Harald

CV

PM om mig
Senast uppdaterat  februari 2020

Till Erland på 75-årsdagen (februari 2012)
Bakgrund: att skriva memoarer tycker jag att andra ska göra men har inte själv förmåga att gestalta. Men skriva PM, det har jag hunnit göra en del under mina 30 år i universitetsförvaltningen. Du ser nog själv skillnaden när du läst lite. Men till skillnad från mina tjänste-PM så är denna förstås subjektiv. Mina bröder skulle nog inte skriva som jag gör.

Barndom
Jag tänker på min barndom och Härnösandsmiljön med nostalgisk ömhet.
Far brukade med instämmande citera vad Erik Gustaf Geijer skrev om sina föräldrar: Minnet av dem ligger som ett solsken i mitt bröst. Det är vackert. Men det är också sant för mig. Kanske inte hela sanningen … Jag hade nog depressiva drag i mitt psyke fram till vuxen ålder. Det var väl dessutom inte alltid så lätt att ha tre äldre bröder – och så en lillebror därtill. Men våra föräldrar gjorde medvetna försök att i viss mån skydda vår integritet.

Vid måltider räckte det med att säga ”inga o” för att pågående samtal skulle avbrytas. Det betydde: ”inga otrevligheter vid matbordet”. Var och en hade veto. En annan viktig regel var att om någon var i ens rum och blev otrevlig så räckte det med att säga ”ut” så måste det respekteras. Men det fanns ett aber: Folkes rum låg innanför barnkammarn där Erland och jag bodde, så han måste passera vårt rum. Och det fanns inget pratförbud…

Det slår mig för första gången nu, när jag skriver detta, att Erland och jag inte kunde säga ”ut” till varandra eftersom vi delade rum. Det var så långt från ett problem, att jag inte ens var medveten om det. Det hängde nog samman med att vi på ett ganska tidigt stadium kom överens om en regel oss emellan: när det började bli irritation mellan oss så sa den ene och viftade lite med ena handen: ”Vi kan ha roligt vi!” Och det funkade för det mesta. Vi trappade inte upp konflikten utan gled ur den på något vis.

På tal om konflikter så hade Far och Mor en vana att inte inför oss söner lufta, när de någon gång hade olika uppfattning i någon fråga. Det klarades ut i sängkammarn. Nackdelen var väl, att vi inte heller såg hur de försonades. Vi övades inte i konflikt-lösning.

Kanske det har lett till konflikträdsla, åtminstone inte motverkat den. Jag diskuterar gärna principer men personliga konflikter är något annat. Jag googlade just på ordet konflikträdsla och fick 84 600 träffar! Det är nog uttryck för många olika tillstånd och det påminner mig om att inte försöka psykologisera. Ändå är det svårt att undvika att söka samband mellan det som hände och den som blev jag.

Dit hör att två månader innan jag fyllde tre fick jag en lillebror som – gissar jag – var en katastrof i mitt liv. Nu kan det sägas när du fyller 75. Jag hade ju varit minst och gulligast. Stod i centrum – i min värld. Och så kommer det en skrikhals, som drar uppmärksamheten till sig. Så har jag tänkt ett antal år.  I höstas kom jag på, att jag på motsvarande sätt måste ha varit en katastrof för Folke! Men han hade lockigt hår och kunde tidigt spela piano, så han klarade sig ganska bra. Har jag nånsin hämtat mig? Kanske är det Norrmalms­syndromet – identifikation med aggressorn – som låg bakom ”Vi kan ha roligt vi”? Nu leker jag med associationerna. Jag skulle ju inte psykologisera. Jag har ju inte gått i djupanalys så det är fritt att protestera!

Som fostran i konflikthantering låg kanske, att Far medvetet övade oss att bli ”good losers.” Han låtsasboxades med oss och vann ibland, ibland lät han oss vinna. Då räcke han fram handen, bugade sig och sa lite högtidligt: Det är en ära att bli besegrad av en sådan motståndare. Som vuxen har det slagit mig att vi fick ingen motsvarande fras att uttrycka att vi var ”a good winner”.

Det värsta skällsord vi kunde säga varandra var ”gris, kossa, kalv”. Det var oerhört kränkande.

(I brödernas lilla ”Festskrift” till Mor på hennes70-årsdag har jag skrivit några sidor under rubriken Barnkammaren.)

De första åtta skolåren
I småskolan och folkskolan gick det bra för mig. Min kompisar under dessa år var grannarna ”Riksbankarna” och Boby. Dvs tvillingarna Lasse och Bosse Norberg, vars pappa hade tjänstebostad högst upp i Riksbankens hus och Bo Byhlén, som bodde något kvarter bort, vid domkyrkan. Hans pappa hade konditori med bageri i huset. Vi vet nog inte när vi lärde känna varandra, vi var självklara. Visst kunde man ibland bli osams men vad gäller tvillingarna så hade man ofta den ene på sin sida så vi blev snart sams igen. Bl a hade vi en biblioteksklubb med några hundra 25-öresdeckare, som vi köpte på ett antikvariat. ”Denna skrifts utlånande i förvärvssyfte är förbjudet” stod det hotfullt nederst på försättsbladet. Vi anade nog vad det betydde men frågade visligen inte. Vi lånade i stället ut mot 5 öre per häfte och vecka. Vår största och kanske enda kund var Far. Inkomsterna gick till inköp av nya deckare. Jag har originalet av ett festligt dokument.

”Protokoll fört vid sammanträdet den 8.1.47:

§ 1
Paragraf ett vid mötet var att vi utnämnde Biskopinnan till Hedersledamot.

§ 2
Paragraf två var en ren ekonomisk sak och vi avsatte Biskopen som Hedersordförande

§ 3
Paragraf tre bad Bo om ordet och han frågade om vi inte skulle flytta böckerna till bokhyllan som står vid biblioteksmöbeln.

§ 4.
Paragraf fyra avsade sig Bo som Kassör och Erland blev Kassör.

(§§ 5-7 hoppar jag över här.)

§ 8.
Paragraf åtta invalde ordförande Biskopen till hedersordförande.

§ 9
Paragraf nio tiggde vi pengar av Hedersordförande tack vare vår dåliga ekonomi.

Lars Norberg                                         Harald Bohlin
(Sekreterare)                                         (ordförande)

Erland Bohlin
(Ekonomichef)”                                 (Tidningsredaktör)

Kommentar: Far hade tidigare valts till Hedersordförande. Problemet var, som det mycket riktigt står ”en ren ekonomisk sak”: eftersom vi samtidigt med utnämningen beslutat att en sådan måste få låna gratis. Men därmed försvann ju vår enda inkomstkälla.

Att jag som ordförande skulle ha upphävt ett av mötet fattat beslut är väl charmigt och visar på ett taktiskt för att inte säga strategiskt sinnelag till allas bästa. Därmed bäddades ju för den aktion som berörs i följande paragraf. Nog är man nyfiken på om vi lyckades. Inte undra på att jag senare blev statsvetare, eller åtminstone är en f.d. blivande statsvetare. (I själva verket var det nog så att styrelsen fattade beslut på förslag av mig.) Jag var vid detta tillfälle 12 år, tvillingarna 13 och Erland var nio på det tionde. Far hade tydligen fått varningar från oss för han skrev ett oroligt kort, antagligen under någon viktig förhandling i kyrkomötet 29 nov. 46. bl a med frågan: ”Hur går det med detektivklubben? Får jag vara hedersordf, en månad till?” Jag hade glömt det men råkade häromdagen hitta detta kort.

Bobys pappa, som var frånskild och hade hushållerska, ägde en sommarstuga i Solumshamn, en mil från stan. Där fick jag vara en del sedan vi upphört att hyra sommarställe i Antjärn, en mil från stan i annan riktning. Jag har trevligt minnen därifrån men också ett mycket otrevligt. En eftermiddag skulle Boby cykla dit ut, jag gissar att vi var 12-13 år. Jag tyckte att jag kunde följa med honom ett stycke. Det förlängdes och till slut var vi båda i sommarstugan, där hushållerskan fanns. Hon bjöd så småningom på middag och kom sedan på att vi skulle ringa hem och tala om var jag var. Men hon hade dålig relation till den enda familj i byn, som hade telefon. Så de höll hårt på att klockan passerat 18.00 så då hade de ingen skyldighet att låta andra ringa. Det hjälpte inte med några vädjanden. Då skulle jag cykla hem, men det mörknade och dynamon på min cykel fungerade inte. Jag gav mig ändå iväg men det var bra mörkt och otäckt inne i skogen som vägen gick genom. Efter ett tag vände jag om och fick sova över.

Att de där hemma var oroliga tänkte jag inte på. De ringde bl a Bobys pappa och frågade men han visste inte att jag åkt ut med Boby. De gick längs kajer och sökte, ringde väl polis och sjukhus, jag vet inte vad. Jag tror de var vakna hela natten, stämde träff hemma med någon timmes intervall. Även när jag skriver ner detta gamla minne känns obehag i kroppen. När jag kom hem var det inte så lyckat. Men jag fick inte stryk, vad jag minns. Straffet var att jag fick gå och lägga mig mitt på dan med nerdragna gardiner.

Riksbankarna gick i realskolan men Boby fortsatte i folkskolan och då tappade vi väl kontakten. Där träffade jag bl a Sven Dahlin, som liksom Erland och jag samlade frimärken. Vi slog ihop våra samlingar, som förvarades i en skrubb till vår barnkammare. Han fortsatte till realexamen när jag gick över till latinlinjen. Därmed delade vi i god sämja upp frimärkssamlingen. Jag tappade intresset för den. Senare delade Erland och jag upp den sinsemellan och jag förvarade min andel ute i boden. När varken Anna eller Erik brydde sig om dem skänkte jag dem till missionsstyrelsen för att hedra Mor. Hon hade givit mig många vackra frimärken från utlandet som suttit på försändelser till henne med tidskrifter av alla de slag, på alla de språk.

Vid 10-årsålern ung, blev jag vargunge inom KFUM-scouterna och blev scout när åldern var inne, var det 12 som var gränsen? Det var både kul, intressant och nyttigt. Jag blev vice patrulledare. Det enda jag kunde ta till, när patrulledaren var förhindrad komma, var knopslagning, för det hade Callix övat upp mig i så där var jag bäst i patrullen. KFUM hade en permanent lägerplats, Källsand, dryga milen norr om Härnösand där vi kunde leva för oss själva utan ledare. Och det gjorde vi! Då slog vi inga knopar.

Riksbankarna var med i det konkurrerande SS (Sveriges Scoutförbund) och det bidrog väl till att vi tappade kontakten.
1951, året efter att jag flyttat, dog Lasse Norberg efter en tids sjukdom. Det var obegripligt…

Bland de första ”beslut” jag fattat med konsekvenser för framtiden var väl när jag bad om att få slippa fortsätta spela piano. Beslutet från min sida var ju uttryck för att jag inte trivdes därför att jag inte spelade på läxorna. Jag kan ju inte heller säga att det pockade inombords att få lära mig spela. Det var tvärtom rätt jobbigt att öva på mina läxor när Folke brukade spelade Bach och de andra storheterna. Minnen av hur jag sprang – försenad – till tant Selma med dåligt samvete – det är inget roligt inslag i min barndom. Jag fick sluta mot löfte att inte som vuxen kritisera föräldrarna för det löftet.

Vid mitt första tandläkarbesök var jag så rädd att de inte ens fick stoppa in en spegel i munnen på mig förrän efter mycken övertalning. Jag tror jag förstörde deras lunchrast (frukostrast som vi sa). Och så lät de en flicka från min klass vara närvarande när jag schåpade mig! Jag skämdes men rädslan var större. Vilken kombination! Jag undrar hur mycket den förekom även i andra sammanhang i min barndom.

Sen gick det några år och i läroverket fanns ingen skoltandläkare, En dag när jag gick i fjärde klass och passerade köket sa Mor plötsligt: Hördu, jag har beställt tid för dig hos min tandläkare. Tiden stod still ett tag. Jag var ganska knäsvag hela tiden fram till dess jag skulle dit men det blev sen inte såna scener som vid mitt folkskolebesök.

Till folkskolan hörde också Sondja, som jag sa. Klassens sötaste tjej, som jag aldrig vågade närma mig. Jag mötte henne i mitten på 50-talet när jag var student och hon frånskild och bodde i Sthlm. Men det blev ingen bestående kontakt. Viktigare här är dock, att jag inte vågade leva ut mina känslor för henne då det begav sig. Kanske märktes det en del ändå. Hon bodde inte långt från mig men jag tror inte vi hade sällskap till eller från skolan och hon var nog aldrig hemma hos mig. Minns svagt att jag var hembjuden till henne en gång. Det var ju ett icke-val jag gjorde. Motkrafterna var för starka.

Att jag gick över till läroverket var ju inget val från min sida. Det var självklart.. När jag skulle tentera in i realskolan kom det som en stor överraskning för mig, att jag bara fick ”ba” i både matte och svenska (eller vad det nu var vi prövades i). Det var nedre gränsen för att bli antagen! Jag trodde att det var en tillfällighet. Jag blev förvånad men tror inte jag fäste mig så mycket vid det. Och jag minns ingen kritik från mina föräldrar för det. Men i mitten av höstterminen i lägsta klassen fick jag varning i geografi! Geografi! Det var ju inga svårigheter med att lära sig de läxorna (som det kunde vara i språk). Det var helt enkelt uttryck för att jag inte läste läxorna. Folke fick i uppdrag av våra föräldrar att förhör mig på läxorna. Han lärde mig tekniken: först läsa första stycket. Sedan läsa om det och så läsa andra stycket. Sedan läsa om de två första och sedan läsa tredje stycket osv. Jag kunde ju de första styckena utantill men även sista styckena klarade jag väl någotsånär. Jag fick t o m premium. Tack, Folke!

At jag inte fick samma fina betyg som Torgny och Folke fick jag aldrig kritik för. Och jag tror inte jag stördes av det heller. Vi körde i olika divisioner. Även om betygen så småningom blev bättre fanns kanske ändå i botten en känsla av att inte ha skött mig som en dov bordun i livskänslan. Kanske var jag inte mogen det ansvar, som lades på mig att sköta skolan själv. Utan stöd. Jag tror inte att jag hade särskilt trevligt de där åren.

I läroverket skulle man ju ha en ordningsman, det hade vi inte haft i folkskolan. Det var ju ganska besvärligt att vara, inget att stå efter egentligen. Men jag tyckte jag var självskriven för det och var ganska snopen när det gick till en av mina kompisar. Den som utsågs i första klassen behöll uppdraget sen.

Jag gjorde väl vad jag blev tillsagd mer eller mindre bra men minns inga egna beslut eller initiativ. Hängde lojt med, tror jag. Blev ”kär” när jag gick i 4 e klass i realskolan. Det var inget beslut förstås men en slags knutpunkt. Jag trodde jag var sjuk, det kändes så konstigt i kroppen sen jag på en friluftsdag hade träffat Gun från 3:an och vi satt några stycken på en dansbana och spelade kort. Vi var väl på bio nån gång kanske och jag brukade låna böcker av henne i dörren till hennes klassrum. Så jag vågade ju visa mina känslor. Hon tröttnade nog snart. Jag minns inte hur det tog slut. Kanske hade också jag tröttnat? Konstigt att jag inte minns det. Vid samma period fick jag läsa extra i tyska på kvällstid för en av skolans lärare. Och jag tog nån Hermodskurs i tyska en sommar. Och en i latin nån senare sommar. Mesta tiden som jag la ner för den kursen gick åt till att spika ihop ett enkelt skrivbord av nån lår. Ja, inte är det glada stämningar som hänger ihop med dessa minnen. Men nu koncentrerar jag mig väl på det knepiga. Nog fanns det ljuspunkter, fast jag inte minns dem lika bra. Eller snarare: minns dem ännu sämre.

Gymnasist
Att jag skulle välja latinlinjen var inte heller konstigt: enda alternativet den gången i Härnösand var reallinjen. Folkskoleseminariet var inte att tänka på för min del, trots att vi hade inackorderingar som gick där.

Sommaren 1950, efter att jag gått ut första ring på latinlinjen, gick jag och läste för Far. Dvs han förberedde mig för min konfirmation. Han höll små föreläsningar för mig och följde kapitlen i sin bok: Kristen Livssyn. Det var en nästan akademisk prägel, inget plugg med bibel- och psalmverser (det hade vi fått med oss i vardagen). Men jag var avundsjuk på min klasskamrat och vän Sven Dahne som gått och läst för sin pappa, kristendomsläraren. De hade varit ute och seglat tillsammans och pratat om livet och det, de hade plockat bär och pratat om döden och det. Inte för att jag ville byta pappa men den förtroliga kontakt som Sven fick med sin pappa hade inte jag med Far. Och det ville han inte heller. Han skriver på annan plats i denna hemsida om sin Far. ”På intet sätt skulle jag vilja önska bort det respektfulla avståndet mellan oss barn och Far, vilket gjorde lydnaden till en självklarhet. Behovet att vörda utan förbehåll ligger förvisso djupt i det mänskliga. Far företrädde för oss det obetingade.” Han fortsatte att det inte innebär att det var något tungt och dystert över honom. Jag tror vi alla söner upplevde det på samma sätt med vår Far.

Själva konfirmationen var gripande för mig, en förstärkning av den tro jag inte ifrågasatte men som konfirmationsläsningen gav perspektiv på. Jag var ensam  i ”gruppen” vilket kanske hade nån fördel men jag hade ingen att diskutera med. Det fick jag sen i kristna gymnasistföreningen, där jag var med liksom två av de äldre bröderna. Det var ju ett frivilligt val. liksom att jag var medlem i och ordförande i nykteristföreningen vid skolan. Men det var mer eller mindre självklara val, alltså inga knutpunkter.

I gymnasiet gick det inte så bra, bl a för att jag blev ordförande i nykterhetsföreningen Figaro som skulle  fira 50-årsjubileum. Jag hade läst någon uppgift om att landshövdingen Ragnar Stattin varit medlem. Så jag och föreningens sekreterare Birgitta Näslund  gick upp till landshövdingen och bad honom hålla högtidstalet. Han tog vänligt emot oss men sa, att det kanske inte var så lämpligt, för han hade blivit utesluten ur föreningen!

Tablå!!

Men han fortsatte: Det är inte som ni tror, att jag uteslöts för att jag brutit nykterhetslöftet. Föreningen hade ordnat en diskussion om fusk som flera talare var emot, bl a de moraliskt präglade Manfred Björkquist och blivande prosten Georg Bergfors. Då hade Ragnar sagt, att i vissa situationer kan det väl vara bra att få lite hjälp s.a.s. Detta upprörde de blivande prästerna så, att de fick mötet att besluta att utesluta Ragnar.

Men nu log han lite sardoniskt och beställde ilsamtal med prosten i Sollefteå. Och så övertalade han denne att åta sig att hålla högtids-talet. När jag någon månad senare mötte prosten vid tåget för att visa vägen till möteslokalen muttrade han irriterat att egentligen hade han inte alls tid med detta men landshövdingen hade varit så bestämd, så det var svårt att säga emot.

Och jag höll mitt första offentliga tal. Mina föräldrar visste ju att det var på gång men de hade inte ens frågat om jag ville ha hjälp med talet. Själv hade jag ingen tanke på ett sådant ”fusk” men har efteråt glatt mig åt att de inte ens frågade hu det gick med förberedelserna.

Ordförandeskapet blev samtidigt en förevändning för att inte riktigt hinna med läxorna.
(Mitt tal återges i brödernas festskrift till Mors 50-årsdag.)

Så dog Far när jag skulle börja i andra ring. Det kunde ha blivit en knutpunkt. Men han fick det ändå att verka så naturligt, han var triumferande på sin dödsbädd. Kanske euforisk av smärtstillande medel men klar om sin situation och det hjälpte mig nog till att det inte ledde till nån kris för mig.

Efter min fars död flyttade familjen till Uppsala. När flyttlasset gått fick jag bo hos en klasskamrat till terminens slut. Jag fick skjuts med en präst, som skulle åka söderöver med fru och son på luciadagen, så jag fick ledigt sista dagarna från skolan. I en hårnålskurva i Jättendal körde vi in i en långtradare. Jag fick en hjärnskakning och fick ligga kvar över jul på sjukhuset i Hudiksvall. Senare brukade mina bröder ibland menande titta på mig och säga överslätande: han är ju skakad.

 

När jag ändå skulle byta klasskamrater valde jag att börja vårterminen en klass lägre än den jag gått i Härnösand. Trodde jag skulle få bra betyg eftersom jag redan läst den kursen. Men så enkelt är det inte!

I Härnösand hade vi ju vänner. Här skulle man skapa nya. Erland och jag träffades på rasterna och stod och sparkade i snön och önskade att rasterna skulle ta slut. Vi kom med i föreningar, på hippor etc men hade så trångt hemma så det var inte tal om att vi skulle ha hippa hemma. Erland ordnade i vart fall en studenthippa på Margaretaskolan med dans (tillsammans med några klasskamrater tror jag). Men jag hade inte ens velat ordna nån, det var inte Mor som nobbade.

Hösten första året i Uppsala var jag så deprimerad att jag var sjukskriven hela december och gick på en slags sjukgymnastik. Var ute och promenerade ensam. Betygen blev ju inte bättre av den frånvaron. Min ingifte farbror skrev ett läkarintyg att det berodde på krocken vilket gav en slant från försäkringsbolaget. Men om det kom igen så var det sannolikt endogent, skrev bolaget. Det kom tillbaks. Ibland var jag frånvarande och skrev själv sjukintyg: trötthet. Klassföreståndaren var en snäll teolog, gift med en kusin till min Mor så vi träffades lite privat. Han var nog lite generad över min ärlighet.

Nu fick jag stadigt sällskap för första gången. DET var ju en vändpunkt. Min klasskamrat Margareta och jag höll väl ihop något år. Sedan fängslades jag av någon annan som bodde i Stockholm. Jag skrev heta brev men fick inga svar. Det vore oärligt att fortsätta kontakten med Margareta, så jag gjorde slut. Sen var jag ensam ganska länge.

Jag gick på helklassisk linje. Då bodde jag med Mor och Erland i en fyrarummare i bortanför Vaksala torg. Folke kom hem varje dag och åt men bodde på den klassiska studentvinden i  Edlingska gården (se www.ofreslotts.se/index.php/gardar/edlingska-garden). Efter något år började Mor jobba i Stockholm och Erland och jag fick komma med i Folkes matlag på Lindholms matsalar (i Oxenstiernska huset, där det nu finns lokaler för juristerna). Den kontakt med studentlivet, som vi då fick, spelade nog större roll för oss än vi då insåg. Delvis urholkade det glädjen i att ta studenten. I Härnösand var de nybakade stadens hjältar för en dag – i vart fall uppfattade de sig själva så. I Uppsala smutsade en del ner sina nya mössor för att det inte skulle synas att de var nybakade. Även många av oss andra delade samma känsla.

Sommaren efter studentexamen kom jag att läsa Lin Yutangs ”konsten att njuta av livet”. Jag citerade i dagboken bl a: Ingen borde trakta efter att skriva odödlig poesi utan nöja sig med att dikta vers för att kvarhålla stämningsfulla ögonblick. Jag gjorde några tafatta försök som ligger i dagboken men de får nog stanna där, trots den gardering som Lin Yutang skänkt.

Student: Inför att jag skulle börja mina universitetsstudier sa Folke: ”Nu är det din tur att leva som liber studiosus, nu flyttar jag hem till Mor.” Så kom jag till Edlingska gården, som jag (med korta uppehåll för militärtjänstgöring mm ) fortfarande bor i, om än inte längre på vinden. På UNTs hemsida finns ett reportage om Edlinska gården  http://www.unt.se/bostadsguiden/varmt-och-ombonat-i-edlingska-garden-1134376.aspx

Mer om Edlinska gården finns att läsa på länken
http://www.ofreslotts.se/gardar/edlingska-garden/

Efter studenten tänkte jag läsa juridik men SACO varnade just vid denna tid för att det var dålig arbetsmarknad för jurister. Jag tilltrodde mig inte att kunna bli konkurrenskraftig som jurist. Ett alternativ var att läsa teologi men jag var osäker om det var det jag ville eller passade för så jag läste på Torgnys inrådan religionshistoria med religionspsykologi inom filosofiska fakulteten. Det var intressant men institutionen så liten att det bara fanns ett seminarium där licentiater blandades med några nybörjare. Preceptor Carl-Martin Edsman var en vänsäll man men diskussionen gick över huvudet på mig. Jag hörde tydligen inte hemma i den akademiska miljön. Vid jultid såg jag att SJ annonserade ut en stations-skrivarkurs, som jag beställde anmälningsformulär till. Jag fyllde väl aldrig i det. Jag vet inte vad som fick mig att stanna kvar. Vid vårterminens början hade jag lämnat Kyrkliga Frivilligkårens kör och när jag fyllde 21 gick jag ur Svenska kyrkan. Vårterminen 1955 blev jag aktiv i Allmänna Sången. Strax före Valborg ryckte jag in på anrika I 8 i Uppsala. På den tiden var de nyinryckta tvungna att stanna en vecka inom regementsområdet eftersom man inte lärt sig hur en soldat ska uppföra sig. Carl-Martin Edsman hade inte haft tid att tentera mig före inryckning och var beredd att genomföra tentamen under promenad, han på utsidan av stängslet kring regementsområdet och jag på insidan. Det hade varit nåt särskilt! Men i st fick jag civilpermis och tenterade i hans hem på Norrlandsgatan med en vit gardin fladdrande i vårbrisen.

Min militära karriär slutade med att jag blev stabsfurir och till min – och min omgivnings – stora förvåning fick regementets förtjänsttecken i silver. Under tiden i Karlstad upplevde jag glädjen i att läsa enbart av intresse. När arbetsdagen var slut var man fri att göra vad man ville. Inga läxor eller kurser som skulle redovisas nån gång i framtiden kastade sin skugga över kvällarna. Jag minns lördagseftermiddagar, när jag satt med ryggen mot en kullstjälpt eka nere vid Klarälven och läste Tor Andræs Mystikens psykologi. Då kände jag glädjen i att tro sig vara intellektuell.

Åter i studentrummet fortsatte jag med religionshistoria och blev 1958 färdig med trebetygsuppsatsen ”Religiös erfarenhet och det undermedvetna med särskild hänsyn till W. James.” (61 sid.) Jag arbetade med Fars ex. av denna bok, som han köpt 1913. Uppsatsen tog ett helt år att skriva men så var ju skrivandet kopplat till min personliga orientering i tillvaron. Den börjar: ”En människas religiösa liv bärs i grund upp av samspelet mellan auktoritetstro och personlig religiös erfarenhet.” Det var ju samtidigt en personlig markering.

Sen tvekade jag mellan att läsa psykologi eller historia. Valet kunde bli livsavgörande och jag våndades. Det löstes genom att anmälningstiden till psykologi gick ut tre timmar före den till historia, så det blev historia, där jag tog två betyg. Jag skrev ht 1958 inom ramen för ett större projekt uppsatsen: Danska sändebudets rapporter om 1682 års riksdag. För att bli historielärare behövde man en kurs i statskunskap. Det slutade men en licentiatexamen i detta ämne. Min 3-betygsuppsats vt 1961 hade rubriken: Saklighet – taktik- osaklighet. Studier i liberal pressdebatt 1952-1959 kring frågan om svenskt atomvapen.” Den börjar: ”Det politiska livet är smutsligt, hävdar många.” Det var väl ingen personlig markering men jag höll fast vid perspektivet att jag ville begripa ”livet”. Jag släppte den formen av inledning i min lic-avhandling. Den var tänkt att ingå i ett stort tvärtvetenskapligt projekt med bl a Torgny Segerstedt som ledare om Övre Norrlands utveckling. Det blev inte så mycket samarbete inom projektet, som jag hoppats på. Jag skrev om ”Staten och vattenkraften 1890-1918. Till belysning av den svenska debatten kring socialisering och planhushållning” (247 sid). Den ventilerades i slutet av ht 1968. Jag räknade med att det i bröllopsnotisen 29 dec skulle kunna stå fil lic HB. ”Kandidat”  hade jag ju kallats sedan jag tog studenten…. Det var min första besvikelse på universitetsbyråkratin att jag inte fick ut min examen förrän en bit in i januari 1969. Ändå hade jag just börjat ett vikariat i denna byråkrati men kom inte på tanken att kolla rutinerna för hur långsam processen var för att utfärda examensbevis.

Om mina lic-studier noterar jag att jag inte visste någonting om vatenkraftfrågor när jag började. Jag kom med ett projekt om utvecklingen av övre Norrland: skogen, malmen och vattenkraften med ekonomhistoriker, statsvetare, sociologer mm. Sociologen Torgny Segerstedt var projektledare. Jag trodde jag skulle komma in i ett forskarlag och få bra handledning. Men projektet bestod i att man sökte pengar tillsammans, sen jobbade var och en för sig. Min handledare förberedde sig att konkurrera om professuren (som han missade till förmån för Leif Lewin men efter några år blev han prof i alla fall.) Så jag ville inte störa honom med att begära handledning mer än det han tvingade på mig. Sen var han tjänstledig när jag tyckte att jag ville lägga fram, jag tog risken att lägga fram för prof Carl Arvid Hessler i st f att vänta tills min handledare var tillbaks. Ack ja.

När jag närmade mig slutet på lic-avhandlingen var jag nyförlovad och vi hade bestämt vigseldatum till 28 dec. Jag ville gärna att det i notisen i tidningen skullee stå “fil- lic’, kandidat hade jag ju varit i 14 år, Så jag forcerade och anmälde mig till ventilering trots att det fattades några noter mm, så texten var inte tryckfärdig. Rubriken är : ”Staten och vattenkraften 1890-1918. Till belysning av den svenska debatten kring socialisering och planhushållning.” (drygt 240 sidor)-
Den analyserar den principiella debatten kring statsdrift inför besluten att bygga ut Trollhättefallen och att inrätta Vattenfallsstyrelsen. De principer som då ventilerades utvecklades och fördjupades inför förslaget om en särskild vattenlag.
50 år senare, när fvi kunde fira 100-åraminnet av riksdagsbeslutet om 1918 åras vattenlag skrev jag ett förslag till undersrtreckare som jag kallde “När Vänstern var = L+S”. Jag fick ett vänligt avböjande svar men här kan du läsa den. Där har jag koncentrerat mig på debatten inför VL.

Lic-acvhandlingen har åberopats i t vå doktorsavhandlingar: Eva Jakobsson: Industrialisering av älvar-. Studier kring svensk vattenkraftutbyggnad 1900- 1918. Göteborg 1996.Avhandlingar från historiska institutionen i Göteborg nr 13 och Mats gemensamma utvecklingen. Staten, storföretaget och samarbetet kring den svenska elkrafttekniken. Symposium. Eslöv 1999 Avd, för teknik- och vetenskapshistoria vid KTH. Evert Vedung var handledare förEva, som i sin tur tipsade Mats.

Byråkratlivet har haft sina ljuspunkter också. Jag har sovit bättre sen jag kom ur forskarmiljön… men…

Körsång. Mitt första läsår hade slutat med att jag deltog i Allmänna Sångens vårkonsert. Innan jag muckade hade jag kallats att pröva in i OD och blev antagen. Kanske hade jag trivts bättre om jag fortsatt några år till i Allmänna Sången i deras då lättsammare ambitioner. I OD var jag omgiven av många äldre sångare med stor utantillrepertoar och säker förmåga att läsa noter, det dröjde innan jag kände mig avspänd där. Men det var samtidigt fantastiskt att så okunnig som jag är om musikaliska elementa ändå få sjunga under Eric Ericson! När jag sedan blev aktiv i UAK leddes den kören av Dan-Olof Stenlund, likaså en självklar musikalisk ledare. Att han senare blev professor i kördirigering bekräftade vad vi fick uppleva med honom dessförinnan. Han följdes som dirigent av UAK av Anders Eby och Stefan Parkman, som båda också blev professorer i kördirigering, likaså starka personligheter. Här är inte platsen – och jag är inte heller rätt person – att analysera för- och nackdelar med deras sätt att leda kören. Till alla står jag i stor tacksamhet. När jag slutade i UAK frågade Gunnel Fagius, om jag ville vikariera i hennes kör i Missionskyrkan i två månader när den ena av deras två tenorer skulle vara utomlands. Men när han kom hem kom han inte tillbaks till kören så jag blev vikarie i sex år. Även om Gunnel, och senare andra dirigenter där var entusiasmerande, så var ju kören inte i nivå med UAK. Men kyrkokörens uppgift att ingå i ett större sammanhang tilltalade mig. Jag hölls också kvar av att Gunnel sa, att om jag slutade så skulle det inte bli en trestämmig kör, för hon gillar inte dess klang. Alternativet var damkör! Så jag blev kvar. Nackdelen var, att kören sjöng i gudstjänster när Gunilla och jag skulle gå till S:t Johanniskyrkan. I längden växte den invändningen så jag slutade i kören.

Efter några år blev jag aktiv i OD:s Veteraner, senare Orphei Veteraner. Håkan Sunds sätt att leda den kören gjorde att jag gick på repor även när jag visste att jag inte skulle kunna vara med på den konsert man då förberedde. Hans kombination av stor musikalitet, godmodigt tålamod och glad humor gör det till en glädje att få sjunga med honom som ledare.

Gluntar
När Erland och jag var gymnasister kom Folke hem en dag, slog sig ner vid pianot efter att ha rotat i nothögarna och ropade: Kom hit grabbar. Och så lärde han oss Nattmarschen, vår första kontakt med Gluntarne. (Nå, vi hade ju läroverket sjungit ”Här är gudagott” i stämmor men det var ju inte egentligen gluntsång.) Folke hade stött på Helge Brillioth som tagit med Folke hem till ärkebiskopsgården och de hade bl a sjungit några gluntar. Folke blev ackompanjatör till de välkända gluntsångarna Richard Ringmar och Carl-Olof Jacobson under namnet ”AB Gluntar & Comp.” Det hände väl att de inte kunde åta sig vissa engagemang så Erland och jag fick chansen att ”åbäka oss”, som Erlands fästmö Ulla kallade det. Mot betalning!  Det gav lite guldkant på tillvaron med de små arvoden vi fick.  Antalet engagemang har väl gått i vågor men aldrig upphört.

Åren gick och 2005 kallades jag av Hans Levander tillsammans med Carl-Olof Jacobson, Sture Lundén, Björn Ringström, Christer Åsberg att delta i ett möte som konstituerade sig som Glunt-Akademin. Det leder för långt att berätta mer om det. Jag hänvisar till hemsidan www.gluntarna.se

Där ligger bl a en klingande inspelning av 12 gluntar som jag 80-årig sjöng in med kusin Michael Sahlin som Glunten och med Gunnel Fagius vid  pianot – ett föredömligt ackompanjemang! Länk till inspelningen

”Bror, jag är ledsen vid livet, just jag”
Under studentåren blev de depressiva dragen mer påträngande. Det tog emot att vara tom och nere inombords och försöka sprida glädje till andra genom gluntar. Även om Glunten har många dystra stunder som Magistern – tillfälligt – lyckas möta med lite livsglädje. Torgny såg att jag inte mådde bra och valde att genom Erland hälsa, att jag behövde träffa en psykiater. Det var ju känsligt att framföra – på den tiden mer känsligt än i dag – så det var fint att han valde Erland som mellanhand. Vi har ju alltid stått varandra nära. En konkret händelse gjorde mig mer mottaglig och så kom jag till studentpsykiatern dr. Herman Hedqvist. Tack för det, Torgny! Hedqvist gav mig en serie samtal och skrev ut Tofranil, som sedan blev mitt stöd i många år. Jag tolkar det så, att medicinen kompletterade någon biokemisk brist i min kropp, det är inget uppåttjack. (Idag finns väl bättre mediciner? Wikipedia svarar att Tofranil är varunamnet för Imipramin, en kemisk förening. Ämnet tillhör gruppen tricykliska antidepressiva medel. Bortsett från s.k. MAO-hämmare var imipramin det första antidepressiva preparatet, som lanserades av Ciba-Geigy 1957. Det är också den första medicin i den grupp som kallas tricykliska (TCA).

Medlet är numera avregistrerat, men efterföljaren Anafranil (klomipramin) används fortfarande. Imipramin påverkar återupptaget av både serotonin och noradrenalin. Det har dessutom antikolinerg effekt. Medlet var alltså helt nytt, när jag började använda det)

Jag berättar det här, för jag tror att det finns många tonåringar som lider i onödan därför att ”sånt pratar man inte om”. Även om det inte är så många tonåringar som läser vad jag skriver kanske någon vuxen tar till sig detta. Jag tror det vore välgörande om läkare som möter tonåringar för andra åkommor kunde fråga i avspänd ton när förtroende uppstått: Vilken metod tänker du använda, när du funderar över att ta livet av dig.

Att alltså utgå från det som något vanligt. Har man rätt kontakt kan det nog öppna en del. Jag tror inte man kan ställa till skada med att fråga. Även andra än läkare kan ju komma i liknande förtrolig kontakt. För dem som det inte passar in på är det lätt att vifta bort frågan med att den inte gäller dem. Själv hade jag såna funderingar redan som 15-åring, kanske tidigare. Samtidigt gäller det jag skrev i inledningen om min barndom. Det gick i vågor. Jag vet inte vilket som var dominerande.

Även om rubriken på detta avsnitt är dystert har jag ju även trevliga minnen från studentåren. Körsåmg och gluntsång ha jag redan snuddat vid. Jag tänker med glädje på när Erland och jag var med om att återuppliva Angermananalaget, en delförening inom Norrlands nation. En annan delförening, Birkarlarna, ordnande sedan några år Birkarlarenneth som vi beslöt att delta i och jag utsågs som lagets representant. Iklädd Fars utslitna promotionshatt med julgransljus på brättena och understödd av den då aktuella Sputnik forsade jag fram över Studentvägens gräsmattor. Det finns en SF-journal från några år tidigare, som ger en bra stämningsbild av tävlingen: https://www.youtube.com/watch?v=nwuPRg9rFk4 

Men när jag skriver detta, drygt 80-årig, så ligger ett annat gluntcitat närmare:
Ӏn sitter i oss den gamla studenten,
gladare nästan än fordom han var.”

Politik
Jag ville orientera mig i politiken men ville inte utsätta mig för den ensidighet i information och attitydpåverkan, som följer med om man går med i en politisk förening. När socialdemokratiska föreningen Laboremus hade en träff på Kajsas kafferum gick jag dit och frågade om jag fick vara med där samtidigt som jag ville gå på andra politiska föreningars möten. Ledarna hade samråd medan jag väntade och beslöt att det inte var möjligt. Jag skrev en artikel i studenttidningen Ergo och föreslog att man skulle bilda en allmänpolitisk förening för dem som var i samma läge som jag. Jag utlovade att debatterna där torde bli intressanta för de partipolitiska studentföreningarna skulle skicka sina bästa debattörer dit för att övertyga de tveksamma. Ergo frågade sedan ordförandena i de politiska studentföreningarna vad de tyckte om Bohlins förslag. De var nog eniga om att det vore konstigt att bilda en förening för medlemmar som enbart hade det gemensamt, att de inte visste vad de ville. Jag vidhöll mitt förslag. Men ingen hörde av sig som stödde min idé så den dog.

Då tog jag kontakt med några ledande personer i de politiska studentföreningarna och föreslog dem att bilda en grupp, som skulle kunna samtala i slutet rum om aktuella frågor. Det skulle ge spelrum för öppna samtal som alla kunde ha utbyte av. jag erbjöd mig att vara sekreterare för gruppen. Det krävdes ju en del jobb men jag fick positiv respons från Herbert Söderström, Leif Carlsson och några till. En gång hade vi som inledare Ulrich Herz som kom upp på egen bekostnad från Stockholm för han gillade idén. Det blev några möten men deltagarna splittrades genom att de fick jobb och/eller barn.

Sen tog jag kontakt med de politiska studentklubbarna och föreslog två debattaftnar, den ena med titeln Demagogi i demokrati och Den intellektuelle och politiken. För att få en neutral ordförande vid mötet bad jag dåvarande ordföranden i Studenternas Helnykterhetssällskap (SHS), som hade ambitionen att vara samhällsanalytisk. Hon hette Birgitta Kettner.  Första mötet ägde rum i en ganska fullsatt sal X i universitetshuset. Jag försökte nästan farbroderligt lugna den lite nervösa Birgitta innan det var dags att öppna mötet. Hon är nu mer känd under sitt flicknamn Birgitta Dahl!

Efter dessa försök att orientera mig blev jag medlem i Liberala studentklubben. Det har jag aldrig ångrat utan tycker att det partiets ideal svarar mot något genuint hos mig. Bodde jag i annat land, t ex Indien, skulle jag kanske vara socialist. Man kan inte renodla teorierna utan måste också se till den faktiska politiken i det land man lever i. Amen.

Efter några år lockades jag av Liberala studentförbundets ordförande Hadar Cars att ingå i en grupp, som skulle arbeta fram ett förslag till omprövning av förbundets principprogram. Det hade antagits bara några år tidigare och utarbetats av Per Ahlmark, Ernst Klein och jag vet inte vilka potentater. Under Björn Beckmans ledning gick vi frejdigt igenom programmet. Det var Gunvor Schlachter (g. Hildén), Patrik Wykman, Bengt Johansson och några till. Till årsmötet kom både Per och Ernst och de hade inte svårt att slakta en del av våra ”förbättringar” men nog blev det en hel del som godtogs.

Gruppen hade väl Hadar skapat mindre för att förnya programmet än för att testa om vi var användbara för nästa styrelseuppsättning. Där blev Björn ordförande, Patrik kassör och Gunvor och jag ingick också.

Det jag la ner mest tid på var en motion från Göteborg om att skolans sexual-undervisning måste reformeras. Motionen antogs och det föll på mig att göra ett förslag till skrivelse till regeringen. Jag tog kontakt med en medicinare, som bodde i samma trappuppgång som Mor, PG Söderbaum. Han åkte runt på skolgårdarna och itntervjuade elever medan jag lusläste den handledning som hade uppdaterats bara några år tidigare (1956). Vi skrev tillsammans ett ganska omfattande förslag. Innan vi släppte det sökte vi råd av anatomiprof. Bror Rexed, som gav oss välvilligt stöd. Ingen av oss hade någon erfarenhet av hur man skriver till regeringen, så Gabriel Romanus tog hand om vårt utkast för att ge det passande utformning. Han var vid den tiden en slags äldre rådgivare till elevorganisationen Seco och tipsade dem om detta uppslag. Det drog ut på tiden innan han lämnade ifrån sig förslaget till oss. Han hade säkert många järn i elden redan då men de var nog ingen tillfällighet att Seco kom samtidigt med vår slutversion – eller var de t o m före oss? I sak var det ju bra med eldunderstöd. Något år senare tillsattes en stor utredning som ledde till en genomgripande modernisering av sexualundervisningen. Den hade väl kommit till stånd oss förutan men kanske bidrog vi till att det inte dröjde längre.

För mig personligen var detta samtidigt en bearbetning av arvet från Far, som varit en av Svenska kyrkans främste talesmän när det gäller sexualmoral. Lite senare skulle jag inom ramen för RFMA få tillfälle att agera i en anan folkmoralisk fråga, som Far varit engagerad i, nämligen alkoholfrågan. Ytligt kan det ses som barnsligt trots. Jag såg det då – och gör det fortfarande – som att jag tog på allvar de problem som Far sysslat med på dessa områden men sökte en annan lösning i en värld som såg ganska annorlunda ut än då han präglades.

RFMA
Av en tillfällighet kom jag att läsa om Svenska Nykterhetsfrämjandet, som ville samla absolutister och alkoholbrukare till en gemensam kamp mot alkoholskadorna. Jag blev entusiastisk och anmälde mig som medlem. Senare kom jag med i styrelsen och var under ett år anställd på heltid som instruktör.

Förbundet hade bildats på initiativ från absolutister. Man arbetade med broschyrer, konferenser, remissyttranden och en tidskrift som först kallades Svenska Nykterhetsfrämjandets Bulletin. Inledningsvis satsade man på sådana punkter i absolutiströrelsens program, som även andra socialt medvetna kunde stödja i första hand attitydpåverkan i olika frågor: att inte truga någon att använda alkohol, alkoholfritt under ungdom, arbete och i trafik, presentation av alkoholfria drycker osv. Från början gällde det mest diskussion kring förebyggande åtgärder, förbättrad upplysning i alkoholfrågor och alkohol-beskattningen. Strävan var att man skulle kunna arbeta med dessa frågor under ömsesidig respekt men efter några år uppstod spänningar kring hur man skulle uttrycka denna respekt.

Efterhand växte fram en insikt, att det centrala var att utgå från, att inom överskådlig framtid kommer majoriteten att fortsätta använda alkohol. Därför blir den givna utgångspunkten för att bedöma olika förslag till åtgärder om de kan uppfattas som meningsfyllda av dem som använder alkohol. RFMA borde bli på sitt område vad NTF är för trafikanterna. Däri ligger också en appell till konsumenterna att mer aktivt engagera sig i strävandena att dämpa alkoholens skadeverkningar.

Detta fick konsekvenser på en rad områden. RFMA antog 1966-67 ett princip-program: ”Effektiv alkoholpolitik. Om behovet av operationella målsättningar.”

Detta som kontrast till traditionella utopiska mål för alkoholpolitiken. T ex präglades mycket av undervisningen i alkoholfrågor av en konsekvent strävan att övertyga åhörarna om att alkohol bör undvikas. Den borde i stället präglas av ett slags hypotetisk konsumentupplysning: OM du börjar använda alkohol så bör du veta att…

Förbundets namnändring till RFMA (Riksförbundet mot alkoholmissbruk /senare: mot alkoholskador) var en följd av denna omorientering. Senare engagerades förbundet i den närliggande narkotikafrågan, vilket ledde till en ny namnändring. Förbundet verkade för ett narkotikafritt samhälle.

Omorienteringen vad gäller den förebyggande alkoholpolitiken – jag kan tryggt säga, att Ingemar Rexed och jag var de drivande i denna utveckling – skedde inte utan motstånd från några av de absolutister, som varit engagerade i förbundet liksom det kritiserades hårt i IOGT:s och NTO:s gemensamma tidning Accent.

Jag kom med i styrelsen under 1960-talet och övergick 1966 till att under ett år vara anställd som alkoholinstruktör med placering vid RFMA. Därefter återinträdde jag i styrelsen några år. Jag var fokuserad på frågor om den förebyggande alkoholpolitiken. Sammantaget var jag väl aktiv i ledningen för förbundet under drygt 10 år.

Målkonflikten tog sig bl a uttryck striden kring en småskrift av styrelse-ledamoten Erland Sundström. ”!Varför vatten” .Denna anspråkslösa skrift”, som förf. kallar den, framkallade en svår kris i dåv. styrelsen för RFMA. Kanslichefen Bernhard Ranebrand sände mig korr. vilket ledde till att jag tog upp i AU och styrelsen (tror jag) att RFMA inte borde ge ut denna skrift. Jag skrev en PM om att manus var skriven i en så kategoriskt absolutistisk ton att den inte passade in i RFMA:s profil som präglas  av en ömsesidig respekt mellan ansvarskännande personer på båda sidor om absolutistkravet. Styrelsen följde mitt förslag vilket ledde till att Erland Sundström lämnade styrelsen, kanske också några andra? Skriften gavs senare ut av något absolutistiskt förlag.

Jag avgick tillsammans med Ingemar Rexed sedan avgående ordf Arne Hillbo bakom ryggen på valberedningen tillfrågat en annan kandidat än den valberedningen föreslagit (Björn Rosengren) och fick sin kandidat vald, en då tämligen okänd moderat lokalpolitiker. Vad som hänt därefter vet jag föga om men jag har förstått att förbundet numer huvudsakligen ägnar sig åt vårdfrågor.

Ideologi vs pragmatism – målkollisioner i 1900-talets förebyggande alkoholpolitikFMA
Artileln refuserades

Hemsidor
Hans Levander såg till att Glunt-Akademin fick en hemsida www.gluntarna.se. Den har jag ägnat rätt mycket tid och jag rekommenderar ett besök.

Jag har också medverkat på Öfre Slottsgtans byalags hemsida www.ofreslotts.se där jag samlat ihop uppgifter om Edlingska gården, där Folke flyttade in 1951 (?) och jag bott sedan 1954 med kortare avbrott för militärtjänst mm. I ingressen till texten om denna gård har webbred. länkat in ett reportage i vår lokaltidning UNT om Gunillas och mitt hem med drygt 20 bilder i ett bildspel.

Suck 23 febr. Nu har jag fyllt 14 sidor med uppgifter, som ä skäligen tråkiga att läsa även för mig, när jag nu kontrolläser. Ändå har jag mer än halva livet kvar.! Orkar läsarna med fler sidor i samma stil? Att jag inte hunnit längre beror förstås på att jag inte började i tid. Kanske ska jag samtidigt se detta som provsidor? Kanske ska jag bestämma omfånget först: max 10 sidor totalt. Och försöka plocka fram roliga episoder i st f denna katalogaria. Jag markerar ändå vilka rubriker jag tänkt för fortsättningen: Familjen/ I universitetets tjänst/ Pensionär. Sen tillkommer väl en del rubriker under arbetets gång. Välkommen med reaktioner till harald_bohlin@telia.com.

Käre jubilerande Erland: Frågan om fortsättningen går till dig!

Nyårsafton 2016.

Eftersom du beställde en fortsättning började denna dag med att notera: Om halvannan månad är det dags för Erland att fylla 80 och därmed för mig att fylla på min PM.

I Alma maters tjänst

a) Tjänsten
1958-2000 arbetade jag vid universitetsförvaltningen som sekr. i konsistoriet (univ-styrelsen) mm. Jag hade väl under studierna varit inställd på att få ett jobb i Stockholm där man kunde förverkliga något av allt det goda, som vi i Liberala studentförbundet drömt om. Vi visste ju…

Men till min överraskning blev jag uppringd av en man, som jag inte kände. Han erbjöd mig ett jobb i universitetsförvaltningen, visserligen bara några månader men i väntan på något bättre kom det lägligt just när jag planerade slutseminariet på min lic-avhandling och Gunilla och jag vårt bröllop. Så jag tackade ja. Det visade sig att erbjudandet om jobb kom från Thaly Nilsson, byrådirektör vid dåv. planeringsavdelningen och licentiat i litteraturvetenskap. Därför kände han Erland och hade inte hittat var Erland bodde så han ringde vår Mor och talade om sitt ärende. Hon kunde berätta att Erland det året var svensk lektor vid University of Chicago. ”Men jag har en annan son” sa Mor och började prata om mig. Det var väl en charmig bakgrund till nåt som så småningom skulle bli en stadig, statlig anställning? Men i själva verket kände Thaly till mig och hade täkt ringa mig om Erland inte ställde upp.

Det handlade om ett korttidsvikariat, bekostad av pengar som sparades in när Thaly själv var tjänstledig för ett expertuppdrag åt Universitetskanslersämbetet. Min uppgift ar lite delikat. Institutionerna fick på den tiden anslag både till löner och lokaler i relation till antalet studenter. I förvaltningen misstänkte man att vissa institutioner mörkade hur de använde sina lokaler. Kanske påstod de t ex att vissa utrymmen användes till lokalvård som i själva verket var tjänsterum åt lärare. Min uppgift var att promenera runt till alla institutioner och kartlägga hur rummen användes – åtminst0ne är det så jag minns det nästan 50 år senare.

Det var en plötslig förvandling från att i 15 år varit i beroendeställning till universitetslärare nu uppfattas som representant för universitetets centralförvaltning som de var beroende av! Inte hade jag något inflytande men kanske kunde min rapportering ändå få konsekvenser. Jag bemöttes välvilligt av de flesta – undantagen sparar jag för enskilda samtal. Jag fick sitta i byrådirektörens rum. När det var någon månad kvar på mitt vikariat blev jag uppringd av min byråchef som uppmanade mig att komma in i hans tjänsterum. Jag var väl lite undrande, vad jag hade gjort för misstag som kommit till hans kännedom. Men han erbjöd mig att korttidsvikariat som sekr. i universitetets styrelse, konsistoriet! Den ordinarie sekr. hade fått ett korttidsvikariat inom förvaltningen som t f akademiombudsman. Jag var den första sekr. i konsistoriet som inte var jurist. Jag tror att det bidrog till att jag fick denna chans att jag hade varit inne hos universitetsrådet Gunnar Wijkman under mitt första vikariat och presenterat vad jag hållit på med. Nä jag var färdig kom Gunnar av någon anledning att kommentera att det var så besvärligt med bristen på parkeringsplatser kring universitetshuset. ”Varför inte göra om Gustavianum till parkeringshus?”, frågade jag och la till: ”bilarna kan ju köra upp i kupolen och vända.” Jag tror det roade honom med ett så obyråkratiskt hugskott att sen hörde sig för om mig och anmodade min byråchef att skicka upp mig. Jag vet i alla fall ingen bättre förklaring.

À propos Gustavianum sa jag flera år senare under ett sedvanligt veckomöte med rektor, universitetsrådet och byråcheferna att chefen för Gustavianum i konungslig underdånighet hade beslutat ändra benämningen på Gustavianum till Carl Gustavianum. Omedelbar bestörtning tills någon kom på att det var första april den dagen.

Vikariatet förlängdes i flera etapper. När tjänsten sedan utlystes var det flera andra sökande, bl a åtm. en jurist men jag övergick från att vara t.f. förste byråsekr. till att bli e.o. förste byråsekr. Tänk vara några bokstäver kan betyda! När efter några år skulle avancera – med oförändrade uppgifter – till byrådir. fick jag höra av den byråchef, som förhandlat i Stockholm med departementet om förvaltningens löner, att det nu var klart. Just de dagarna gick tiden ut för att föra in ändringar i telefonkatalogen så jag förde denna information vidare dit. Men det visade sig att det uppstått krångel om någon annan tjänst och då låstes hela paketet. Så när telefonkatalogen kom ut var jag formellt fortfarande förste byråsekr.! Jag gick väl inte runt med nerböjt huvud, men själen låg lågt. I sinom tid skrev departementet under och snabbt nog vande jag mig att ha gått från sekr. till direktör. Flera år senare blev jag avdelningsdirektör, fortfarande med i princip oförändrade uppgifter.

När jag 1999 uppnått då gällande pensioneringsålder sökte man en efterträdare till mig inom förvaltningen. Jag vet inte om det var någon som anmälde sig men ingen fick jobbet. Om jag inte minns fel utlyste man då jobbet för hela universitetet. Inte heller det ledde till nån efterträdare. Först sedan man utlyste tjänsten i rikspressen kom det en efterträdare från departementet. När jag skriver detta arbetar min efterträdares efterträdares efterträdare som konsistoriesekreterare. Ingen av dem som kom efter mig har heller juristutbildning.

Jag fick alltså stå kvar ett helt år efter pensionering. Det blev första gången jag förhandlade om min lön. Jag var i ganska gott förhandlingsläge men jag fann viss tillfredsställelse i att efter alla dessa år begära genomsnittslönen för en avdelningsdirektör. Det blev en rejäl påökning.

Snopet nog påverkades inte min pension av detta sista års lönenivå.

b) Arbetsuppgifter:
Huvuduppgiften under alla 30 åren var att vara sekr. under konsistoriesammanträden. Återkommer om det. Därtill att vara sekr. vid rektorssammanträdena, normalt en gång i veckan. Jag fick också ärva att vara sekr. i ”Samarbetsnämnden” som hade hand om frågor om de som kallades universitetsdemokrati. Min företrädare nämnde det närmast i förbigående men det visade sig vara en gökunge – inte att det kastade bort andra frågor ur mitt bo men de frågorna tog efterhand alltmer tid. Under rektors ordförandeskap möttes representanter för de två studentkårerna och fackliga representanter. Frågekomplexet kallades ”Försöksverksamhet med Nya Samarbetsformer”, förkortat FNYS. Det hade påbörjats strax innan jag började och ledde fram till reformer i Högskoleförordnignen 1977..

Under några år var jag sekr. i disciplinnämnden som behandlade de studenter som avslöjats ha fuskat. En kvarleva från den mer omfattande juridiska självständighet, som universiteten haft ända till mitten av 1800-talet. När frågor där aktualiserades, hade de högsta prioritet och rubbade veckorytmen.

Ht 1982-vt 1989 var jag sekr. i Svenska akademiska rektorskonferensen tack vare att min rektor, Martin H:son Holmdahl var ordförande denna period. Uppdraget som sekr. lämnades nämligen till sittande ordf. att utse utan att hen befriades från befintliga uppgifter. Den medförde för mig bl a resor till Athén, Israel, Durham, Bergen och Amsterdam.

Det beskrivs s 87-95i skriften Den svenska akademiska rektorskonferensen (SAR) 1966-1996 av Stig Strömholm med bidrag av Martin H:son Holmdahl och mig.(Gidlunds förlag, Hedemora, tr. Södertälje 2003).

När den europeiska rektorskonferensen hade möte i Uppsala råkade mötet avslutas en lördag, som var vårbalsdag. På mitt förslag såg rektor till att de rektorer som var kvar på kvällen bjöds till olika nationers vårbal. Det var inte så lyckat för de hade inte frack med och de visste inte vilken högtidlig fest det var. Så flera hedersplatser stod tomma när vårbalen kraftigt försenad i väntan på hedersgästerna äntligen kom igång. Gunilla bjöd hem sekreterarna i de nationella rektorskonferenserna. Det visade sig att rektor vid Moskvas universitet var ensam så även han bjöds med. Det blev en ganska snart en mycket både lättsam och intressant middag. Den ryske rektorn hade ingen politruk som övervakare och var med snapsars hjälp kanske mer öppenhjärtig än han tänkt sig. Vår Anna var hemma och överraskade med att växla mellan tyska, franska och engelska i konversationen med gästerna.

När jag började sammanträdde konsistoriet varannan måndag med början kl. 16.00 (så hungern skulle minska risken för långrandiga möten). Segerstedt tog själv hand om de flesta föredragningar. Han tog inte upp något som han tyckte var onödigt så han pekade inte på alternativa resonemang, som andra kunde anse vara relevanta.

Det är i vart fall min minnesbild. Jag hade stor respekt för honom som så småningom kompletterades med sympati. När han blev emeritus 1978 hade jag varit sekr. i konsistoriet i nära tio år. När jag började ingick i konsistoriet rektor som ordförande, prorektor och samtliga dekaner och överbibliotekarien. Då satt de enligt gammal sed placerade vid det avlånga bordet i ordning efter när de blivit professor. På stolsryggen fanns ledamotens namn angivet. Inom ramen för FNYS (se nedan) ingick från 1969 också representanter för studentkåren (då fanns bara en studentkår vid universitetet) och de fackliga organisationerna. Då uppstod frågan hur de skulle placeras. Segerstedt beslöt att placeringen i fortsättningen skulle ske i bokstavsordning. När det i juli 1977 kom in s.k. allmänrepresentanter, från början utsedda av kommun och landsting, senare av regeringen, kom placeringsfrågan upp på nytt. Skulle de nya sitta samlade. Men Segerstedt beslöt att de skulle placeras in i bokstavsordningen – oberoende av hur ledamöterna utsetts hade alla samma mål: universitetets bästa.

Reformen med ”allmänrepresentanter” i universitetsstyrelserna väckte principiella protester. Många såg det som att universitetens integritet kränktes. Torgny Segerstedt var en av de främsta kritikerna. Men det märktes inte på minsta sätt under konsistoriesammanträdena.

Själv tyckte jag att principdiskussionen i mycket var en skendebatt för samtidigt ändrades arbetsuppgifterna. Många ärenden som hört till konsistoriet las nu på rektor att avgöra, i synnerhet s.k. akademiska ärenden, t ex förordande av prefekter, yttrande om besvär rörande tjänstetillsättningar. I stället fick konsistoriet nu avgöra en del av de frågor, som tidigare beslutats i utbildningsdepartementet eller av kanslersämbetet.

Ett problem var dock, att somliga ledamöter med politisk bakgrund inte insåg, att som ledamöter av en statlig styrelse hade de att fungera som tjänstemän, dvs att lojalt försöka tillämpa vad lagstiftaren beslutat, inte att driva sin politiska övertygelse. Jag tror det är en viktig principfråga som har bäring på många andra statliga styrelser. Omvänt tycker jag att de som representerar universitetet i andra nämnder och styrelser ska så långt möjligt där arbeta för de mål, som konsistoriet satt upp för universitetets verksamhet, t ex miljöhänsyn. Det har jag dessvärre sett att inte alla gör.

Efter Segerstedt – och kanske som en följd av ändrade uppgifter för konsistoriet – blev det nu vanligare att tjänstemän föredrog de ärenden som skulle avgöras där. Min närmaste chef, som ledde den juridiska avdelningen, var t ex föredragande när det gäller överklagande av tjänstetillsättningar. Han diskuterade under beredningen sina ärenden med mig och det märktes att han tyckte sig ha utbyte av våra samtal. Jag kunde också komplettera hans föredragning för rektor på ett sätt som han gillade. När han övergick till tjänstgöring i Stockholm fick jag ta över föredragningarna för rektor och sedan i konsistoriet. Det vore trevligt att få anledning att berätta om några ärenden men det skulle leda för långt. Jag nöjer mig med ett exempel på den principfråga jag nämnt ovan om politikernas roll i administrativa organ. Jag tänker på det första jämställdhetsärendet vid vårt universitet. Det var en borgerlig regering som lagt proposition och den var inte så radikal vad gäller tjänstetillsättningar, som vissa önskat. Där stod uttryckligen att avsikten inte var att ändra på rådande kriterier för tjänstetillsättningar. Men där två sökande hade likvärdiga eller i storts sett likvärdiga meriter kunde jämställdhetsaspekten bli avgörande. Det kan ju vara så att en sökande hade försteg vad gäller publikationer men en medsökande hade företräde vad gäller andra meriter.

Det fanns ju inga prejudikat och jag ägande mycken tid åt att lusläsa propositionen och utskottsutlåtandet. Jag konstaterade, att hade det gällt två manliga sökande skulle X få tjänsten. X var en man, medsökande var en kvinna. Enligt propositionen skulle alltså X få tjänsten. Kvinnan hade överklagat och flera ledamöter röstade enligt sin övertygelse om att jämställdhetsaspekten borde bli avgörande, eftersom flertalet lärare vid den berörda institutionen var män. Det blev en knapp majoritet för rektors förslag till yttrande (som jag skrivit det mesta i). Efter sammanträdet blev rektor uppvaktad av några upprörda jämställdhetsivrare med kritik mot min föredragning.

Samtidigt fick jag en lapp från universitetsrådet: ”Det var en dj-t bra föredragning! Det var uppenbart hur många ”tänder” som inte kunde brukas därefter.
Tack
Gunnar”

Det satt bra. Kanslersämbetet bekräftade konsistoriemajoritetens bedömning men när ärendet sedan överklagades till regeringen gjorde man där en gemensam beredning för detta och två jämställdhetsärenden från andra universitet. Under denna sammanträdde några höga jurister i departementen och fastställde att det finns ett s.k. jämställdhetsintervall när skillnad i meriteringen visserligen är klar men inte stor. Då ska företrädare för underrepresenterat kön ges företräde. Så ansågs vara fallet i alla de tre ärenden som då var aktuella. Jag föreställer mig att det är ett principiellt intressant ärende, att några tjänstemän i departementet tolkar en ny lag i direkt kontrast till vad som anges i propositionen och inte ändra i utskottsbehandlingen. Jag skriver detta utan att hinna kolla mot de handlingar jag som jag har i boden. Enl. Wikipedia gällde före 1948 att det var kriminellt att kvälja dom dvs klandra ett domslut från en domstol. Det ligger alltså på betryggande avstånd så jag tar risken.

Om jag ska passa på att nämna min privata uppfattning har det nog varit en självklarhet med jämställdhet redan från barndomshemmet. Det är avvikelserna som behöver motiveras. Inte för att det predikades som princip men för att det levdes så.

Inför att jag skulle sluta min anställning blev jag erbjuden att under en månatlig träff med alla medarbetare i förvaltningen berätta om min tid i huset. Jag nämnde då, att när Torgnys efterträdare som rektor Martin H:son Holmdahl kom till sitt första rektorsmöte som rektor (han hade deltagit tidigare som prorektor) så regnade det och han bar därför skorna i handen när han trädde in. ”Det skulle aldrig Torgny Segerstedt ha gjort” sa jag i ett försök att ge en personlig glimt av dem båda. Under Torgny var det formellt korrekta samtal, Martin lättade upp stämningen med små skämt eller hade i vart fall gärna en glimt i ögat under sammanträdena. Så var det också under näste rektor, Stig Strömholm (men jag tror inte heller han skulle komma in med skorna i handen…). Bo Sundqvists rektorat innebar ingen förändring i detta avseende. Men nu blev det andra deltagare i rektorsammanträdena. Och jag var inte längre föredragande i överklagandeärenden.

Andra arbetsuppgifter: En nästan onödig byråkratisk uppgift var att sända vidare de nydisputerades ansökning om tryckningsbidrag till resp. forskningsråd. För varje ansökan upprättades en särskild skrivelse med standardtext: Härmed överlämnas ansökan om tryckningsbidrag från (respondentens namn) för tryckning av (avhandlingens titel) osv. Det skulle korrekturläsas, stavningen av avhandlingstitlarna var ju ofta knepiga. Jag införde ett stencilerat formulär utan plats för avhandlingens titeln och med plats för att för hand föra in respondentens namn.

Registrator satt på samma våningsplan som jag. Hon och hennes medarbetare sände dagligen flera C4-kuvert till Universitetskanslersämbetet. Jag fick igenom att det trycktes C4-kuvert med UKÄs namn och adress. Små vardagsrationaliseringar skedde nog på många håll i förvaltningen. Det finns kreativa moment även i en byråkrats vardag.

Det fanns det också i utbildningsdepartementet. Där kom man på att lägga ut ersättning för tryckning av godkända dr-avhandlingar till fakulteterna utan att ha förberett denna förändring. Eftersom jag dittills handlagt ”avhandlingsfrågor” blev det nu jag som skulle räkna fram hur mycket ersättning som skulle betalas ut. Det var ju verkligen något helt annat än att bara skicka ansökningarna till Stockholm. Jag fick kontakt med den person, som haft uppdrag från samtliga forskningsråd att göra sådana beräkningar med tillämpning av de abstrakta reglerna i författningen om sådana bidrag och fickupplysningar om tillämpning av reglerna av honom. Men det fanns ju kolleger runt om i landet som hade samma problem. Så jag övertalade min byråchef att få bjuda in dem till en dags information av experten från Stockholm. Sen kunde våra hemmagjorda PM ändå fungera.

De visade sig vara värdefullt med dessa kontakter så vi träffades i olika universitetsstäder ett antal gånger. När vi var i Göteborg hade min kollega bjudit in en man som informerade om hur man i anglosachsiska länder infört som obligatorium att i alla dr-avhandlingar skulle finnas ett abstract på engelska och knutna till dem ett begränsat antal key-words. Då föreslog jag att vi skulle skriva till regeringen och föreslå motsvarande regler i Sverige. Inte kan vi som en informell samling av underordnade tjänstemän skriva till regeringen, sa någon. Jo men visst, svarade jag, alla kan skriva till regeringen om vad de vill. Vi skrev, vårt förslag sändes ut på remiss till universiteten och det ledde till önskat resultat. Det hade väl kommit ändå förr eller senare. Men nu kom det alltså förr!

Bidrag lämnades till godkända avhandlingar. Att bli underkänd vid disputation innebar utöver allt annat att man måste betala hela tryckningskostnaden själv. En dag blev jag uppringd av min handledare på Skytteanum Nils Elvander. Han var olycklig för att han varit stressad och givit klartecken för disputation för en avhandling som sedan blivit underkänd. Han visste ju vad som gällde. Men när jag försökte lusläsa författningstexten så stod det inte ”godkänd” avhandling utan ung. sådan avhandling som krävs för att disputera. Så på min föredragning beslöt rektor att bidrag skulle utgå om handledaren tillstyrkt tryckning. Nils kunde andas ut.

En annan som blev underkänd hade begärt disputation mot handledarens avrådan. Hon överklagade att hon underkänts trots att det var inte var formellt möjligt att överklaga sådana beslut. Hon återkom gång på gång med klagomål i samma ärende och jag skrev utförliga och vänliga förklaringar varför hennes skrivelse inte kunde föranleda någon åtgärd, som frasen var. När hon ändå återkom skrev jag svar under hänvisning till tidigare skrivelser i ärendet. ibland skrev hon i tidningar om andra ting och kallade sig Fil. Dr. vid Uppsala universitet. Efter ett år började jag samla hennes skrivelser på hög och skrev en gång om året till henne och räknade upp dnr på hennes skrivelser och att de inte föranledde någon åtgärd. Jag tror hon fortsatte att skriva klagoskrivelser fram till sin död.

Två kvinnliga sociologer hade skrivit en avhandling tillsammans. Det var möjligt om det gick att klart se vem som skrivit vad. Men de hade arbetat så tätt att det inte var möjligt. De överklagade ända till regeringen men utan framgång. Då satte de ihop en fejkad förteckning över hur de fördelat texten sinsemellan och sedan gick nog disputationen utan problem.

Jag har en kartong i uthuset med kopior av handlingar om andra problem med disputationer men jag har väl redan uppehållit mig för länge vid den frågan.

FNYS tog ganska mycket tid från andra uppgifter. Efter något år satt jag och läste i budgetpropositionen av nyfikenhet – det ingick väl egentligen inte i mina uppgifter. Men till min glädje upptäckte jag att regeringen tillskjutit extramedel för en halvtidstjänst som stöd för arbetet med FNYS. Men tjänsten togs upp under nån rubrik som närmast berörde informationsavdelningen och de hade nog hunnit bespetsa sig på denna förstärkning när jag lyckades får resursen placerad vid det kansli där jag jobbade. Först fick jag en person som behövde omplaceras och i väntan på det skulle han tjänstgöra hos mig. Han försvann ganska snart när omplaceringen var avslutad. Samma procedur upprepades med en annan person. Men då fick jag rekrytera direkt till denna uppgift. En av fakultetssekreterarna tipsade om en student som visat stort intresse för institutionsstyrelsefrågor. Han blev kvar så länge detta anslag fanns kvar och var mig till stor hjälp i olika avseenden. Han fick sedan jobb på den institution där han studerat. Efter ett tag ersattes han av Håkan Wirén som arbetat på datacentralen men fått en ögonsjukdom som gjorde att han inte kunde använda datorer. Han hade tidigare haft en frimärksaffär och var mycket riktigt noggrann med detaljer. Han biträdde bl a vid utskick av handlingar till konsistoriet och till deltagarna i rektorssammanträdena och var en utmärkt avlastning för både mig och min sekreterare. Han kollade att alla bilagor var med när protokollen skulle bindas in.

Under de 30 åren var det en rad trevliga och ambitiösa kvinnor som tolkade mina bohemiska manus till prydliga skrivelser. Jag förlorade mycken tid när datorerna kom och jag skulle klara av att själv göra snygga skrivelser. Sekreterarna fick andra – och förhoppningsvis roligare – uppgifter men jag förlorade mycken tid på reformen. Undrar om någon har räknat på vad det kostat statsförvaltningen att välbetalda tjänstemän ägnar tid åt sådant som andra med lägre lön gör både bättre och snabbare.

Andra harr beskrivit konsistoriearbete under  den tid  jag  var med . Se bif. PM

Slutkommentar: Käre Erland! Jag har skrivit detta utan att söka stöd i källor så jag garderar mig med att detta är skrivet som mina minnen, det är inte en akademisk text. Jag hoppas få tillfälle att fortsätta utan att vänta till din 85-årsdag. Och kanske får vi också läsa på vår hemsida en del mer av dina minnen!

*
Som pensionär
Jag bryter kronologin och lägger in ett dokument från min pensionärstid. Kan bli fler vad det lider
Arkivfynd på Carolina om devisens tillkomst

Efter Erlands död
Ovanstående PM är ju riktad till Erland. I slutet av mars 2020 vill jag komplettera med några tidigare texter som jag tycker hör till bilden av mig:

Vårt religiösa arv 

Existentiellt ärlig 2012.pdf