SPADER KNEKT

SPADER KNEKT – EN TORSO
ELLER
EN KNÄCKT LITTERATURHISTORIKERS
ANEKDOTISKA AUTOBIOGRAFI

TILLÄGNAD DEN FULLFJÄDRADE LITTERSTURVETAREN
ANNA BOHLIN
PÅ HENNES 40-ÅRSDAG.

OM DU INTE VISAT INTRESSE FÖR MINA MINNESFRAGMENT
HADE JAG INTE KOMMIT MIG FÖR ATT BLI SÅ EGOTRIPPAD
ATT JAG SKRIVIT NER DENNA HISTORIA,
SOM (NÄSTAN) BARA DU KAN FÖRSTÅ, EFTERSOM VI HAR DELVIS
SAMMA DNA I KROPPEN OCH DELVIS SAMMA SPRÅK
BEUNDRANDE FARBRORN ERLAND

Den 6 maj 1945 var jag ganska nyfyllda åtta år och det var nog den dagen jag tog till mig min självbild som en som skulle syssla med litteratur. (Jag kommer just på att när jag skriver det här är det den 6 maj 2011 – 66 år seanre!) Tack vare den uppmuntrande hemmiljön hade jag skrivit tre dikter och utan att jag visste det hade Far och Mor skickat in dem (i icke renskriven form) till en tävling i SvD och nu fanns det en notis på deras I dag-sida med mina tre dikter, vilket alltså innebar
att jag debuterat i SvD! Att familjens vän Greta Bolin, Corinna, var med i juryn och att hon nog känt igen mitt namn och fiskat upp mig, har jag insett först senare.
Kommentaren ”med stolt förakt för stavning” har jag fått äta upp och fortsatt att leva med. Jag trodde förstås att jag skulle vinna hela tävlingen, men fick nöja mig med delat 4:e pris (10 kr).
Mina fortsatta litterära försök förbigår jag med skamsen tystnad, men intresset för litteratur fanns där, även om jag inte var någon större bokslukare. Svenska var i alla fall mitt bästa ämne och jag sökte in i Uppsala h a l:s litterära förening Artis Amici och ingick i redaktionen för två årgångar av -tidningen Pegasen. Första året bara som annonsförsäljare (svår uppgift!) och andra året som redaktionssekreterare. Då fick jag beställa recensionsexemplar av Metamorfosgruppens stencilerade dikthäften, vilka sedan slaktades av Lars Lönnroth, som gick i klassen över mig och som nog var en förebild för mig.

Min svensklärare sa att han hade som princip att inte ge A om man inte hade kommit upp i svenska i muntan eller gjort en egen tentamen för honom. Efter min första jäktade tentamensläsning inför muntan i historia (för Erik Hörnström) fick jag – full av tårta från flera besök hos klasskamrater som kommit upp de första dagarna – gå hem till magister Bäcklin sent på kvällen två dagar före min egen munta för att bli tenterad på Schück o Warburgs avsnitt om romantiken. Stagnelius gick bra, men så frågade han på Almquist, som stod sist i kapitlet och då slirade jag till det, så att jag fick bara a. Jag ska inte låtsas att det var en hämnd att jag sedan lärde mig mer om romantiken än han rimligen kan ha kunnat.
Att jag skulle läsa litt.hist. var självklart, men jag måste ju börja med nord.språk och sedan var det nästan ett negativt val att det blev teoretisk filosofi och inte historia innan jag började med antiken ht 1958. Min lilla tvåbetygsuppsats handlade om metaforerna i Stig Dagermans Ormen och den gav faktiskt mersmak. När jag skulle välja ämne för trebetygsuppsatsen för Gunnar Tideström valde jag själv Clas Livijns Spader Dame, jag minns inte riktigt varför. Kanske hade jag redan då mött min sparringpartner Sven Melander och opponerat på hans uppsats om ett liknande ämne. Åtminstone låg han före mig i spåret när jag fortsatte med romantiken.
Jag frågade Victor Svanberg om tips och han sa att Thomas von Vegesack skrivit en trebetygsuppsats om Livijn och la ner en del möda på att hitta den i skåpet där alla trebetygsuppsatser förvarades. Jag var nästan rädd att han skulle få ett av sina berömda vredesutbrott och det visade sig senare att rubriken på von Vegesacks uppsats var ”W F Palmblad och Clas Livijn”, så det var inte så konstigt att den inte låg där Svanberg trodde.

Sommaren 1960 skrev jag till von Vegensack, som enligt kortregistret om pågående forskning skrev om Livijn, och frågade om det var rätt uppfattat att han övergivit det ämnet och i så fall varför han släppt det. Han svarade snällt att han nu blivit färdig med en lic.avhandling om franskklassiska översättningar till svenska och fått anställning på Stockholms Tidningen. (Han blev senare bokförläggare på Norstedts.) En av anledningarna till att han lämnat Livijn var att Staffan Björck inte riktigt trodde på hans betydelse och han slutade: ”Det finns ju faktiskt trots allt också annat av intresse i vår litt.hist.”
Ändå var det så att Spader Dame och det brustna geniet Zachäus Schenander fascinerade mig och jag gav mig på att försöka datera den genom detaljstudier i de olika utkasten som finns i KB och bl a för det ändamålet försökte jag också belägga alla citat och allusioner i texten. När jag så läste alla brev jag fann i anslutning till boken vågade jag mig på en teori om en biografisk orsaksförklaring, trots att tidsandan blivit alltmer skeptisk mot den biografiska metoden. Jag blev i alla fall säker på att boken skrivits redan 1822, trots att den utkom först nyåret 1825.

Det var en intensiv period, särskilt sommaren 1961 med ideliga resor till Stockholm och arbetspass vid mitt forskarbord i Carolinas stora sal, tätt intill ”barnbordet”. Sedan sommaren 1959 var jag gift med Ulla och sedan sommaren 1960 också pappa till Robert och behövde ha jobb – ett halvtidsjobb på Statsstipendienämnden som tog mycket mer tid än halvtid.
Den sommaren ägnade jag mig också åt ”gumforskning”. Efter det jag nu vet kallas släktforskning (!) hade jag lokaliserat de ättlingar till Clas Livijn som fanns i livet och frågat dem om de hade privat material.En sonson till honom, f d överstelöjtnanten Clas E. Livijn, svarade med darrig hand att det hade han inte, men skänkte mig ett dedicerat ex av den utgåva av boken som utkom 1953
med förord av Bo Grandien.

I januari 1962 la jag fram min uppsats ”Kärleksskildringen i Clas Livijns Spader Dame” och Sven Melander fick chans att ge igen för den gången jag opponerade på honom.

Genom åren har jag förstås reagerat på de (få) tillfällen jag sett något om Livijn och Spader Dame. Desto mer förvånad blev jag då jag kollade i Samlaren 2002 och fann min uppsats citerad av Ola Wiman, för nu hade intresset återkommit både om romantiken och Clas Livijn:
En gång citerad måste ju nästa författare ta med hela ”forskningsläget” och på det sättet har jag fått vara med också i en uppsats av Ljubica Miocevic´ i Samlaren 2006. När jag idag (6.5.2011) söker på Google hittar jag ytterligare en referens: I en uppsats av Stephan Michael Schröder på tyska om den tyska översättningen av Spader Dame finns jag med. Boken har nyligen utkommit; ”Veröffentlichungsdatum: 22.10.2010.”

Gunnar Tideström var uppmuntrande och uppmanade mig att söka tjänsten som assistent på halvtid (det blev i praktiken nästan full tjänst) och där satt jag på Villa Hemgården de tre läsåren 1963-66, lämnade Robert på Studentkårens förskola på Banérgatan och gladdes också åt Andreas, som föddes 1964.
När jag efter den första tentamen på läskursen skulle välja ämne för min lic.avhandling föreslog Tideström att jag skulle ta hand om en av delarna i Runebergs SS som utgavs av Svenska Vitterhetssamfundet och som han fördelade bland oss som då var nykomlingar i det högre seminariet. Jag insåg fördelarna genom Tideströms eget intresse för projektet, men vågade föreslå att eget ämne.
Jag hade fäst mig vid att översiktsverken beskrev tiden kring 1820 på olika sätt, dels att striden mellan gamla och nya skolan då tog slut, dels att den tog ny fart. Nu ville jag pröva dessa generaliseringar genom att inteckna perioden 1819-1822 och försöka beskriva utvecklingen av den litterära diskussionen så detaljerat som möjligt och slutligen jämföra läget, ”klimatet”, före och efter detta tvärsnitt. I stället för de längdsnitt som gjorts om de stora författarskapen, Leopold, Tegnér, Geijer, Atterbom, Stagnelius osv, ville jag göra återställa de samtida proportionerna, då nu glömda författare tar stor plats, medan t ex Stagnelius blir nästan osynlig. Min undersökning skulle bli något mitt emellan litteratursociologi och mentalitetsstudier, utan djupare analyser av de enskilda litterära verken.
Jag bad att få lägga fram en synopsis för seminariet och Tideström samtyckte förvånat och så skrev jag i oktober 1964 några sidor om problemet och vilket material jag tänkte använda, i första hand.
Men Gunnar Tideström var nöjd och sa kvarlevorna i form av texter och brev, i andra hand sekundärlitteraturen i form av översiktsverk och monografier. Jag fick väl inte de aktiva synpunkter jag hoppats på, men Tideström gav klartecken till detta något avvikande projekt och jag fick Lars Gustafsson som handledare. Jag rådfrågade inte honom så mycket, men fick mycket hjälp av mina vänner Staffan och Gunilla Bergsten. Jag kände inte till att någon behandlade samma period, mer än Sven Melander som jobbade med en lic.avhandling om lånebiblioteken på 1820- och 1830-talen och E T A Hoffmann i Sverige.
Inför arbetet med att excerpera alla tidningar och brev från ”min period” som kunde visa sig vara indikatorer på förändringar i det litterära klimatet ville jag använda lite modernare teknik än de typiska små handskrivna korten, som Tideström var van vid, och ansökte om bidrag att köpa nålkort, en tång att klippa de hål som motsvarade t ex månad och år, berörda personer och sakfrågor och en nål, som skulle göra att jag kunde plocka fram samband som jag annars inte skulle se.
Tideström skrattade åt mina nymodigheter, men pengarna fick jag och korten fungerade faktiskt.

Tidningarna fanns på Carolina och en hel del brev, men lika mycket fanns på KB och på andra arkiv. Särskilt under 1966 var jag aktiv med arkivstudier på olika håll. Jag for till Örebro för att se brev och manus i Mörner-samlingen, skrev till SA och bad att få se akademiens dagbok för min period, vilket ständige sekretararen Carl-Ragnar Gierow beviljade, så då satt jag i börshuset en dag.
Jag utverkade bidrag för en forskningsresa till Trolle-Ljungby för att söka några icke utgivna men kända brev av Leopold och Almquist. Grevinnan Trolle-Wachtmeister gav mig tillstånd att komma, och då jag sa att jag skulle bo på hotellet i Bromölla, ordnade hon att jag fick följa med några hantverkare i bil till slottet. Skåpet med den Brinckmanska samlingen stod i ett rum intill ett bordtennisbord och ett av mina fynd var en förflugen boll inne bland breven. Grevinnan svischade
förbi och kollade mig och just då stod jag i alla fall inte bakom fönstergardinen och åt min medhavda kalla salladslåda.

En tidigare forskare hade 1913 fått se Livijn-handlingar hemma hos en ättling och jag ville förstås se om han missat något och sökte rätt på änkan till ättlingen. Hon bodde på Östermalm och var närmare 80 år. Jag skrev och ringde flera gånger innan jag fick besöka henne. Hon sa att hon mindes att maken hade samlat en del, men nu fanns det på vinden och dit skulle hon försöka ta sig vid tillfälle. Det krävde en del övertalning innan jag fick låna nyckeln och själv ge mig upp och söka. Stolt kom jag ner med en tjock kapsel som det stod Livijniana III på och som visade sig
innehålla släktpapper från 1700-talet, t ex av kungen undertecknade utnämningar till kyrkoherdetjänster.

”Ja visst, ja nu minns jag den där, men mer var det inte.” – ”Men det står ju III och här finns inte det material som andra sett. Får jag gå upp igen?”

Till sist hittade jag alla tre kapslarna och det som handlade om ”min” Clas Livijn. Jag var rädd att samlingen skulle förfaras och föreslog att hon skulle donera den till KB ”för att slippa fler såna här besvärliga forskare”. Men hon vågade inte det med tanke på sonen, som var pantbanksdirektör och som kanske ville sälja det. Då kom jag på den smarta idén att hon (utan att fråga sonen) skulle deponera samlingen hos KB och skriva att de delar som inte arvingarna tagit ut om 50 år skulle tillfalla KB som egendom (för att det skulle kunna katalogiseras och bli tillgängligt för forskare).
Det gick hon med på och jag skrev ut överlåtelsehandlingen och tog med kapslarna till KB och lämnade dem till handskriftsavdelningens chef Harry Järv, som berömde upplägget. För något år sedan kollade jag att inget verkade återtagit, men det är först 2015 som depositionen blir en gåva.
Ett annat exempel på ”gumforskning” gäller Fredrik Cederborgh. Jag visste att någon av hans ättlingar hade ett ex av hans tidskrift Anmärkaren från 1820-21 i vilket han skrivit in vilka som författat anonyma artiklar. Min släktforskning tydde på att det nu fanns hos en sondotter, som också bodde på Östermalm. Jag fick komma till henne och då hade hon låtit en släkting hämta hem boken från bankfacket och släktingen var med hela tiden jag var där, så att hon kunde känna sig trygg. Det kändes lite speciellt att träffa en dam, som kunde kalla Fredrik Cederborgh, född 1784 för sin farfar.
Både Fredrik och sonen hade varit c 50 då de blev fäder och själv var hon över 80 så det fanns en enkel förklaring. Bland arkiven jag bad att få utnyttja var också t ex Bernadottearkivet. I Nordiska museets arkiv fanns J M Crusenstolpes almanacksanteckningar. En del var skrivet med chiffer, som inte var särskilt svårt att lösa. Det mesta handlade om hans erotiska äventyr, men det faktum att han skrev om åtalet mot Geijer på chiffer såg jag som en markering av hur laddad stämningen då var i Stockholm. Jag lämnade en lapp med nyckeln till chiffret till hjälp för kommande forskare, men anmälde förstås detta ingrepp i arkivalien. Jag fick ett tack för det från arkivchefen.
Jag sökte mig också till mina föregångare som ”Livijnister” och fann då en rad märkliga levnadsöden. Den som skrivit mest om Clas Livijn var lundaforskaren Johan Mortensen (1864- 1940). Han utgav flera specialstudier om Livijn som dramatiker och lyriker och en stor biografi,
Clas Livijn, ett nyromantiskt diktarfragment (1913) med ett litet avsnitt om Spader Dame, men varför hade han inte skrivit mer om Livijns bästa bok? Fanns det en påbörjad monografi bland hans efterlämnade papper?
Efter en uppslitande akademisk fejd i Lund hade han blivit Sydsvenska Dagbladets korrespondent i London. (Han blev krigskorrespondent på samma sätt som Clas Livijn blev det genom sina brev från kriget 1813-14, som Mortensen gav ut 1909!). Under blitzen 1940 hade en bomb av en ren slump träffat hans hus utanför London och dödat honom. Jag skrev till professor Elias Bredsdorff i Cambridge, som jag träffat i Uppsala, och frågade om han visste något om Mortensens dotter
Vivika, som bodde kvar i England. Han kände henne väl och förberedde henne på att jag skulle skriva och hon sökte sedan bland de papper som återstod efter att det mesta skänkts till KB, men hittade inget om Livijn eller Spader Dame. 6
En annan av de tegelstenar jag hade som viktiga referenser var Torsten Ljunggrens (1910-2002) monografi om Lorenzo Hammarsköld. En diss. från 1952 på 688 sidor! Så engagerad som jag då var kunde jag inte tänka mig annat än att det intresset skulle bestå resten av livet och tänkte att jag skulle kunna – med angivande av källan förstås – utnyttja Ljunggrens spånor. Han hade blivit lektor i Trelleborg och svarade generat att han lämnat det akademiska livet och inte hade något att bidra med. På samma sätt känner jag idag inför min avhandling och jag förstår honom bättre nu än då.

En verklig lärdomsbjässe var Holger Frykenstedt (1910-2003), som skrivit en lärd och tjock avhandling om Atterboms Lycksalighetens ö (1951). Honom såg jag på KB, men han verkade vara så avskärmad att jag inte vågade närma mig honom. Han var född i Örebro, men så fattig att han måste ta jobb efter folkskolan och det var först vid 22 års ålder som han kom till Sigtuna folkhögskola och sedan till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Han var docent i Stockholm, men fick så småningom professors namn. När jag blivit lektor på den skola där han aldrig gått, fick jag i uppdrag att skriva ett tack från skolan för två spränglärda böcker om 1700-talet som han skänkt till skolan 1997. Jag kunde då tacka honom för allt det vetande jag fått av hans böcker.
En av mina företrädare på Karro var Isak Wallin, som disputerat i nordiska språk, men som tillsammans med sin fru Elisabeth skrivit en bok i två delar om den unge Atterbom, som jag tyckte var ganska lättviktig, men som var ett exempel på romantikforskare som inte levererat mer än en bok inom det fältet.
En originell forskare var Börje Norling (1859-1894), som 1880 publicerade en viktig bok, Nya skolan bedömd i litteraturhistorien. Han var då en 21-årig student, som vågade ifrågasätta Bernhard Elis Malmströms och Anders Fryxells hårda angrepp på Nya skolan. Efter ytterligare några verk som litteraturhistoriker och vitterlekare, blev han sjuk och måste ägna sig åt praktiska sysselsättningar och publicerade då t ex Modern mjölkhushållning I (1889). Han dog i Köpenhamn 1894 och det finns en uppsats om honom i Vetenskapssocietetens årsbok 1994 med rubriken Den litteräre mejeristen.

Sommaren 1966 ordnade institutionen en konferens för alla som undervisade i svenska vid utländska universitet och jag var någon sorts springpojke där. Sista kvällen kom professor Gösta Franzén vid University of Chicago och frågade om jag ville bli visiting assistant professor där. Jag trodde inte mina öron, men sa att jag inte var ointresserad. Efter några veckor kom ett brev med formell uppmaning att söka tjänsten, men en förutsättning var att jag var färdig lic. Nu hade jag
lic.stipendium och satte fart med avhandlingen och eftersom Ulla och pojkarna då fanns i Östersund, fick jag ett forskarrum på stadsbiblioteket där med egen nyckel, så att jag kunde jobba nästan dygnet runt. Tursamt nog har det biblioteket en ovanligt rikhaltig samling litteratur från ”min period”. Jag la fram ett kapitel för seminariet i december 1966. Med en svacka med överansträngning låg jag i så att jag kunde lägga fram hela avhandlingen i maj 1967. Jag hade drunknat i materialet och tvingats begränsa perioden till några månader kring årsskiftet 1820-21.
Jag ser nu avhandlingen som en torso, eftersom jag fick begränsa min vetenskapliga uppgift till att pröva om det gick att hantera ett överflödande rikt material så att det blev både kronologiskt och systematiskt och därmed möjligt att ta till sig. Däremot blev min period så kort att det inte gick att säga något om skillnaden mellan ”före” och ”efter”. Dessutom hade jag inte kunnat jobba ihop den del som jag lagt fram som kapitel med helheten, vilket måste förvirra läsaren. Alla var förstående med tanke på att jag skulle resa till USA i augusti och Sven Melander fick sista chansen att opponera på mig, liksom jag hade opponerat på hans lic.avhandling. Andra som var aktiva vid seminariet var P O Enquist och Bengt Landgren. Min tentamen på andra delen av läskursen gjorde jag några veckor innan vi for med Gripsholm till New York.

Redan under året i USA kom jag fram till att jag inte skulle satsa på en akademisk karriär, så jag tackade nej till det doktorandstipendium jag fått och gick lärarhögskolan i stället. Det gjorde mig ingenting att Tideström skrev in fel titel i mitt betyg, för där står det att jag skrivit en avhandling om den litterära diskussionen i Sverige 1920-21.

P.S Efter Erlands död har universitetsbiblioteket i Uppsala digitaliserat hela lic-avhandlingen