vi som har så trevlit…”
Gudmar, medlaren som alltid: ”Den här gången ska farbror Borglund börja!”
Farbror Borglund utkämpar en kort kamp med sig själv, och beslutar sig nådigt för ännu ett parti. Här skall tas revansch!
En kraftig regnskur åstadkommer några minuters villervalla, men farbror Ångström, som förutsett alla eventualiteter, skickar Iris efter paraplyer.
Regnat smattrar avsvalkande, vatten skvätter över kloten. Nu är farbror i sitt esse.
-I samma stund kallar tant Johannas röst från köksbron: ”Linus kommer genast in!”
Med förtretad min lägger farbror Ångström ifrån sig den älskade klubban och larvar in.
”Jag tycker verkligen, Linus, att du borde tänka lite på våra gäster å inte bara på te å ha rolit själv!” hörs tants bannande stämma genom det öppna fönstret.
Kyrkoherden tänker redan på te å gå hem” – Farbror Ångström fjäskar kring helt skuldmedveten: ”Ska verkligen hans kära broder i Kristus redan bryta upp? Kan nån säga vart nådadagen tagit vägen? Kroppen kanske fått sitt, men den arma själen törstar ännu efter det, som ovanom är.
Vågar farbror såsom värd föreslå, att alla, gamla som unga, nu stilla sig i en tacksägelsens bön inför alla Goda Gåvors Givare, som i sin oförlikneliga nåd berett hans hus denna glädjedag!”
Alla slå sig åter ner i en ring runt salsbordet. Och farbror Ångström ber, varmt och innerligt med slutna ögon, ber och ber.
Det är någonting så rörande, vackert och fromt över farbrors fårade knäppta händer. Hans fromhet är äkta. Prästbarn har ett känsligt öra för den saken – Men nu borde han ändå tänka på att sluta.
Lilla Lena kniper ihop ögonen, hon riktigt bemödar sig om att följa med, att försjunka i bönen lika innerligt som föräldrarna, Gudmar och Elinor- men tappar fullständigt bort sig i detta sällsamma ”Kaanans” tungomål, som väller och flödar ur farbror Ångström. Hon kikar mellan fingrarna och möter Iris glittrande ögon; som två korinter i en vetebulle, tänker Lena och fnissar till, högt och tydligt.
Också Staffan sitter där och biter sig i tungan, skakande av instängt skratt. Staffan lyckas behärska sig, hans ansikte är åter helt stilla och allvarligt och Lena känner, att nu ber han sin egen lilla privata bön om förlåtelse. Och visst var det bra skamligt av dom att skratta. Farbror Ångström, som verkligen är så hjärtans god och snäll.
På hemvägen tar storebror syndarna i upptuktelse. Staffan urskuldar sig lamt.-”Den gode farbror Ångströms svada var verkligen litet påfrestande i det långa loppet”
Och fastän pappa inte direkt tillstår det, förstår man liksom ändå att inte heller han känt sig riktigt hemma med bönhusmentaliteten.
Upptänd av vrede och helig nitälskan utlägger nu Gudmund i upprörd ton och omständliga formuleringar sitt misshag med vad han kallar ”stadskyrkans förstenade dogmer och utslitna slentrian”- ”Hos dessa frikyrkliga- vilken frisk omedelbarhet – vilken värme!
Svenska kyrkans prästerskap kunde sannerligen ha åtskilligt att lära av en farbror Ångström!”
Pappa känner sig sårad. Att bli utsatt för en slik salva, och till råga på allt från en av sina egna! Visst värderar han och uppskattar den gode Ångström,- men tja, det får räcka med detta.
Den käre Gudmar har då också på sistone börjat ta sig ton på ett högst irriterande sätt. Ja, ja, det kan väl hända, att det ligger något i allt hans prat. Pappa är inte den, som anser varken sig själv eller hans kära kyrka ofelbar. Men det här går dock för långt!
Lilla mamma, som håller båda under armen, ser ängsligt från den ene till den andre: Vem av dom ska hon egentligen hålla med? Pappa reder sig nog. För Gudmar, däremot, känner hon ofta en stor ängslan och oro. Den stackars gossen är så godhjärtad, så ömhudad, så sårbar. Han vill ju så väl! Men varför ska han ta i så här och göra pappa ledsen?
Pappa tänker: Jojo, det skulle vara i min ungdom man vågade läxa upp far sin på detta sätt! Men jag bryr mig inte om det. Det låter illa, men han menar inget illa. Pojken är i den upproriska himla-stormande åldern, då ingenting av det som är gammalt och vant duger.- Vad står det i Bibeln- ”man häller inte gammalt vin i nya läglar – utan nytt vin i nya läglar…”
Ja ja, var och en får väl söka bli salig på sin façon – menar pappa, dymedelst avklippande all vidare diskussion i ett pinsamt ämne.
Staffan går tyst, litet efter de andra, släpande på sin cykel. Lillasyster halvsovande på ramen med armen om hans nacke. Där skymtar nu äntligen prästgårdens vita gavel, liksom självlysande mot lönnarnas blåsvarta lövmassor. Vindskammarens fönster blänker, som vore de av kattguld.
Staffan ser på fars rygg, att han är ledsen. Att han känner sig gammal, besviken och modlös.,.
Man är framme i augusti- denna aningsfulla månad, så full av löften, väntande på sin uppfyllelse. Staffan ser uppåt: så många nytända stjärnor… Ett vet han säkert: Far och fars kyrka skall han aldrig svika.