av forne eleven, teol. dr. hc Bo Nylund
Jag minns honom, lektorn vid Gävle högre allmänna läroverk. Han var visserligen aldrig min lärare i formell mening. Däremot tillhörde jag den lilla lärjungaskara från olika klasser i skolan som han försökte samla kring det budskap han ville sprida bland den tidens ungdomar. Det skämtades om honom men sällan på elakt vis. Säkert hade jag hört talas om honom redan innan jag började på läroverket höstterminen 1949 efter att dessförinnan ha gått på Gävle Borgareskola och tagit realexamen där.
Fler av mina kamrater i andra klasser än min egen hade lektor Bohlin i historia och gav sina intryck av hans undervisning: Bohlin skilde sig markant från alla andra mer eller mindre lyckade pedagoger på läroverket. Gunnar presenterade fredskämparnas tålmodiga strävan att skapa en bättre värld århundradena igenom. Kväkarnas insatser stod gärna i centrum. Det var dessa hjältar han undervisade om, inte om dem som lett sina länder i krig eller på slagfält. Dem skyndade han förbi med kort, ibland onådig sidoblick. Somliga ansåg att de gick miste om andra aspekter på världshistorien som de fann mer spännande och intressanta. Jag förmodar att förlusten i praktiken inte var särskilt stor. De som var intresserade av ämnet läste själva i läroboken som rymde ett ganska brett stoff. En av mina närmaste vänner, nåde under skoltiden och alltsedan dess, Kjell Arne Olsson ( sedermera Martelius ) sammanfattade sina intryck av sin historielektor så här: ”Han är enfaldig men det är alls inte någon torftig enfald – tvärtom. Den har lyster”. Jag tror att jag minns hans ord exakt som de uttalades. KjellArne uttrycker sig alltid med stor pregnans.
Vi visste att Gunnar Bohlin hade haft en svår tid som lärare i en rik stadsdel i Stockholm, där nazistanstuckna gymnasister trakasserat honom. På något sätt kändes detta för flera av oss skolgrabbar som ett plus för Gävle. I någon mån var vi väl lokalpatrioter och tyckte att det hedrade vår stad att just den utvalts som lämplig plats för en antinazist som fått det svårt med rikemansungar i det högfärdiga Stockholm. För flera av gymnasisterna på läroverket hade nog Gunnar Bohlin en bonus av just detta skäl. Han hade stått upp modigt för sina värden och fått utstå mycket av det skälet. Även de som hade en positiv grundsyn på honom kunde dock ibland irriteras över att lektorn ofta intresserade sig för elever med mer allmänt känd pappa eller släkting på så vis att han gärna och inför hela klassen påminde dem om att de hade särskilt lysande exempel att följa och att de borde leva upp till högt ställda förväntningar. Det kunde kännas generande. Ingvar Oljelund, en annan av mina skolkamrater, fräste av ilska över sådana fasoner men hade ändå en positiv uppfattning av originaliteten i lektorns perspektiv på historien.
Gävle var politiskt rött, i varje fall söder om Gavleån och – förstås – på Brynäs och i Bomhus. De elever som kom från Sandviken (som då saknade eget gymnasium) kom också från ett rött samhälle. Dock fanns ytterst få gymnasister som kom från arbetarklassen, däremot en hel del från tjänstemannaskiktet, även dess ”lägre” avdelningar.
Jag har efteråt undrat hur Gunnar Bohlin kan ha haft det med sina kollegor på Gävle läroverk. Där fanns flera som under kriget varit klart nazi-anstuckna och ägt aktieposter i den nazistiska Dagsposten. Tidningen överlevde märkligt nog 2:a världskrigets slut och gav upp först 1951. En av lektorerna på läroverket gick ännu under det året omkring på Gävles gator med denna nazistiska tidning demonstrativt synlig i handen.
Vid samtal jag haft med prof. emeritus Stig Ekman (som en gång i tiden ledde det stora forskningsprojektet Sverige och 2:a världskriget) har vi jämfört våra minnen från Gävletiden och det står ganska klart att både på läroverket och bland prästerna hade funnits ett inslag av tydliga Hitlerentusiaster under krigsåren. Jag minns tydligt vad jag fann under ett besök på läroverkets vind, förmodligen 1951. Där fanns i ett hörn bortglömda kartonger med högst dubiöst innehåll. Det bestod av trycksaker (flygblad) från 1940 som uppenbarligen varit avsedda att distribueras i Gävle i samband med en föreställd tysk ockupation av Gävle. Där hävdades att tyskarna var våra vänner och vårt enda skydd mot bolsjevismen.
Flertalet av lärarna var naturligtvis inte sådana personer i början av 50-talet. En yngre generations lärare hade så smått börjat ta plats inom kollegiet. Rektorn, Emil Hammarström var säkerligen helt solidarisk med Gunnar Bohlin. Jag befarar dock att Gunnar inte kan ha haft det helt lätt i läroverkets kollegium under de år han tjänstgjorde där.
Bohlin sökte lärjungar bland ungdomarna på skolan. Han hade också spanat in mig som hade namn om mig att vara ett särdeles stort skolljus. En söndagsmorgon då jag ännu låg och halvsov i sängen trots att klockan var minst tio, ringde det på dörren. Jag var halvvaken men hörde att det var lektor Bohlin som stod i hallen och samtalade med min mamma. Hon lät stolt över besöket men förklarade att Bo nog inte skulle komma upp förrän senare. Jag drog täcket över huvudet och låtsades sova. Det kändes generande att en lektor från läroverket skulle komma hem och se hur trångbodda vi var i en liten tvåa som hyste en familj på sju personer. Gunnar gav förnumstiga råd. ”Bo som läste så mycket borde arbeta på sommaren ute i skogen och svettas i solens glöd”, sa han. Min mamma trodde vad hon ville om det rådet men lovade snällt att förmedla det till mig.
Det var flera som fick sådana besök och nog var det några som han fick kontakt med och med vilka han gick omkring och samtalade på stadens gator och längs Rådhusesplanaden. Jag kom att tillhöra den gruppen, bjöds hem till hans våning på Norra Rådmansgatan (om jag minns rätt) och fick där också träffa hans hustru, som väl hette Friedel. Där bjöds på örtté och annat vegetariskt.
Faktiskt kom jag att påverkas av Gunnar Bohlin. Framför allt verkade han bekräftande på synsätt som jag redan börjat anlägga. Gunnar var pacifist, han var andligen relaterad till kväkarrörelsen, ”Vännernas samfund”, han var inspirerad av den liberalteologiska ”Social Gospel”. Var han möjligen också världsfederalist och tyckte om Esperanto? Om han lärt sig detta konstruerade språk vet jag inte men jag hade själv gjort ett rejält försök. Alltså fanns där en gemensam bas för samtalen även om jag alltid var gräsligt blyg i lektorns sällskap och ibland av det skälet tuffade till mig och försökte spela mer självsäker än jag faktiskt var. Jag minns att jag brukade läsa den liberalteologiska Religion och kultur på stadsbiblioteket. Tidskriften var grundad av Emmanuel Linderholm men på 50-talet redigerades den av en kyrkoherde i Uppland som hette Douglas Edenholm. Jag minns att jag till min förvåning fann att denne Edenholm hade en påtaglig förtjusning över ”det ariska” och intresserade sig för hypotesen att Jesus själv kanske var av arisk härstamning. På något sätt stämde det inte för mig. Jag har ett svagt minne av att Gunnar lyssnade till det jag läst i Religion och kultur utan att kommentera det. Men han gav mig tips på annan liberalteologisk litteratur. Troligen var det han som först nämnde för mig Stanley Jones och japanen Kagawa, dessa underbara tänkare och författare Jag har efteråt kunnat konstatera att Douglas Edenholm stått nära ”Deutsche Christen” och hört till dem som i varje fall under 30-talet låtit sig sugas med i den tyska hänförelsen över det då pågående nationalsocialistiska projektet.
Gunnar Bohlin kan ha haft ett behov att söka bundsförvanter utanför det läroverk där han troligen uppfattades som en främmande fågel av flera kollegor. Han besökte Broderskapsrörelsens möten och andra organisationer med mild vänsterprägel och radikalt social inriktning. Jag har ett minne av att han en gång ville förankra ett projekt i Missionsförbundet och att han gärna ville ha mig med när han i det syftet skulle besöka Betlehemskyrkan i Gävle. Jag hade gått i söndagsskolan där, fått starka intryck av den och kände flera av söndagsskollärarna. Jag minns inte projektet men kommer ihåg att Gunnar mötte oförståelse och att jag gjorde ett försök att stödja lektorn men var efteråt missnöjd med min insats. Hade jag verkligen gjort tydligt det jag ville ha sagt? Hade jag varit alltför nervös? Varför kom aldrig någon replik på mitt inlägg? Gunnar Bohlin var dock tacksam över att jag verkligen försökt stödja hans sak.
Efter skoltiden kom jag att möta honom en enda gång. Det var i Boulognerskogen i Gävle och tidpunkten bör ha varit sent 60-tal. Jag var inbjuden att hålla ett föredrag om kristendom och socialism och talade från en av de pampiga paviljonger som parken är utrustad med. Publiken var ganska stor och där fanns både min gamle söndagsskollärare Erik Andersson och gamle Gunnar Bohlin. Det var ett kärt återseende. Denna gång var jag nöjd med min prestation och det var också de båda mentorerna från tidigare år i mitt liv.
Att det skämtades om Gunnar har jag redan nämnt. Låt mig ge exempel. Gymnasieföreningen Verdandi gav varje vår ett spex på Gävle stadsteater. Till traditionen hörde att man skulle skoja med lärarna. En elev skulle föreställa Gunnar, som blev uppringd av sin hustru. Hennes röst gick ut i högtalaren. Språkmelodin var aningen tysk. Hon bad Gunnar att skynda sig hem, ty annarsvissnar middagen.
Vid en friluftsdag skulle Gunnar Bohlin anföra eleverna på en längre fotvandring. Alla samlades utanför Gävle teater. Gunnar steg upp på en snöhög som ännu inte smält. Där stod han, rakryggad och med sin aristokratiska profil, pekande med hela handen mot norr, mer lik Karl XII i Kungsträdgården än han själv skulle ha önskat. Med hög och tydlig stämma kommenderade han: TILL HILLE ! FÖLJ MIG!
Scenen imiterades av grabbar som fann den kostlig. Långt efteråt imiterades den gode lektorn och uttrycket ”till Hille” hördes i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Just med den socknen var Gunnar emotionellt förbunden. Visst hade väl Gunnars och hans syskons far varit prost i just Hille? (Själv har jag på farmors sida min rötter bland bönderna i Hille ända ner i 1600-talet.)
När Gunnar hade skrivningsvakt var han mycket noga med att skrivandet skulle upphöra med jämna mellanrum. Han hade då öppnat alla fönster och uppmanade alla att resa sig upp och röra armarna och ta djupa andetag. Och alltid sa han: ”God luft – goda resultat. Dålig luft – dåliga resultat.” Riten var på det hela taget uppskattad, vill jag minnas. En gång, sedan lektorn utsagt de rituella orden, började ett gäng som sammansvurit sig, högt skandera. ”Ingen luft – inga resultat !” Gunnar Bohlin bet sig i underläppen medan hela salen skrattade åt tilltaget.
I sitt tidshistoriska sammanhang kändes dessa enkla skämt roliga och jag tycker fortfarande att de är det. Gymnasiet på den tiden var allvarsamt; ångestfyllt för många elever; anspänningen inför studentskrivningarna stor. Att få skämta till var välgörande. Faktiskt blev Gunnar Bohlin, som nog själv inte var någon humoristisk naturbegåvning en katalysator för det frigörande skämtet på Gävle läroverk. I den meningen var han den roligaste läraren under min tid i denna skola.
Jag var närvarande i skolans aula vid det tillfälle då Gunnar skulle avtackas. Den som talade var Chefen för Hälsinge regemente. Han hette Berggren i efternamn. Eftersom vi kallade honom ”Kranhans” bör hans förnamn ha varit Hans. Han intog något slags formell roll i läroverket. De ord han riktade till Gunnar blev allmänt uppskattade. Översten medgav att han i många frågor stod långt ifrån Gunnar Bohlin, (vilket han och troligen hela den Berggrenska släkten förvisso gjorde.) Men han fann Gunnar vara en gedigen, modig och stark personlighet som ingett honom stor respekt. Gunnar var en person som stod upp för sina värderingar på ett sätt som översten fann imponerande och efterföljansvärt. Talet utlöste mycket starka applåder.
De applåderna var lektor Gunnar Bohlin väl värd.
BO NYLUND, nov. 2010