KARL EINAR BOHLIN
1. Biografi
2. Bibliografi
3. Om Einar
1. BIOGRAFI
Född 2.6.1888 i Uppsala.
Efter studentexamen i Gävle -07 studier i Uppsala, ht -07 vid medicinska fakulteten, men övergick till Ultuna ht 1908 och avlade agronomexamen 1910.
Efter studentexamen i Gävle -07 studier i Uppsala, ht -07 vid medicinska fakulteten, men övergick till Ultuna ht 1908 och avlade agronomexamen 1910.
Han ville bli agronom för att kunna driva ett större jordbruk jämte anställning i det allmännas tjänst. En olycka med högra armen gjorde honom oförmögen till tungt arbete, varför hans arbetsinsats fick stanna på det teoretiska planet.
Lärare vid Billströmska lantmannaskolan på Tjörn 1911-12 och vid Tornedalens folkhögskola i Matarengi 1912-14. Föreståndare där 1914-18. Under sina år som rektor kände han en allt klarare en inre kallelse till prästbanan. Prästvigd 22.9.1918 efter dispens. Kontraktsadjunkt i Norrbottens norra kontrakt, samtidigt vice komminister i Över-Kalix 1918-23. T f kyrkoherde i Karesuando 1923, ord. 1926-44. Dito i Hörnefors 1944-56.
Lärare vid Billströmska lantmannaskolan på Tjörn 1911-12 och vid Tornedalens folkhögskola i Matarengi 1912-14. Föreståndare där 1914-18. Under sina år som rektor kände han en allt klarare en inre kallelse till prästbanan. Prästvigd 22.9.1918 efter dispens. Kontraktsadjunkt i Norrbottens norra kontrakt, samtidigt vice komminister i Över-Kalix 1918-23. T f kyrkoherde i Karesuando 1923, ord. 1926-44. Dito i Hörnefors 1944-56.
Kommunala uppdrag. Död 4.3.1963 i Umeå.
Gift 11.7.1913 med Anna Rosina Broberg, f. 13.5.1889, dotter till kyrkoherde Karl Broberg och h h Doris Werner, guvernant i Hillehemmet 1909-13. Död 17.7.1970 i Idre.
Barn:
1. Sven Einar 1914-36.
1. Sven Einar 1914-36.
2. Ann-Mari 1916-2007, elevhemsföreståndare, deltidsbibliotekarie. Älvdalen. G 1955 m Patrik Olsson, 1923-2006, skogsförman, kommunalråd. Två barn.
3. Brita, 1917-, förskollärare, bitr. skolhemsförest, Upplands-Väsby. G m Gustav Söderberg, 1922-93. Fyra barn.
4. Karl-Bernhard 1921-96, kommunalarbetare, Hörnefors. G m Estrid Sjöstedt, 1924- . Fyra barn.
5. Margareta (Pian) 1922- , skolhemsförståndare, Hammerdal. G m Fredrik Elstad 1915-79, skogsfaktor. Fyra barn.
5. Margareta (Pian) 1922- , skolhemsförståndare, Hammerdal. G m Fredrik Elstad 1915-79, skogsfaktor. Fyra barn.
2. BIBLIOGRAFI
– Matarengi, T.E.F:s elevtidning.
– Ur Krönikeboken – drag ur Över-Torneå församlings historia. I: Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten,1923.
– Vi och våra vänner – ett stycke barmhärtighetshistoria. I: Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten, 1932.
– Gamla böcker som tala. I: Norrbotten 1938, s 69-80.
– Ungbjörken. I: En bok om Torsten Bohlin, 1950, s 398-402.
– Ur Krönikeboken – drag ur Över-Torneå församlings historia. I: Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten,1923.
– Vi och våra vänner – ett stycke barmhärtighetshistoria. I: Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten, 1932.
– Gamla böcker som tala. I: Norrbotten 1938, s 69-80.
– Ungbjörken. I: En bok om Torsten Bohlin, 1950, s 398-402.
3. OM EINAR BOHLIN
– Olof Bergqvist, Bland svenskar, finnar och lappar, 1939, s 227f.
– Olof Waernér, Minnesteckningar till prästmötet i Luleå 1965 (1966), s 139ff.
– Luleå stift 1904-1981. Församlingar och prästerskap (1982), s 211.
– Olof Waernér, Minnesteckningar till prästmötet i Luleå 1965 (1966), s 139ff.
– Luleå stift 1904-1981. Församlingar och prästerskap (1982), s 211.
Några minnesanteckningar från min barndomstid
och ungdom
Av Brita Söderberg, f. Bohlin, Upplands Väsby
Skrivet 2006, redigerat av Gunnar Söderberg.
Kompletterat med intervju och slutredigerat 2008 av kusinen Erland Bohlin.
Citat från Brita själv skrivs med kursiv stil, övrigt med rak.
Brita är född 28 aug 1917, som nummer tre i syskonskaran med fem barn. Då var pappa Einar kontraktsadjunkt i Övertorneå och de flyttade 1923 till Karesuando, då Einar blivit kyrkoherde där. Hon började i flickskolan i Luleå 1932 och var sedan hemma på loven. 1935 fick hon arbete som barnhusa i biskopsgården i Härnösand hos farbrodern Torsten Bohlin och hans familj. Hon blev sedan förskollärare 1938, chef för barnverksamheten i Västerås, bitr. föreståndare vid Norrbottens läns arbetsstugor, bitr. skolhemsföreståndarinna i Korpilombolo och barnavårdslärare. Gift 1947 m skolkantorn Gustav Söderberg (1922-93). Nu bosatt i Upplands- Väsby. Fyra barn.
Lappmarken och Karesuando
Bygden var fattig. Barnbidrag fanns ej på den tiden, inga industrier eller andra förmåner. Kontanter fick man genom vägarbete sommartid och ev. lite snö- röjning på vintern. Förövrigt fick man livnära sig på lite jakt och fiske. Församlingen ligger till stor del över odlingsgränsen, så det var egentligen bara potatis och rovor som hann mogna. Detta till trots hände det ett ovanligt varmt år att pappa fick fram en pumpa på 3 kilo, sådd på kall jord! Detta tack vare midnattssolens medverkan. Grönsaker i övrigt hade vi också rikligt av i träd- gården. Och det gjorde att det skapades ett intresse i byarna, och de kom till pappa och fick fröpåsar och undervisning i hanteringen. Inte bara grönsaker utan också viljan att så blommor och plantera buskar. Man ville ha skönhet också!
Brita hade sett den påtagliga utvecklingen från det de flyttade upp 1923, då allt var grått och fattigt. Det förekom ingen in- eller utflyttning. Skolan betydde mycket, när fortsättningsskolan kom lärde sig pojkarna att snickra snygga möbler och sedan följde resten av hemmiljön efter.
Lappmarken och Karesuando
Bygden var fattig. Barnbidrag fanns ej på den tiden, inga industrier eller andra förmåner. Kontanter fick man genom vägarbete sommartid och ev. lite snö- röjning på vintern. Förövrigt fick man livnära sig på lite jakt och fiske. Församlingen ligger till stor del över odlingsgränsen, så det var egentligen bara potatis och rovor som hann mogna. Detta till trots hände det ett ovanligt varmt år att pappa fick fram en pumpa på 3 kilo, sådd på kall jord! Detta tack vare midnattssolens medverkan. Grönsaker i övrigt hade vi också rikligt av i träd- gården. Och det gjorde att det skapades ett intresse i byarna, och de kom till pappa och fick fröpåsar och undervisning i hanteringen. Inte bara grönsaker utan också viljan att så blommor och plantera buskar. Man ville ha skönhet också!
Brita hade sett den påtagliga utvecklingen från det de flyttade upp 1923, då allt var grått och fattigt. Det förekom ingen in- eller utflyttning. Skolan betydde mycket, när fortsättningsskolan kom lärde sig pojkarna att snickra snygga möbler och sedan följde resten av hemmiljön efter.
Flyttningen 1923 till Karesuando. Vilket äventyr! Vi packade in oss 4 vuxna och 5 barn + en hel del grejor i en bil + chauffören. Väggarna var av nå’n slags väv, en liten oval ruta längst bak, ”tutan” placerad på sidan om föraren om jag ej minns helt fel. Föraren hette Wallin och bilen var ny, inte helt vanligt på den tiden. Glada i hågen var vi iväg på en tur, som normalt gick på en dag. Men för oss tog den 3 dygn! Ganska snart blev det punktering, vägarna var ej de bästa, grusvägar så klart! Wallin lagade och lappade ideligen så länge han hade något att lappa med. Hans stiliga kraghandskar av skinn fick också sätta livet till. Wallin var känd för att vara en stor svärjare, men inte en enda gång kom en svordom från honom. Till sist tyckte ju Pappa synd om honom och bara därför, så han sa åt Wallin, att han gott kunde svära om det kunde kännas bättre så. Men – inte ens då! Till slut kom vi farandes in i Karesuando på bara fälgen på det olyckliga hjulet och slutade triumffärden med att köra fast i grindhålet, då fälgen skar fast i det mjukare underlaget. Efteråt lär Wallin ha sagt, att det varit den värsta resa han gjort i sitt liv, detta att ha en präst i bagaget och att ej kunna med att svära som han ville, för lite hänsyn måste han ju visa, tyckte han!
Tyvärr, eller kanske lyckligtvis, kom punkteringarna ofta nattetid, i varje fall var det becksvart mörkt, och att då packa oss ur bilen och dra oss in till ”gästis” i byn, när den minste bara var 9 månader gammal och nr 2 bara drygt 2 år, det var ingen sinekur precis! Men allt gick väl till slut. Även om vi fick vänta hela hösten på flyttgodset, som fraktades på små lastbilar. Det fanns bara en stor sådan och den kunde vi hyra för bara en resa!! Och det räckte ej alls. Vi fick leva lite provisoriskt under tiden. Jag vet, hur vi köpte kaffeskedar, de var av aluminium – blanka och vita, jättefina, tyckte jag. En klarblå kaffekvarn fick vi också glädjas åt. Att Mamma och Pappa orkade med allt, begriper jag ej, de var underbara!
Prästgården Jag måste också berätta om prästgården. Den var ritat av den gamle folkskol- läraren i byn, totalt amatörmässigt, bl a en orealistisk romantisk syn, som resulterade i ett från början grönskande torvtak med blommande baldersblå och med stora näverflak som underlag. Rena Idyllien!?! Men blåst och torka gjorde ju att all fukt försvann och jord och torv och flaken snart började yra omkring i blåsten. Vi ungar samlade ihop flaken och lagrade upp dem i s.k. garaget. Det var ett härligt tändvirke i kakelugnarna! Mindre härligt var dock, att när det regnade, gjorde det så att vi fick se upp på vinden och passa med hinkar och baljor och samla upp strålarna, som rann genom taket. Ett rikt flöde vill jag lova! Inte så särdeles idylliskt längre. Bättre blev det, när allt fick rivas bort och taket kläddes med tjärpapp. Men helt tätt var det ej heller då!
Obegripligt att husplanen kunde godkännas! Inte en enda garderob i tvåvåningshuset. Det fixade pappa dit. Kakelugnar i varje rum, anslutna till en murstock, som gick genom hela huset. Det var ju riktigt i sig, men så oplanerat och ogenomtänkt så att för en enda kakelugn blev det en köldsamlande murstock, fast den kunnat anslutas till de andra. Det måste väl vara två skorstenar på ett hus förstås!! I sängkammaren var det en ugn av plåt, som blev glödhet när den eldades, icke minst sedan tegelstenar inuti undan för undan rasade ner! Varmt blev det, men fort kyldes det ju ut. Detta var husets varmaste rum. För övrigt var det vita kakelugnar, som även de förlorade stenar efter hand. Brandrisken var det aldrig tal om, även om den var helt uppenbar. I köket brann det i spisen hela dagen. Ändå var disktrasan på bänken intill frusen och stel. På morgonen måste man knacka hål på isen i vattenså och hinkar. Kring fönster och runt dörrar låg en tjock rand av rimfrost.
Hembiträdet gick iklädd ytterplagg för att hålla värmen. Och när vete- och matbröd bakades (det var ofta) så bars degarna och plåtarna upp i säng- kammaren för att jäsas, i köket var det ej att tänka på. Men nog var det ett jobb att springa i trapporna, för spis och ugn gick ej att flytta på!! Bröd blev det i alla fall! – Detta gällde vintertid förstås. På sommaren kompenserades vi med den underbara midnattssolen i sex veckors tid! Då glömde man vinterkyla och sex veckors frånvaro av sol! Man kan ej beskriva upplevelsen när solen i slutet av januari visade sig med ett litet glimrande blänk som sedan ökade på undan för undan, tills den stod strålande och grann dygnet runt i sex veckor, som sagt. Detta ljus måste upplevas för att förstås och uppskattas. Det är sommar till 100 %!
Obegripligt att husplanen kunde godkännas! Inte en enda garderob i tvåvåningshuset. Det fixade pappa dit. Kakelugnar i varje rum, anslutna till en murstock, som gick genom hela huset. Det var ju riktigt i sig, men så oplanerat och ogenomtänkt så att för en enda kakelugn blev det en köldsamlande murstock, fast den kunnat anslutas till de andra. Det måste väl vara två skorstenar på ett hus förstås!! I sängkammaren var det en ugn av plåt, som blev glödhet när den eldades, icke minst sedan tegelstenar inuti undan för undan rasade ner! Varmt blev det, men fort kyldes det ju ut. Detta var husets varmaste rum. För övrigt var det vita kakelugnar, som även de förlorade stenar efter hand. Brandrisken var det aldrig tal om, även om den var helt uppenbar. I köket brann det i spisen hela dagen. Ändå var disktrasan på bänken intill frusen och stel. På morgonen måste man knacka hål på isen i vattenså och hinkar. Kring fönster och runt dörrar låg en tjock rand av rimfrost.
Hembiträdet gick iklädd ytterplagg för att hålla värmen. Och när vete- och matbröd bakades (det var ofta) så bars degarna och plåtarna upp i säng- kammaren för att jäsas, i köket var det ej att tänka på. Men nog var det ett jobb att springa i trapporna, för spis och ugn gick ej att flytta på!! Bröd blev det i alla fall! – Detta gällde vintertid förstås. På sommaren kompenserades vi med den underbara midnattssolen i sex veckors tid! Då glömde man vinterkyla och sex veckors frånvaro av sol! Man kan ej beskriva upplevelsen när solen i slutet av januari visade sig med ett litet glimrande blänk som sedan ökade på undan för undan, tills den stod strålande och grann dygnet runt i sex veckor, som sagt. Detta ljus måste upplevas för att förstås och uppskattas. Det är sommar till 100 %!
Laestadii pörte, som fanns på prästgårdstomten, fungerade också som familjens sommarbostad och där ordnades bröllopsmiddagar osv. Också gamla prästgården användes som sommarhus och dit flyttade familjen då kronprinsparet kom på besök ”Kronprinssommaren 1927”. Kronprinsparet låg i Einars och Annas sängar och adjutanten i gästrummet. Betjänten låg i barnkammaren.
Också i Över-Torneå var det kungligt besök 1921. Då var det mycket diskussion vem som skulle härbärgera dem. Anna var höggravid och ville hålla sig undan på det sätt gravida gjorde då. Hon satte sig längst ner i kyrkan, men Einar vinkade fram henne på Kungens befallning och så blev hon den enda av de fina fruarna som fick hälsa på kungen och han sa några vänliga ord till henne.
I prästgården fanns en taffel och systrarna Ann-Mari och Brita sjöng mycket, bl a ur Bachs Pingstkantat. I kyrkan fungerade Anna som kantor, växelvis med två lärare. Orgeln var ganska fin och barnen fick sköta handpumpen. Bröllopsmarschen ur Lohengrin var ett populärt val.
Också i Över-Torneå var det kungligt besök 1921. Då var det mycket diskussion vem som skulle härbärgera dem. Anna var höggravid och ville hålla sig undan på det sätt gravida gjorde då. Hon satte sig längst ner i kyrkan, men Einar vinkade fram henne på Kungens befallning och så blev hon den enda av de fina fruarna som fick hälsa på kungen och han sa några vänliga ord till henne.
I prästgården fanns en taffel och systrarna Ann-Mari och Brita sjöng mycket, bl a ur Bachs Pingstkantat. I kyrkan fungerade Anna som kantor, växelvis med två lärare. Orgeln var ganska fin och barnen fick sköta handpumpen. Bröllopsmarschen ur Lohengrin var ett populärt val.
Sommar
Sommar är också mygg och knott, som fanns i överflöd. På kvällarna kunde man se stora moln av inande mygg sväva i luften när man tittade ut över gården – ett envist ”sjungande”. ”Flit”-sprutan var i flitig användning inomhus mygg- fönster till trots. Och ute skyddade man sig med beckolja, som var det bästa medlet. Djungelolja och liknande kunde ej tävla, de hade så kortvarig effekt. En liten flaska med gräddblandad beckolja hade man alltid dinglande i bältet, då fick man vara någorlunda i fred.
Knotten var det nästan omöjligt att skydda sig mot, de kröp in under alla nät och tog alltid en bit med sig av det varma köttet, sä man blödde och svällde upp. Myggen var ej lika farliga, de bara stack och sög, illa nog för den som var extra känslig. Om man hade karaktär och kunde låta dem suga färdigt och flyga igen, då kunde man slippa klådan. Men det var inte lätt.
Pappa måste haft ett ”special-blod”, själv påstod han att det var så salt att myggen ej gillade det. Men faktum var att det kunde sitta tjockt med både mygg och knott både i pannan och på nacken utan att lämna minsta spår. Han bara strök bort dem med handen och beredde plats för nästa angrepp. Jag hade ej fått det blodet i arv, för jag fick kämpa hårt! De andra skrattade ibland och tyckte jag var hysterisk. Ja, det kan man bli minsann! Jag tycker det är orättvis, att man däruppe skall behöva plågas av detta elände, när ju sommaren är så kort, trots att det är sol dag och natt. En felplanering av Vår Herre!
Jag skulle kunna berätta om våra upplevelser uppe i skogen i Över-Torneå, där vi byggt oss ett indiantält och där vi levde vildmarksliv. Jag tycker mig ännu kunna känna marken under fötterna, alldeles slät och len av granbarr. Vi var indianer. Skimret mellan träden, stenblocken, allt. Att vi flickor fick vara med i leken var ju fantastiskt i sig själv.
Sjukisolering.
Jag minns när Sven och jag isolerades därhemma i Över-Torneå för scharlakansfeber. Vi hade jättekul, levde bus, så husvärdens häst föll i sken där utanför på vägen, när han höll på att träna in den!! Vi hade byggt en ångvält av stolar och filtar och fick ”motorn” att gå genom att slamra på en kakelugnsplåt! Eller byggde vi vägar på golvet genom att med en liten hemgjord kärra köra ut och tömma aska, som vi ”spadat” ner ur kakelugnen! Tror Ni vi fick beröm för det tilltaget? Nej, knappast, men roligt var det medan det varade.
Eller vi lekte grisslakt, som vi upplevt på gården. Vi hängde upp en ”lunta- docka” som Pappa och Mamma gjort åt Ann Mari och mig, varsin. Nu var det dock inte min egen utan Ann Maris, som fick vara gris och hängas upp i ena sängstolpen. Så stack vi hål i den, så den hårt stoppade sågspånen sakta och illusoriskt rann ur henne. Inte fick vi beröm för detta ”illdåd” heller. Men jag fick överlåta min docka till Ann Mari, eller för enkelhetens skull Maja, som hon kallades på den tiden! Och det insåg jag ju vara en rättvis bestraffning. Vi var dock inlåsta i hela sex veckors tid och något måste man ju roa sig med!
Eller vi lekte grisslakt, som vi upplevt på gården. Vi hängde upp en ”lunta- docka” som Pappa och Mamma gjort åt Ann Mari och mig, varsin. Nu var det dock inte min egen utan Ann Maris, som fick vara gris och hängas upp i ena sängstolpen. Så stack vi hål i den, så den hårt stoppade sågspånen sakta och illusoriskt rann ur henne. Inte fick vi beröm för detta ”illdåd” heller. Men jag fick överlåta min docka till Ann Mari, eller för enkelhetens skull Maja, som hon kallades på den tiden! Och det insåg jag ju vara en rättvis bestraffning. Vi var dock inlåsta i hela sex veckors tid och något måste man ju roa sig med!
Ambulansflyget
Till den ”moderna” tidens välsignelse hör just den formen av transportmedel. Det var 10 mil från Karesuando till närmaste läkare, som kom sex gånger om året och hade mottagning på sjukhärbärget i byn. Men sjukdomar är sällan punktliga! Så det var häst på vintern och postbilen på sommaren.
Första gången som flyget gjorde ett försök, det var 1924, när jag under lek med pilbåge en kväll i januari fick en pil rakt in i ögat. Byns sjuksköterska var på besök i en by 2 mil bort och kunde ej komma så snart, det var ju hästskjuts då. Men när hon kom, såg hon ju att det var läkarfall i högsta grad. Och så försökte de få kontakt med flyget. Det visade sig, att de ej kunde flyga så långt med sitt plan, bensinen skulle ej räcka! Så det blev häst och släde i 18 mil in till Kiruna. Mamma följde med, och Pikku-Kalle kom med sin häst och vi bäddade ner oss i släden med hö i botten och kuddar och fällar, så man låg som i den skönaste bädd. Över allt spände Kalle ett ”tält” av lärft, så vi låg i skydd och lä för snö och kyla. I varje by stod en ny och utvilad häst och väntade att spännas för, och vi fick lite förtäring också.
Från Kiruna fick vi ta tåget till Gellivare, där lasarettet tog hand om oss under 10 dygn. Men de insåg, att de ej kunde göra något, så det blev tåget till Uppsala, där jag opererades. Mamma var med hela tiden, så Pappa fick vara ensam med mina fyra syskon, och det var ej lätt för honom. Även om han ju hade hjälp av hembiträdet. Den utflykten tog två månader.
Senare blev det ändrade möjligheter med flyget, som placerades vid regementet i Boden. Och många gånger stod vi nere på sjöisen och passade vid det stora bålet, som tändes till ”ledfyr”. Och många var det, som på så vis kom till läkar- vård och livräddning. Chefen på planet var en sergeant Cornelius, och jag kände honom alltid på ett sätt som min specielle vän, för jag var ju den som först haft kontakt med honom, och det visste han om, även om det inte gick att genom- föra den gången. Då var planet stationerat i Östersund, och de ansåg sig ej kunna ta med så mycket ”bränsle”, som den långa resan krävde.
Senare blev det ändrade möjligheter med flyget, som placerades vid regementet i Boden. Och många gånger stod vi nere på sjöisen och passade vid det stora bålet, som tändes till ”ledfyr”. Och många var det, som på så vis kom till läkar- vård och livräddning. Chefen på planet var en sergeant Cornelius, och jag kände honom alltid på ett sätt som min specielle vän, för jag var ju den som först haft kontakt med honom, och det visste han om, även om det inte gick att genom- föra den gången. Då var planet stationerat i Östersund, och de ansåg sig ej kunna ta med så mycket ”bränsle”, som den långa resan krävde.
Telefon och elljus
Förbindelselänken med yttervärlden var telefonen, som användes flitigt mellan stugorna., då man slog en signal och frågade om något hänt sedan sist. ”Mitäs kuulu?” = vad hörs det? Och så gick budkaveln fram och åter.
Jag måste också tala om när ljuset kom till byn i början av 30-talet. Det var en direktör Engdahl i Göteborg som stod för donationen av ett litet el-verk, som gav ström till sjukhärbärget, arbetsstugan, post, skola och prästgården och en lykta på backen vid kyrkan.. Det räckte ej till mer, och ljuset släcktes vid 9-taget på kvällen. Hur många gånger strejkade det inte de första åren! Det var ju inga motorkunniga personer, som skötte det, och det satte sina spår. Det hände några tillfällen också, att det höll på att brinna upp, men förunderligt nog lyckades man klara av det, fast en gång var det nära att Pappa åkte genom taket ner i elden. Det var ett jobb för skyddsänglarna många gånger! Det är säkert!
Senare fick vi allmän belysning och alla de gamla fotogenlamporna fick ställas undan, och därmed blev det en stor arbetsuppgift mindre varje dag. Intill dess hörde till den dagliga morgonrutinen att göra i ordning alla lamporna, glasen skulle putsas, vekar ansas och oljehusen fyllas med fotogen. Oj, vad jag känner mig gammal nu, när jag återupplever allt detta! Nå, jag är ju lite till åren, när jag rätt tänker efter!
Senare fick vi allmän belysning och alla de gamla fotogenlamporna fick ställas undan, och därmed blev det en stor arbetsuppgift mindre varje dag. Intill dess hörde till den dagliga morgonrutinen att göra i ordning alla lamporna, glasen skulle putsas, vekar ansas och oljehusen fyllas med fotogen. Oj, vad jag känner mig gammal nu, när jag återupplever allt detta! Nå, jag är ju lite till åren, när jag rätt tänker efter!
Fjällstugorna. 10 mil upp efter älven, som löpte genom sjöar och lugnvatten och strida forsar, som ibland var så strida, att man fick gå förbi utmed stranden medan fors- karlarna stakade eller med rep drog sig upp, där låg med några mils avstånd från varandra de s k ”fjällstugorna” tillhöriga STATEN. Det var till för att betjäna ev. resenärer , och de som bodde där gjorde det hyresfritt och hade väl någon liten ekonomisk pension till hjälp. De skulle ”hålla” resenärerna med ett sovrum med bäddutrustning, som väl ej alltid var av den standard man var van vid. Men de tyckte själva att det var flott.
Jag minns hur en gång värden, när han visade in oss i rummet, hur han påpekade att lakanen var då så rena och fina, det var bara ett par ”polvarit” handelsresande, som legat i dem före oss! Och nog syntes det! Men – med några egna handdukar över kudden sov man gott ändå. Och gubben delade med sig av kärlek. Han var den gode August Saarikoski, som bodde ensam med gamla Maja och hennes syster. Mamma satt och språkade med honom en gång och undrade försiktigt om det inte vore lika bra att de gifte sig på vanligt sätt, det vore väl mera praktiskt. Då rätade August på ryggen och sa’ med djupt allvar på sin brutna svenska: ”Huru kan jag gifta Maja, när jag inte älskar Maja?”. Så sant och klokt! Dum var han inte.
Alltid när man kom dit var flaggan i topp på den rangliga flaggstången, som han skarvat ihop av två ojämna fjällbjörkar. Vid avfärden stod August i stram givakt och sjöng ”Kungssången” på sitt personliga sätt så som han mindes den från sin rekryttid på ”Revinge hed” i hans ungdom. Så t ex blev det: ”och aldrig tro till honom sätt” i stället för ”all din tro…”. Inte så lätt, när man har problem med svenskan! Finska var hans vardagsspråk. Men det där fick han förklarat för sig och kunde rätta till det. Han tog inte illa upp. Någon mer fosterländsk och kungatrogen fick man leta efter!
Sommaren 1927, när kronprinsparet var på en resa bl. a till Karesuando, fick August sitt livs stora upplevelse. Han tog sig alla milen ner till kyrkbyn, där han fick hälsa på Gustav Adolf och ta’ honom i hand! Vad gjorde det då att han på grund av det besöket missade att ta’ hem sitt vedförråd till vintern!! Han hade ju i alla fall få ta blivande kungen i hand!!! Det gick utanpå allt annat!
Alla i fjällstugorna var mer eller mindre original, tjusiga och naturliga personligheter. Där var Johan-Petter och hans Hilda, som var lika som två bär i utseende och gester efter ett långt äktenskap. En gång, när vi kom dit var han väldigt förkyld, men det skulle snart vara bra, för han hade gjort sig världens bästa hostmedicin, bestående av beckolja, Vademecum och Hoffmans droppar! Starkt så det kunde slå ihjäl en häst. Men oj, så bra och effektiv! Vem vågade hosta med en sådan dos i sikte?!
I den nordligaste stugan 10 mil norrut regerade ”Kejsarinnan Olga” – en titel hon fick av Pappas företrädare. Hon var lång och senig och hade mycket bestämda åsikter och sa’ ifrån, så ingen vågade opponera sig! Intelligent kvinna! En lite dråplig detalj från besöken hos Olga. Där fanns ett litet fristående utedass, som var så finurligt att även en lång person kunde sitta ned därinne genom att det var ett lagom stort hål i taket. Man satt där och hade en vidunderligt grann utsikt med fjäll och vatten. Kunde ju se rätt lustigt ut med ett huvud rakt genom taket. Men då behövdes inga lås med ”Ledigt” eller ”Upptaget”.
Förbindelselänken med yttervärlden var telefonen, som användes flitigt mellan stugorna., då man slog en signal och frågade om något hänt sedan sist. ”Mitäs kuulu?” = vad hörs det? Och så gick budkaveln fram och åter.
Resor i församlingen.
Jag är så lycklig och tacksam för alla underbara minnen från åren uppe i Karesuando. Alla färder med föräldrarna ute i församlingen, där varje hem fick ett besök minst en gång om året. Dels åkte man efter häst, nedbäddade i en släde mellan kuddar och renhudar och ranor – en sorts stora specialvävda yllefiltar – och hö i botten på släden. Klingande bjällerspel – en gnistrande vinterhimmel att fästa blicken vid. Känner Ni hur skönt det var? Eller så var det transport med ren, som ej är det enklaste. Man håller sig varm i alla fall! Och inte blir det mycket tillfälle till stilla meditation, för renen är ett nyckfullt djur, som gör lite som den vill om den får chansen! Vid starten gäller det att man tar tömmen (det är bara en töm) och går före och leder ekipaget efter sig. När renen snart fått upp marschfarten då gäller det att vara snabb i vändningen och slänga sig upp i fordonet, som inte är av hästskjutsens behagliga kvalitet. Där får man efterhand sätta sig bekvämare tillrätta och så med tömmens kast från sida till sida styra renen, som kan springa riktigt bra långa stycken. Renen kan ej dra stora lass, utan i regel är det enmanskälke eller ev. släde. Så var och en är sitt eget ekipage. Men ibland kan det bli en lång karavan, som är sammanknuten med förarrenens, och så är det ju enklare – men inte lika roligt.
Forsfärderna
Dessa fordrar ett särskilt kapitel. De hör tyvärr till en svunnen tid, sedan väg byggdes under kriget hela vägen på finska sidan upp efter älven. Tidigare fanns det vissa familjer, där männen fick kunskaperna om hur man skulle ta sig upp- och nedför forsarna i arv. De började som barn och lärde sig hur stenar och strömmar skulle forceras på bästa sätt. Det gällde att båten fördes snabbare än strömmen för att kunna manövreras, och det gick undan. Man kände ej av farten när man satt i båten, men om man gick på land utmed, då såg man klart hur fort det gick. Styrmannen stod bredbent i aktern och lotsade oss fram genom att vicka lätt på den breda åran. Roddarna, en i fören och en längre bak, fick ro och följa styrmannens tecken när det gällde att ta i mer eller mindre på någon åra. Ett fint samspel, som krävde stor uppmärksamhet. Där det skummade mest, där gick leden. Där var ju mest vatten.
Nog kunde det hända, att man skrapade mot en sten ibland. Men, det aktade man sig för. Den, som missade en passage kanske fick ge namn åt den stenen. Så hörde man, hur gubbarna påpekade för varandra: ”Se upp för Kalles sten” eller ”där kommer Johans sten”. Så de visste alltid, var de hade varandra. Dessa smala och smidiga forsbåtar ser så klena och ranka ut, men de är säkra och stadiga, och man sitter bekvämt på botten. Jag vet ej, om det numera finns några riktiga forskarlar kvar. Den senare generationen har ej fått lära sig konsten. En konst är det!
Nog kunde det hända, att man skrapade mot en sten ibland. Men, det aktade man sig för. Den, som missade en passage kanske fick ge namn åt den stenen. Så hörde man, hur gubbarna påpekade för varandra: ”Se upp för Kalles sten” eller ”där kommer Johans sten”. Så de visste alltid, var de hade varandra. Dessa smala och smidiga forsbåtar ser så klena och ranka ut, men de är säkra och stadiga, och man sitter bekvämt på botten. Jag vet ej, om det numera finns några riktiga forskarlar kvar. Den senare generationen har ej fått lära sig konsten. En konst är det!
Kyrkolivet
Einar lärde sig finska den muntliga vägen, när han flyttade till Lappmarken, men kunde inte samiska. Mamma Anna lärde sig korrekt finska och ville gärna rätta Einar, men församlingen föredrog hans tornedalsfinska och försvarade honom.
Första söndagen i varje månad var högmässan på svenska. Men alla bofasta i församlingen talade finska och barnen lärde sig svenska i skolan. Psalmerna sjöngs på finska ur svenska PsB översatt till finska. Alla psalmer sjöngs mycket långsamt, men tempot ökade under åren.
Gudstjänstfirandet då var ej likt något annat i vårt land. Där samlades hela familjerna, männen på höger sida, kvinnor och barn på vänster sida i kyrkan. Lapparna i sina vackra koltar eller skinnpäls och granna sjalar, mödrar, som ej fann sittplats, satt på golvet med barnen omkring sig, matades och ammades, frid och fröjd! Och hundarna var ju med, de hörde till ”husfolket”, utan dem klarade sig inte lapparna! Så de kunde ej lämnas utanför! Visst hände det, att de blev osams och råkade i slagsmål så Pappa fick hålla upp i predikan, medan ägarna skilde de stridande åt.. Men det var en viss stämning i luften, jag var alltid rädd för dessa slagsmål, men de var ju ej farliga för människorna ändå.
Hur skulle det uppfattas om man här nere kom till kyrkan med en hund? Vi hade själva en, som var omöjlig att hålla borta från gemenskapen. Han gick ej att stänga varken inne eller ute. Han lärde sig snart, att när kyrkklockorna ljöd på söndagsmorgon, då var det dags att försvinna och hålla sig undan! Och vi gick till kyrkan och klockorna ringde för sista gången. Då dröjde det inte länge så slank han in genom kyrkdörren i sällskap med någon sent anländ besökare. Han var välkänd och ingen “brydde” sig. Han visste att han var ute på olovliga vägar, så han kröp under alla bänkarna på ”vår” sida och kom fram vid våra fötter, där han nöjd lade sig tillrätta och störde ingen. Och det var ingen liten hund, så nog fick han jobba sig fram!
Gudstjänstfirandet då var ej likt något annat i vårt land. Där samlades hela familjerna, männen på höger sida, kvinnor och barn på vänster sida i kyrkan. Lapparna i sina vackra koltar eller skinnpäls och granna sjalar, mödrar, som ej fann sittplats, satt på golvet med barnen omkring sig, matades och ammades, frid och fröjd! Och hundarna var ju med, de hörde till ”husfolket”, utan dem klarade sig inte lapparna! Så de kunde ej lämnas utanför! Visst hände det, att de blev osams och råkade i slagsmål så Pappa fick hålla upp i predikan, medan ägarna skilde de stridande åt.. Men det var en viss stämning i luften, jag var alltid rädd för dessa slagsmål, men de var ju ej farliga för människorna ändå.
Hur skulle det uppfattas om man här nere kom till kyrkan med en hund? Vi hade själva en, som var omöjlig att hålla borta från gemenskapen. Han gick ej att stänga varken inne eller ute. Han lärde sig snart, att när kyrkklockorna ljöd på söndagsmorgon, då var det dags att försvinna och hålla sig undan! Och vi gick till kyrkan och klockorna ringde för sista gången. Då dröjde det inte länge så slank han in genom kyrkdörren i sällskap med någon sent anländ besökare. Han var välkänd och ingen “brydde” sig. Han visste att han var ute på olovliga vägar, så han kröp under alla bänkarna på ”vår” sida och kom fram vid våra fötter, där han nöjd lade sig tillrätta och störde ingen. Och det var ingen liten hund, så nog fick han jobba sig fram!
Samerna. Lapparna klarade sin egen försörjning. De levde av och på rensskötseln, som gav allt för livets nödtorft på den tiden. Numera har ju också de blivit bofasta i egna hus med alla moderniteter och tekniska hjälpmedel och finesser. Det är tragiskt att den kulturen för alltid gått i graven, men jag missunnar dem sannerligen inte detta. För deras liv när de ännu flyttade 2 ggr per år med sina djur och familjerna följde med, det var ett fruktansvärt hårt och tungt liv. Men så hade det alltid varit, och ingen klagade. Man var fatalist, trodde på ödet. Det Gud tillstädjer, det sker, och vi har intet att göra annat än att finna oss och göra det bästa möjliga av situationen.
Jag är lycklig över att ha haft förmånen att på nära håll ha fått uppleva det äkta och gamla systemet från vaggan till graven. Jag har själv fått leva med och bland lapparna och delat deras ”kåtaliv” både sommar och vinter, något som aldrig lär komma åter annat än kanske i Skansen-miljö. Och det blir ej äkta.
I senare delen av september, när isarna lagt sig och snön täcker skog och mark och kylan står vit och kall, då ryktas det att en lappby är på väg ner till skogs- landet. Det ligger spänning i luften och man spanar ivrigt mot norr upp efter älven, som ligger frusen och säker. Snart ser man ett stort, vitt moln högt över isen, det kommer närmare och det hörs ett envist knäppande som ett brus i luften, det är renarnas klövar, som knäpper i snön, hundar skäller, bjällror pinglar, lapparna ropar och tjoar åt djuren, som grymtar ungefär som grisar, det ligger som en matta över scenen. Nu är hjorden nära.
På med skidorna och ut på pass! De brukar passera alldeles nedanför präst- gården och ta’ sig tvärs över vägen och ut över sjön på andra sidan och vidare söder över. Ingen vill missa detta skådespel. Lite längre fram kanske de slår läger, så både djur och folk får vila. Om vi har tur, så kanske de ligger kvar några dagar i sina kåtor, som raskt reses och fylls, så de blir ett hem igen. Det är förunderligt hur snabbt scenen förändras. Vi följer spåren och kommer fram till lägerplatsen, där vi först på avstånd suger i oss den speciella doften av rök från kåta-eldarna, jag kan än i dag vid sällsynta tillfällen uppleva den doften och känna den glada förväntan, som jag ändå vet aldrig mer skall upplevas. Och när vi kommer närmare, rusar byns hundar skällande emot oss och talar om att vi är på väg. De gör oss inget, om vi ej låtsas om dem, men det kan ju vara lite svårt ibland om man ej är van.
Så är vi framme och kliver ur skidorna och tittar in i närmaste kåtan, där elden lyser emot oss och lapparna sitter samlade på båda sidor. Det är kanske två familjer, som delar bostaden. Och om vi då sätter oss på den stock, som från dörren till vänster leder in mot eldstaden, då är vi automatiskt gäst i den familjen och trakteras av dem med kaffe, medan den, som slår sig ner på den högra stocken alltid blir gäst på andra sidan och får flytta fram på riset och hudarna längs väggen där. Låter det invecklat? Kanske det, men det sker automatiskt, när man väl är i det och ”följer strömmen”.
Kåta-livet styrs av stränga och osynliga lagar, och det är nödvändigt för att allt skall fungera. Allt är så logiskt, så det känns rätt enkelt i alla fall. Det vore mycket att berätta här om det dagliga livet, men då skulle ej bok och tid räcka till. Jag har upplevt både vinter- och sommartillvaro och är tacksam för det. Fest och vardag – glädje och sorg. Julen var på den tiden sorgens högtid. Då jordfästes de lappar som dött under flyttningen till och från fjällen. Om det hände då, fanns ej möjlighet att komma till kyrka och vigd jord. Utan då fanns vissa utvalda platser – ”de dödas öar”, som låg på nå’n skyddad plats. Där lämnades de döda på en upphöjd ställning för att djuren ej skulle komma åt dem. Och när man till jul kom ner till skogslandet och kyrklig gemenskap, då tog man med sig den kära ner och jordfästning kunde ske i vanlig ordning.
Kåta-livet styrs av stränga och osynliga lagar, och det är nödvändigt för att allt skall fungera. Allt är så logiskt, så det känns rätt enkelt i alla fall. Det vore mycket att berätta här om det dagliga livet, men då skulle ej bok och tid räcka till. Jag har upplevt både vinter- och sommartillvaro och är tacksam för det. Fest och vardag – glädje och sorg. Julen var på den tiden sorgens högtid. Då jordfästes de lappar som dött under flyttningen till och från fjällen. Om det hände då, fanns ej möjlighet att komma till kyrka och vigd jord. Utan då fanns vissa utvalda platser – ”de dödas öar”, som låg på nå’n skyddad plats. Där lämnades de döda på en upphöjd ställning för att djuren ej skulle komma åt dem. Och när man till jul kom ner till skogslandet och kyrklig gemenskap, då tog man med sig den kära ner och jordfästning kunde ske i vanlig ordning.
Kyrkogården ligger tre km upp efter älven. Och dit kom man vintertid med häst – en lång rad, som sakta och värdigt tog sig fram till kyrkklockornas klämtande. Men hemfärden var en annan. Då gällde det att se vem som kunde köra snabbast och först vara framme vid begravningsgården. Den, som kom på sladden fick lida spe och smälek för sin senfärdighet. Sommartid färdades man i båt, den typiska långsmala forsbåten. Det var en oerhört vacker syn med denna rad av båtar, som gled upp efter älven. Men, som med hästarna, gällde det att ro snabbast på hemvägen. Numera kan man komma dit upp med bil, men det har tagit bort en stor del av charmen och högtidligheten.
Påsken däremot var glädjens fest, det inleddes ofta vid Marie Bebådelsedagen. Då var det bröllop och fest innan man åter begav sig på vårflyttningen till sommarvistet i de nordnorska fjällen, där de hade sina bestämda boplatser år efter år. Varje sommar brukade pappa göra en fotvandring däruppe bland lapparna, som ju var hans församlingsbor. Varje gång fick ett eller två av barnen eller nå’n annan ur familjen eller bekantskapskretsen följa med på vandringen. Ryggsäck på ryggen och stav i hand. Underbara färder och upplevelser under en månads tid.
Vi levde hos våra vänner och deltog helt och fullt i deras ordning och fick känna oss som ett med dem. Att fira gudstjänst i en kåta är en särskild upplevelse av andakt och deltagande med kropp och själ. En kåta kan innehålla nära nog obegränsat antal lyssnare. Därinne sitter man varvtals på golvet, och sedan ligger de övriga utanför som ekrarna i ett hjul bara med huvudet instucket under tältduken. I och för sig en rätt dråplig syn, men tro inte att det är något flams och skoj, det är allvar och högtid. Och vilken sång, alla deltar och kommer med egna förslag!
Påsken däremot var glädjens fest, det inleddes ofta vid Marie Bebådelsedagen. Då var det bröllop och fest innan man åter begav sig på vårflyttningen till sommarvistet i de nordnorska fjällen, där de hade sina bestämda boplatser år efter år. Varje sommar brukade pappa göra en fotvandring däruppe bland lapparna, som ju var hans församlingsbor. Varje gång fick ett eller två av barnen eller nå’n annan ur familjen eller bekantskapskretsen följa med på vandringen. Ryggsäck på ryggen och stav i hand. Underbara färder och upplevelser under en månads tid.
Vi levde hos våra vänner och deltog helt och fullt i deras ordning och fick känna oss som ett med dem. Att fira gudstjänst i en kåta är en särskild upplevelse av andakt och deltagande med kropp och själ. En kåta kan innehålla nära nog obegränsat antal lyssnare. Därinne sitter man varvtals på golvet, och sedan ligger de övriga utanför som ekrarna i ett hjul bara med huvudet instucket under tältduken. I och för sig en rätt dråplig syn, men tro inte att det är något flams och skoj, det är allvar och högtid. Och vilken sång, alla deltar och kommer med egna förslag!
Då Einar under sina vandringar mellan samelägren hade gudstjänst i kåtorna följde han inte någon särskild ritual, men han hade också sockentyget med, så att det kunde bli nattvard. Samerna var djupt troende och inte ens under ytan tror Brita att det fanns någon ursprunglig tro på seiter el dyl. Alla var ”troende”, dvs laestadianer. Ett typiskt exempel är historien om en gammal same, som vid ett läger i Norge bland andra nyheter fått höra att ärkebiskop Söderblom var död och då frågade ”Var han kristen?”
Självklart talade samerna samiska med varandra och Brita förstod bara lite grann. Annars talade de finska eller svenska, men de gamla talade bara samiska inbördes. Det var inga motsättningar mellan samerna och de bofasta. Samerna flyttade in hos ”värdfolk” och bytte sovplats mot kött osv.
Sedan går man runt och hälsar på i alla kåtorna. På ett ställe var det 17 kåtor, ett helt samhälle! Och i alla bjöds man på kaffe, så det gällde att dricka med förstånd och att ej glömma att samtidigt äta av det torkade renköttet, som serverades som tilltugg. Gott gott! Vad ser jag? Jag skrev att det var 17 kåtor, men så var det ej. Jag drack 17 koppar kaffe en förmiddag! Och överlevde! Men det var tack vare köttet. Man kunde bara inte tacka nej, för var och en bjöd av kärlek, och det får man bara inte förkasta! Så var det de goda glödstekta bröd- kakorna, som man åt till, dels med smör, dels med sirap på. Oj, vad gott!
Samerna hade mössan på tills de fått kaffe. Husmodern satt längst fram och där var ”matbordet”. Ingen fick kliva över matbordet för att komma från den ena sidan till den andra, utan man måste gå tillbaka till ingången.Husmor satt så fint vid elden, och med eleganta grepp och handrörelser formade hon de runda, tunna kakorna och ställde dem mot de heta stenarna, sedan de först fått en första gräddning i en stekpanna direkt på elden. Inte behöver man svälta minsann! Så är det olika rätter av renkött eller nyfångad bäckforell, stekt i smör, det är så gott så det är inte klokt. Sommartid plockar de en fjällsyra, som de behandlar på särskilt sätt, hackar och kokar lätt och kyler ner och förvarar kallt i en kallkälla och serveras så till maten. Jättegott och nyttigt, ser ut som vår spenatstuvning, men är genom sin friska syrlighet 100 gånger godare. Vitaminer så det kryllar!
Dagen avslutas ofta med välling på risgryn, russin och kokt på getmjölk. Först hade jag svårt med mjölken, som har en så utpräglad smak, men jag lärde mig att tycka om den. Risgrynsgröten var läcker, men mjölken till den åt man het. Även det en ny och ovan upplevelse. – Jag kan ej här gå igenom hela menyn, men jag kan säga, att den inte var svår att lära sig uppskatta. Och alltid hade man torrköttet att sitta och knapra på!
När det blev kväll och dags att sova, spändes ”tält” av lärft över sovplatserna runt hela kåtan. Varje familj fick sin egen vrå. Man var helt och ogenerat sin egen. Underbart! Och inga mygg störde nattron. På morgonen stack man ut huvudet och visade att man var vaken, och då, om inte förr, kom kaffekoppen fram. Då låg man där runt i ringen och sög i sig sitt kaffe innan man klev upp och gick ut och gjorde sig i ordning. Tvätten skedde nere vid den porlande bäcken, som alltid hörde till en lägerplats. Ljuvligt sorlande!
Detta bekymmersfria liv njöt vi av ett par tre dagar, innan det var dags att packa ryggsäcken och söka sig till nästa läger i nå’n annan dalgång. Ofta var det ett gäng, som följde oss en bit på väg för att tala om hur vi skulle ta oss fram på lättaste sätt med siktet mot det eller det berget eller vattnet eller något annat märke. ”Hälsa dit, hälsa den och den!”. Javisst! Man säger det lättvindigt utan djupare tanke på vad innebär. Men en gång var det en gammal lappgubbe, som såg mamma så allvarligt i ögonen, när han hälsade genom oss. Och så sa’ han: ”En hälsning är en tung börda!”. Han ville pränta i oss att inte lättvindigt saga ja och så glömma bort vad vi lovat. Fint sagt, tycker jag. Och ofta kommer jag ihåg de orden!
När en same kom till prästgården i något ärende, visades de in på ”kontoret”. Första gången pratade de bara allmänt och det var först när de återkom följande dag som de kunde framföra sitt ärende. Om Einar frågat vad det gällde hade han varit oartig.
Samerna kom ju till kyrkan bara under jul och påsk och också till dem talade Einar alltså finska. Samebarnen lärde sig finska och svenska i skolan och norska lärde de sig under sommarvistelsen i Norge. Samerna använde också den finska psalmboken och Brita visar ett häfte med psalmer för skola och hem: Axel Keihänens Pyhäkoulun laulukirja, i vilken hon minns att nr 47 Voimmekohan tulla yhteen var särskilt populär. Samerna hade ingen egen musik, som Brita uppfattade det, utan lärde sig i skolan. Brita hörde aldrig några jojkar som liten, möjligen från någon berusad gubbe på vägen. Jojkarna ansågs lite syndiga och inte rumsrena, även bland samerna, som ju var laestadianer liksom alla religiösa i församlingen. Einar fördömde inte jojkar.
En vecka efter jul kom laestadianska predikanter och predikade i kyrkan om kvällarna. Einar brukade inte alltid vara med då, men han var allmänt respekterad av laestadianerna (som ju annars kunde vara mycket kritiska mot prästerna). Biskop Bergqvist kallade Einar ”en andlig hövding för sitt folk”.
Korpela
I början av 1930-talet kom också Korpela dit från Finland och Brita och syskonen var där och lyssnade. Han var stilig, mörkhårig och hade fina nya stövlar. En hel by, Kuttainen blev upptänd av hans lära och skickade en deputation till Einar att han skulle låta Korpela predika mera i kyrkan. I början var han trovärdig, men sedan ändrade han sin förkunnelse varje år och de blev allt värre. Då insåg Einar att det var något fel med det hela och han fick inte längre predika i kyrkan. Men han hindrade inte att de fortsatte att träffas. Det var både unga kvinnor och gamla gummor som blev omvända. På de kollekter han tog upp levde han gott. Trots att väckelsen spred sig lät Einar dem vara i fred.
Uppenbarelseboken med alla sina gruvliga förutsägelser var huvudtemat i hans förkunnelse. Det var många siffror och uppräkningar om vilka som hörde till ”den rätta tron”. De skulle också få höra till dem, som när tiden var inne, skulle få tagas med i arken och få följa med till himlens fröjder. Jag minns inte nu, vilken dag det gällde. Men de tog det på allvar, och när budet kom, reste de med buss in till Kiruna och samlades på stranden av Luossajärvi, där arken skulle landa. De spanade förgäves och fick återvända med oförrättat ärende! Snopet, men missförstånd kan ju bortförklaras!
Rörelsen levde kvar i det tysta i några år. Men inom Karesuando hördes ej så mycket av den. Däremot levde den kvar längre i en by inom Pajala, för de hade en av hans ”profeter”, Siikavaara, i sin krets och där ”missionerade” han med långa predikobrev, som skickades runt i byarna. Pappa fick en hel del av dessa brev, genom en man, som ej var ansluten till rörelsen. Och min uppgift blev att skriva av dessa brev, inte alltid så enkelt. Vad det blev av breven sedan, det vet jag inte. Och inte minns jag mycket av innehållet mer än en hel del siffror och uppräkningar och förutsägelser.
Nu är det nog ej längre någon som har någon som helst kontakt med förvillelsen, som i en rätt hög grad har lik heter med det som hände i Koutokeino i Nordnorge. Men där ledde det till mord och värre elände och det slapp vi, tackochlov! Jag säger inte allt detta i egenskap av dotter och ledd av ”blind kärlek”. Utan jag är övertygad om, att det var Pappas trosvissa lugn och klokhet och hans sätt att med fasthet och trygghet bemöta de förvillade och att han lät dem vara människor som alla andra, som till slut fick elden att slockna.
En lappflicka, Inger Bål, som hade varit kamrat med Brita, ansågs vara profetissa och berättade om sina visioner om mördandets tid, svärjandets tid osv. Senare erkände hon för Einar att hon hittat på alltsammans. Men inför en Marie Bebådelsehelg samlades de troende och de hade fått dynamit från gruvarbetare i Kiruna och då skulle prästen, kyrkan, en from gammal man, som var granne med prästgården, och landsfiskalen sprängas i luften. Militär kom dit i tid före helgen och belägrade deras hus och tog hand om vapnen och dynamiten. Brita, som då gick i skolan i Luleå, ringde hem och frågade ”Lever ni?” Einar vande sig vid den här tiden att vara uppmärksam på vem han hade bakom sig.
De Korpela-troende gifte sig inte och döpte inte sina barn. De hade sin gemenskap utanför kyrkan och levde rövare. De tolererades och så småningom klingade det av, men flera äktenskap sprack och några hamnade på sinnes- sjukhuset i Piteå, bl a en fattig, ensam samekvinna, som satt på kyrktrappan en hel natt, dåligt klädd, bara för att försvara sin kyrka när den skulle sprängas. Einar fördömde dem inte och när de ville tillbaka till kyrkan, döpte han barnen osv.
Församlingens jul. När vi kom dit var det inte vanligt med julgranar. För det första växte inga granar däruppe, utan de fick importeras, då stor del av församlingen ligger över odlings- och trädgränsen. Den sista och då nordligaste tallen växte ett par mil norr om Karesuando. Hur det är nu vet jag ej. Klimatet har ju ändrats sedan dess. Då brukade de ha gran i skolan och på skolhemmet – arbetsstugan, men det var ju slutna kretsar och dessutom på posten.
När det nu var en ny präst och det ryktats att vi hade gran, då kom folk in och ville se på det, även med kritiska omdömen. ”Det var synd och avguderi” – stred emot leastadianismens stränga syn – ingen lyx…. Alla var ju välkomna, men Mamma passade på tillfället och framöver att förklara för dem vilken predikan granar med alla prydnader var för oss alla. Flaggorna från all världen talade om frid och enhet mellan folken, stjärnan och ljusen talade sitt språk. Det hela var ett himmelens budskap till oss. Och det ”gick hem”.
Vi hade ätit vår julmiddag med flera sådana tillfälliga gäster, det var kaffe och pratat, och vi försökte dra ut på tiden för att få bli bara familjen till vår privata samlingsstund med sång och evangelium och klappar. Men – det gick ej att sega ut för länge, så det slutade med att Mamma kilade ut i pörtet och knåpade ihop några små paket med ett par vantar – en halsduk – nå’n jultidning eller några granna julgranskarameller till barnen, och så in igen till gran och firande. Alla sjöng med så gott man kunde och alla var nöjda. Men – vi barn var väl ej så där helt nöjda ändå.
Så nästa år tog vi samlingsstunden tidigare på eftermiddagen, så när ”gästerna” kom, var vi redan klara. En och annan hann dock i tid utan att veta om det. Men det accepterade vi. För det var ”trafik” hela dagen och kaffe- brickan gick ut och in i ett. En enda stor familj. Det var ju till jul, som lapparna (det hette ju så på den tiden, nu är det ju ”same”, som gäller) kom ner från fjällvistelsen med sina renar, och då ville alla träffas och prata och umgås, det var naturligt! Resten av vintern höll de sig kvar nere i skogslandet fram till våren medan isarna och skaren ännu bar upp till fjälls.
Den kontakten de fick genom att så nära delta och hörde om julens budskap genom alla detaljerna gjorde att granen fick en vidare spridning ute i bygden och förståelsen växte. Förutom granen hade vi alltid en krubba, som pappa byggde upp varje jul med små variationer. Och den var något, som särskilt fångade lapparnas intresse., både bland barn och vuxna.. Att se gamla och unga stå där på knä runt krubban och i förundran förklara för varandra vad det var de såg. Det var en gripande syn och en predikan i sig. Dessa pälsklädda natur- barn i andaktsfullt betraktande av julbudskapet inte bara i ord utan i bild. Detta förstod de, det låg ju deras eget liv så nära.
Det hände en gång att tre lappynglingar en påsk hade tagit sig ner över fjällen från Nord-Norge. De hade hört om krubban och ville nu ”få se Betlehem”. Men de fick då veta att den var framme bara till julen, och om de ville komma då, gick det bra. Och -… nästa jul kom de alla tre och ville se krubban! De var för oss tidigare okända, men efter detta möte blev vi vänner! Vilka unga män i 20- årsåldern skulle i våra dagar söka sig till ett annat land över fjäll på miltals obanade vägar för att se på en krubba?
Våra jul-kyrkor började med att Pappa beställde hem en hel låda med stearin- ljus, som han sedan satte upp i stakar som en ramp i hela kyrkan. För att de skulle kunna tändas problemfritt på juldagsmorgonen, och även senare vid julens gudstjänster, så fick vi barn följa med Pappa upp till kyrkan en dag och där provtända bunt efter bunt av ljusen, som han sedan placerade ut. Det var en underbar syn, som mötte på juldagsmorgon, som första åren inte var någon otta precis. De var ju ej alls vana vid den seden. Var inte många fler än vår familj och skolbarn från ”arbetsstugan” (skolhemmet). Men med åren kunde vi samlas tidigare, så att det blev precis lagom att sjunga ”Se natten flyr” när det började så sakta att ljusna ute.
Våra jul-kyrkor började med att Pappa beställde hem en hel låda med stearin- ljus, som han sedan satte upp i stakar som en ramp i hela kyrkan. För att de skulle kunna tändas problemfritt på juldagsmorgonen, och även senare vid julens gudstjänster, så fick vi barn följa med Pappa upp till kyrkan en dag och där provtända bunt efter bunt av ljusen, som han sedan placerade ut. Det var en underbar syn, som mötte på juldagsmorgon, som första åren inte var någon otta precis. De var ju ej alls vana vid den seden. Var inte många fler än vår familj och skolbarn från ”arbetsstugan” (skolhemmet). Men med åren kunde vi samlas tidigare, så att det blev precis lagom att sjunga ”Se natten flyr” när det började så sakta att ljusna ute.
Julpaketen. Julen startade på den tiden egentligen tidigt under hösten med alla gåvopaket, som kom med posten från hela Sveriges land, skolor och föreningar och enskilda givare, som troget sände sina bidrag. /Det var Einars och Annas förtjänst att klädinsamlingen kom igång./ Första åren var det obetydligt, men mina föräldrar bokförde allt mycket noga, givares namn och adresser. Och så skrev de och tackade varenda en. Ofta var det hela skolklasser, som låg bakom. De fick långa brev med berättelser om människoöden och förhållanden, kontakter knöts mellan givare och mottagare, som räckte åren igenom och växte till vänskap för livet. Det var inte ”skräp-rensning” minsann! Oftast var det bra och använd- bara och snygga plagg, som sorterades upp efter art och storlek och fyllde väggar och bord och alla ytor i gamla pörtet.
Slutklämmen kom till jul, då vi barn fick åka med Pikku-Kalle och med hästar köra till posten och fylla släden med paket och köra hem dem till sortering. Ett gigantiskt arbete, som den tiden pågick till långt in på nätterna. Det var skor och kläder inifrån och ända ut. Jultidningar och julgranskarameller och annat godis, lite leksaker. Det mesta var fint, men det fanns underliga givare också. T ex en skofirma, som skickade en stor låda med smärtingskor för sommarbruk, splitter- nya. Vilken fröjd, ända tills det visade sig att det bara var en högersko av olika storlekar och utföranden, omöjliga att kombinera!! Så pappa skrev ett ”tack- brev” och frågade om de trodde att det bara var enbenta innevånare däruppe. Allt fick gå till sophögen! Med svidande hjärta.
En annan gång kom en hel säck med orena och lortiga kläder, bl a smutsiga – otvättade herrkalsonger med äpplen stoppade i benen! Direkt till sophögen! ”Smuts och trasor har vi redan nog av” skrev pappa och betackade sig för vidare leveranser av det slaget! Tack och lov så var detta undantag. I övrigt var generositeten storartad.
När sedan gåvorna skulle sorteras ut till hemmen, skedde det med stora församlingsboken uppslagen. Och så gick man noga igenom varje familj och beräknade hur stora var och en kunde vara innevarande år, man mindes vad de fick för plagg året innan och så plockade man ut en lämplig garderob för var och en och gjordes ett stort paket med varje bunt för sig. Det låter så enkelt, men det var ett enormt jobb, som tog hårt både på kropp och själ. Dag och natt. Det kunde tyckas romantiskt med flammande brasa i öppna spisen, fotogen- lampornas snåla ljus, nå’t elektriskt ljus fanns ej på länge än. Men – romansen var ganska avlägsen.
Det var nästan regel, att mamma blev sängliggande efter jul, hon var totalt slut. Var ju ock ett stort hus och familj och folk – folk alla tider på dygnet. Sedan skulle ju alla paketen ut till byarna, och det gällde då att vara observant och hålla reda på, när någon från de andra byarna var framme med häst och kunde ta några paket med i släden. I kyrkbyn var det enkelt. För på julaftonsmorgon sedan vi ”väckts” med ljus-bricka och sång och dopp var det att kvickt klä på sig och så ut och lasta Pikku Kalles släde full med paket, först till södra delen av byn och sedan norra. Men innan vi växlade gjordes paus, och vi fick äta frukost och lasta om släden. Överallt var vi väntade, man kunde se små barnansikten, tryckta mot rimfrostklädda rutor. Det var jul! Så in med paketet, ”God Jul i stugan” – ut och till nästa hem. Tänk, vilken rikedom i att få äga dessa minnen. Det var LYCKA!
Denna utdelning pågick mer eller mindre året runt. Behov fanns ju alltid före barnbidragets tid. Numera är levnadsstandarden en annan, så denna gåvotrafik behövs ej längre. Men minnet lever. Denna gåvo-hantering gällde bara den fasta befolkningen.
Julkalasen. Det var fest när julkalasen satte igång! Vi samlades i tur och ordning hos varandra, något som man såg fram emot och verkligen längtade till. Det blev fyra stora sammandrag med mat av alla de slag, som i gamla tider. På ett ställe bjöds man på hemgjort blåbärsvin, jättegott! Så var det ett rikligt gottabord med frukt och nötter och roliga sällskapslekar. Vi brukade preparera valnötter, som öppnats och tömts försiktigt och sedan återfyllts med salt och peppar eller någon klurig vers eller gåta och så limmats ihop igen och blandats ner i nötskålen. Eller något annat rackartyg som att ordna sittplats på en stor låda, övertäckt med en filt, så den som satte sig hamnade ner i lådan! Förfärlig roligt, i varje fall för åskådarna!
En mycket uppskattad sällskapslek var ”Trumslagarleken”, där unga och gamla deltog lika ivrigt. Jag minns t ex en gammal provinsialläkare, som med liv och lust gav sig hän i leken, han skrattade så han grät! Den gick till på följande vis: stolar ställdes upp på led parvis mot varandra, beroende på hur många deltagare, som ville vara med och leka, och det ville alla, stora och små, unga och gamla. Då kunde man ännu leka tillsammans utan TV och datorer, som fångade intresset. Längst upp satt kungen och drottningen bredvid varandra och avslutade ledet, och längst ner satt den i rangen lägst stående –trumslagaren och hans fru. Sedan tilldelades övriga deltagare en militär grad, så långt det räckte, från lägsta och ända upp till kungen. Sedan gällde det att komma sig upp och att hålla tungan rätt i mun. Leken börjar med att t. ex. kungen tilltalar någon med ”God dag, kapten”. Då skulle denne genast resa sig upp och svara ”God dag, Ers Majestät” och förbli stående och svara på kungens fråga: ”Var var kapten igår?” ”Jag var hos fänrikens” – som då skall resa sig upp, samtidigt som den frågande sätter sig. Om man glömmer sin roll, förlorar man sin plats till den man gjort fel emot. Högre grad får ”dua” lägre grad och sitter. Majestätet talar om sig själv som ”Vi” men får sitta hela tiden. Om han gör fel, åker han ner till trumslagarens plats, och så är det hans tur att byta roll (med kungen).
Det kan bli ganska förvirrande, för man får ej dröja länge med svaret, och att komma ihåg den nya rollen och minnas, vad som är högre eller lägre. Det gäller ju att ”spela” lite ”överlägsen” eller motsatsen, så blir det hela roligare. Det låter väl lite ”lättroat” i våra dagar, men man fick inte ha för höga krav, och framför allt kunde ju alla vara med!
Så var det en frågelek ”Klubb”, där man delades upp på två lag, som satt i varsitt rum. En ur varje lag gick ut och kom överens om, vad frågan skulle gälla – något konkret varsomhelst i världen eller kanske bara ett uttalande. Och så gick de in i motståndarlagets ”bur”. Där gällde det för dem att bara svara ja eller nej på de frågor som östes över dem för att ringa in ”saken”. Man började med att fråga ”Konkret – abstrakt”. Så vilket rike det hörde till – djurriket, växt-, mineral…. Det kunde bli hur tokroligt och vilt som helst, beroende på utfrågarnas förmåga att dra slutsatser. Det lag, som först kom på rätta svaret, vann tillbaka den, som man skickat över till andra laget och där frågats ut. Så höll vi på tills ena laget plockat åt sig andra lagets alla deltagare! Det kunde vara ganska knepiga frågor som t ex ”det högra framhjulet på den 1:a spår- vagnen, som gick över Norrbro i Stockholm en viss dag”. Det var ej så lätt att ringa in, men det kunde lyckas!
Alla blev barn på nytt, och alla var med. Jag har svårt att tänka mig sådan gemenskap i våra dagar! Men då fanns varken TV eller datorer eller film. Så mycket roligare var det då när alla deltog! Och som man ”häcklade” varandra när man avgick med segern! Kul! – Den gamla leken ”Filippin” var också en viktig ingrediens i firandet, men den kan förekomma även i våra dagar, leken med nötter när man råkar få en dubbelnöt i samma skal. Men att minnas att t ex på påskafton vid första mötet med motparten ropa ”Filippin”, det kunde bli ganska knepigt, då man höll undan för varandra. Överraskningsmomentet var spännande.
Familjens egen jul. Julen började kring 1:a advent. Man gick i en viss spänning och kikade och spanade för att se, vem som skulle bli först att upptäcka ”Lill-Nisse”. Vår lilla tomte av lera, med röd luva, grön tröja, mörka byxor och ett brunt skomakar- förkläde framför sig. Han kunde dyka upp på de mest oväntade platser och tider. Att det vara Pappa, som stod för förflyttningarna gick inte in i vår tankevärld på många år. Han, Nisse, kunde skymtas överst på en kakelugn som en ”röd rosett”, återspeglad i spegeln när man stod och kammade håret! När och hur han hamnat där fattar jag ej i denna dag. Pappa hade en otrolig förmåga att hitta på möjligheterna. Eller han kunde sitta uppe på en takbjälke ute på kall- vinden utanför barnkammaren, oåtkomlig för oss förstås!
I barnkammaren hade vi en liten garderob med ”ryggen” ut mot vinden. Där i ett hörn var en lucka markerad i pappen, och det var ”Lill-Nisses” dörr ut mot vinden. Men den kunde vi ej öppna, även om man var där och pillade och försökte. Och undrade…. Det hände när Pappa på kvällen satt och ”go’natt pratade” att man tyckte sig höra ett svagt ljud från garderoben, och när man öppnade dörren så försiktigt, hände det att Nisse stod på hyllan i hörnet vid ”luckan”. Fantastiskt! Hur och när? Innan Pappa sa god natt, kikade han in i garderoben och……. då var Nisse borta igen. Fattar ni vilken underbar värld det var?
Det hände att det snöade in på vinden, och då kunde man från dörr till dörr följa ett smalt spår av en liten släde, ”Lill-Nisses”! Och mitt i märken av små klövar och vid sidan små fotspår. Det var Nisses, som varit ute och inspekterat oss. Och på dörrhandtaget kunde det hänga ett litet paket till oss var och en, och det fick vi öppna. Att det måste ha funnits stora fotspår vid sidan om, det tänkte vi aldrig på, de fanns bara inte! Jag blir än i dag varm om hjärtat när jag minns allt detta. Vi levde i en underbar sagovärld, men därför var vi på intet sätt världs- frånvända, nej helt normala busungar som de flesta andra friska och sunda ungarna
När det närmade sig jul började vi noga vakta på våra dockor, Ann Mari på sin Berta och jag på min Astrid. Det hände att de plötsligt kunde försvinna och vara borta ända till julafton, då de kom åter, uppklädda och fina. Hur mamma kunde ha tid och ork att göra detta, fattar jag ej i dag. Jag minns min besvikelse när jag en morgon upptäckte att Astrid, som jag haft med mig vid sängen, att hon var borta
Senare under dagen fann jag ett brev ute på bron, Till Mamma från DIRTSA, skrivet med sneda och spretiga tryckbokstäver. Hon talade om att Lill-Nisse under natten kommit i sin lilla flygmaskin och hämtat henne. Det var så bråttom, hon hade nupit mig i tårna, men jag ville ej vakna. Och så måste hon fara iväg. Gissa om det grämde mig! Se’n kunde vi hitta brev lite här och där ute där dockorna talade om, vad de upplevde, de reste till Hille, till min farfars hus, och det var jättespännande. Jag har ännu kvar några av dessa brev i min minnes- bok.
Senare under dagen fann jag ett brev ute på bron, Till Mamma från DIRTSA, skrivet med sneda och spretiga tryckbokstäver. Hon talade om att Lill-Nisse under natten kommit i sin lilla flygmaskin och hämtat henne. Det var så bråttom, hon hade nupit mig i tårna, men jag ville ej vakna. Och så måste hon fara iväg. Gissa om det grämde mig! Se’n kunde vi hitta brev lite här och där ute där dockorna talade om, vad de upplevde, de reste till Hille, till min farfars hus, och det var jättespännande. Jag har ännu kvar några av dessa brev i min minnes- bok.
Jag har försökt ge också mina barn en liten upplevelse genom brevväxling mellan dem och vår Lill-Nisse, men jag har nog ej lyckats göra det lika under- bart, som Pappa gjorde det för oss. Jag minns en gång, vi bodde då i den allra äldsta prästgården i Karesuando, att Mamma jobbade i köket och jag pysslade med något. Jag hade satt dockan på en stol och höll ögonen på henne, för det började kännas aktuellt med försvinnandet. Men så bad mig Mamma att gå ut i vedboden efter lite ved till spisen. Det var mörkt ute och jag tyckte väl ej det var så kul, men det var ju klart att jag gjorde det. Men först bad jag de andra att hålla ett öga på Astrid. Vad hjälpte det, när jag kom in från vedboden, var hon naturligtvis borta! Så förargligt! Och ingen hade märkt något förstås! Men stor var lyckan, när dockorna åter stod utanför dörren! Det var jul!!